Recension: Halo 5 – Guardians (Xbox One)

129

Halo 5: Guardians är utan tvekan ett av höstens största och mest efterlängtade spel, den femte delen i den Xbox-exklusiva FPS-franchisen. Efter tre års uppehåll tar utvecklaren 343 Industries steget till next-gen, Xbox One och frågan på allas läppar är: kan studion verkligen leva upp till förväntningarna och hypen? 

Man kan säga att 343 Industries smygstartade Halo-revolutionen på Xbox One redan förra hösten, med den oerhört matiga och välgjorda samlingen Halo: The Master Chief Collection (som blev ett av 2014-års bästa spel i vår årskrönika). Där visade man att utmaningen från konkurrenterna är på allvar och med sin otroliga omarbetning av klassikern från 2001, Halo: Combat Evolved – som med sin fräscha grafik och fantastiska frame rate kändes som ett helt nytt, modernt spel – skapade man stor förväntan inför kapitlet som kommer att berätta för oss hur det egentligen gick med Master Chief, Cortana och universumet man så skickligt byggt upp över fyra tidigare delar.

Halo 5: Guardians har stark betoning på multiplayer, co-op och lagarbete. Du kan såklart avnjuta det utmärkt i solo-läge, då datorn styr dina kompanjoner, men spelet känns verkligen tänkt att spelas med vänner och ovänner, såväl lokalt som över nätet. Storyn i Halo 5 är kortfattat att vårt alter ego genom de tidigare spelen, Master Chief och hans Spartan II-skvadron, Blue Team, har försvunnit just när universum hotas av en ny, mäktig, fiende. Detta väcker frågor om Master Chief och hans teams lojalitet och UNSC (United Nations Space Command) skickar ut Spartan James Locke (från Nightfall-serien) och hans team, Fireteam Osiris för att leta reda på Master Chief och co och få svar kring mysteriet med deras försvinnande, vad som hänt Cortana och hur man ska rädda universum från förintelse, ännu en gång. Med eller utan Master Chief…

Det första man lägger märke till i Halo 5 är hur mycket mer ambitiöst det är, på alla vis, än tidigare delar på Xbox 360. De ökade, tekniska resurserna i Xbox One är givetvis en del av förklaringen. Man slängs rakt in i en krigszon fylld med fiender, rymdskepp och intergalaktiska kanoner och har man inte tidigare spelat Halo-spelen så lär man sig snabbt i egenskap av Spartan Locke och hans team. En stor nyhet i Halo 5 är att du har ett gäng soldater i din skvadron, som du både kan ge order och få hjälp av, om du exempelvis får slut på energi – då kan de komma och rädda dig (och du dom). När du spelar online eller co-op så fungerar beordrandet inte lika bra – av naturliga skäl – men det skapar ändå en dimension av teamwork och extra spänning att man spelar i ett lag och kan rädda varandras skinn från att börja om, när man åkt på den där extra smällen för mycket. Detta är en liten justering som gör stor skillnad för helheten och hur investerad man blir i alla ens virtuella vapenbröder och -systrar.

Halo 5 spar inte på krutet utan blåser från början på med rejäla strider som är intensiva, tighta och spännande, samtidigt som de känns varierande. Storyn är välgenomtänkt: man växlar mellan att följa Spartan Locke och hans team och Master Chief och dennes dito. Spänningen hamnar också på topp – hur hänger allt egentligen ihop? Har Master Chief verkligen gått till den mörka sidan? Och vilka är dessa Guardians som det talas om i titeln? Allt det kommer att uppdagas i ett rasande tempo som kommer att hålla dig fastnaglad i soffan framför tv:n, som en galet spännande sci-fi-film med en massa action. Vi gillar inte att använda ordet episkt, eftersom det gått sån inflation i det och folk har börjat beskriva de mest alldagliga saker så: “han har episkt skägg (!)”, “åt en episk macka” och andra dumheter. Men Halo 5 platsar jäklar i oss in i det epitetet. Striderna är episka, med horder av fiender som kommer att utmana och pusha dig och när man spelar Warzone-läget med 23 andra online-motståndare i ett krig där det dessutom ibland förekommer fiender på det enorma slagfältet. Det är inte Battlefields-64-spelare-på-en-gång-intensivt, men det är bra drag. Vare sig du snipar folk i skallen från din tråkiga bergstopp där du campar (buuu!) till att du låter dig köras runt i en Warthog av en AI-spelare och prickar fiender med din kanon, så känner man hur adrenalinet pumpar och man kan bara hoppas att man både finns till för att rädda sina kamrater, som att vara nära nog att räddas av dom när den där oväntade fienden dyker upp.

På den tekniska fronten är Halo 5 också inget mindre än en triumf. En exklusiv titel som är så här viktig för Xbox-varumärket måste leverera på varje punkt och trots att nostalgiker saknar originalutvecklarna, Bungie (som numera gör sin egen, i vårt tycke inte alls lika lyckade FPS, Destiny) så kan vi konstatera att 343 Industries axlar rollen med bravur. Grafiken är helt suverän och framförallt kompromissar man aldrig med den så avgörande bilduppdateringen, som ligger på bergsäkra 60 fps. Detta innebär ibland visst avkall i grafiska detaljer, eller att man döljer en del avancerade effekter i skärpedjupet med exempelvis dimma. Men det gör faktiskt ganska lite, då designen är så genomgående enhetlig och genomtänkt att allt man upplever känns som att det ska vara precis så som man får se det.

Ljudet består dels av det förstklassiga skådespeleriet och berättandet vi vant oss vid från tidigare delar men givetvis också av det fantastiska soundtracket, som verkligen är Halo, och ljudeffekter som ligger så rätt i surroundhögtalarna att det faktiskt kan hjälpa en i stridens hetta att lyssna in var fienderna verkar befinna sig. Kontrollen svarar bra och de som spelat något tidigare delar kommer att känna igen sig 100%, medan du som är ny måste vänja dig vid de lite udda kontrollschemat man behållit sen 2001, där fordon svänger åt det håll du tittar åt (blir lite kortslutning i hjärnan först, men du vänjer dig snabbt). Tack vare den stabila bilduppdateringen så känns det aldrig som man missar eller dras ned av dippar på grund av mycket som händer på skärmen på en gång – vilket det ofta gör. Framförallt lyckas Halo 5 berätta en så spännande och sömlös historia, där vi får hoppa mellan olika protagonister och vapen, att det är svårt att stå emot att vilja spela igenom solo-läget i en enda sittning. Räddningen från team-medlemmarna gör att man behöver starta om banor och checkpoints mindre ofta och det är en stor morot för motivationen att pressa vidare när man överlevt ett tufft fältslag.

Samtidigt kan man spendera i princip obegränsad tid i online-läget, som belönar dig för troget spelande level ups och så kallade req-packs, en slags samlarkort med vapen, rustningar och så vidare, som du kan köpa i paket för valuta du samlar på dig i online-läget (samt köpa med äkta valuta = mikrotransaktioner). Mikrotransaktioner är inget vi älskar i fullprisspel, men det är acceptabelt här eftersom de är mest av estetisk karaktär; nya hjälmar, rustningar etc och inte någon förklädd “pay-to-win”-modell, där du kan köpa de bästa sakerna direkt och mangla motståndet. Du måste till exempel fortfarande ha rätt level för ett visst vapen, även om du inskaffar det för riktiga pengar. Online fungerar precis så bra som man förväntar sig av ett modernt prestige-spel idag. Halo 5 stöder dedikerade servrar och även om vi nu fått testa det i ett par veckor med bara en handfull andra speljournalister världen över på pre-release servrar, så är vi väldigt hoppfulla att denna nivå kommer att hålla när all världens spelare släpps in imorgon. Förutom att man kan spela story-läget i co-op via online, något vi verkligen rekommenderar, så kan man huvudsakligen köra Arena – som klassisk 4-mot-4-match eller capture the flag, samt det nya flaggskeppsläget Warzone där upp till 24 spelare kan delta i ett massivt fältslag, som ibland även innehåller datorstyrda fiender. Det vore överflödigt att säga att det blir minst sagt hett om öronen när 24 mänskliga spelare och fiender går loss med raketkastare och granter mot varandra, blandat med fiender i alla storlekar och former. Ibland kan striderna kännas så intensiva och röriga att man knappt vet vem man ska skjuta på… Ibland spawnas man också en liten bit ifrån slaget och måste då ta sig till fots tillbaka till heta stolen. Detta är detaljer i ett annars jätteroligt spelläge som kommer att få många fans och som vi hoppas håller måttet även när trycket på servrarna tusenfaldigas.

Det är svårt att hitta stora fel på Halo 5: Guardians. Det är en flaggskepps-serie för Microsoft och Xbox och 343 Industries har verkligen förvaltat serien ypperligt och gjort den till sin egen. Tekniskt finns inget att klaga på, spelet både låter fantastiskt och ser strålande ut, med 60 fps som kronan på verket. Storyn är engagerande, miljöerna är omväxlande och idén att man som spelare får gå i olika protagonisters skor är briljant, om än inte unik. Det är bara att konstatera att Halo 5: Guardians med råge lever upp till hypen och leverar en FPS-upplevelse som är både fräsch och familjär på helt rätt sätt – med små men genomtänkta uppdateringar, som att du nu kan slita loss kulsprutor från torn.

Äger du en Xbox One är Halo 5: Guardians ett måste, om du har minsta intresse i bra action och FPS. Om du inte äger en Xbox One än så kan detta faktiskt vara spelet som gör att du måste köpa en – särskilt som priset på konsolen nu sjunkit till 2995:-. För detta är åter en i raden suveräna, exklusiva titlar som kommit till maskinen och gör att den förtjänar att knappa in på avståndet till Sonys, förvisso tekniskt något vassare, Playstation 4. I slutändan är det ju inte den extra upplösningen som räknas, utan hur bra och roliga de exklusiva spelen är. Och i den kategorin ligger Xbox One axel mot axel med konkurrenterna, utan tvivel. Halo 5: Guardians är enligt oss det bästa i spelet i serien sen det epokgörande Halo: Combat Evolved. Och om det inte är en rekommendation, så vet vi inte vad som är det.

Så här sätter vi betyg på Senses