Skådespelaren Andy Serkis (som specialiserat sig på digitala figurer som Gollum i Sagan om Ringen, Caesar i Apornas Planet mfl) har varit involverad i spelbolaget Ninja Theory, ett bolag som gått från boutique-orienterad indie-spelstudio till att nyligen köpas upp av Microsoft, något som kan innebära att framtida spel vi ser från dem kan komma att bli Xbox (och PC) exklusiva. Studion har tidigare gjort sig kända för spelen Heavenly Sword, Enslaved: Odyssey to the West och Devil May Cry-rebooten.
Hellblade: Senua’s Sacrifice släpptes för drygt ett år sen på PS4 och PC och rönte stor uppmärksamhet – inte bara för att ett litet team på 14 personer lyckats göra ett så tekniskt häpnadsväckande spel, utan också för att det på allvar tog sig an den svåra frågan om att illustrera psykisk ohälsa i ett spel. Huvudpersonen Senua, tonsäkert porträtterad av Melinda Juergens, är en krigarkvinna som drar på uppdrag till Helheim – det nordiska helvetet – för att återuppliva sin älskade Dillion, i en slags omvänd Orfeus och Euridyke-saga. Spelet har förvånansvärt många beröringspunkter med det nyligen rebootade God of War (inte minst introt), något som även Santa Monica Studios Cory Barlog kommenterat (antingen har någon talat bredvid mun på ett cocktailparty, eller så är idéer helt enkelt universella – jämför Dreamworks Madagascar och Disneys The Wild (Vilddjuren), som kom ut samma år, på nästan exakt samma tema). Att jämföra God of War, som haft ett team av hundratals medarbetare och budget som klarat många års utveckling, med detta i jämförelse indie-drivna spel vore helt meningslöst. Klart är dock att ambition inte direkt behöver ha med budget att göra.
Hellblade: Senua’s Sacrifice är dock bara likt God of War på ytan och i tematiken – medan Sonys mastodontspel är ett action-äventyr i ordets rätta bemärkelse, så är Senua’s Sacrifice en interaktiv, djupt personlig historia; ett pusseläventyr med actioninslag, med mycket stark betoning på det förra. Spelaren iklär sig rollen som hjältinnan Senua, en sargad krigarkvinna – både kroppsligt och själsligt – som lever med ständigt talande röster i huvudet, i en värld av nordisk mytologi och som på sin väg till Helheim måste lösa otaliga tankegåtor och besegra kända figurer ur den nordiska folktron.
Presentationen i Senua’s Sacrifice är helt enkelt outstanding. Ninja Theory har pressat Unreal 4-motorn till max och bjuder oss vackra ansiktsmodeller, snygga miljöer och finstämda detaljer såsom ljuseffekter och lövverk. Samtidigt är Senua’s Sacrifice ett väldigt mörkt spel, både bildligt och bokstavligt och tyvärr hade vi problem med att stora delar av det utspelar sig i nästan becksvart mörker; något som inte fungerade särskilt väl med gamma-styrningen av HDR i spelet, parat med vår referens-OLED Panasonic EZ950. Xbox One X får annars den tekniskt bästa konsolversionen, då den både pressar lite högre upplösning än PS4 Pro, men även lägger till ett “berikat” läge, där texturer, växtliv och skuggor ser allra bäst ut, samtidigt som spelet håller stadiga 30 fps (plus att både Xbox One X och S har HDR-stöd, något som “ska” komma till PS4 också, men i skrivande stund inte gjort det). Föredrar du frame rate så kan du få spelet i 60 fps (i bilduppdateringsläge), men ärligt talat är helhetsintrycket så bra i berikat läge att det inte behövs, särskilt då 60 fps ibland kommer med prislappen att skalningen dippar ända ned till 720p. 4K-läget (upplösning) når nästan max i sina bästa stunder (3328×1872 som bäst), men skiftar en del under resans gång, något som gör att den totala vinsten i upplösning blir så liten i förhållande mot förlorade effekter att Berikat Läge är det vi rekommenderar alla X-ägare.
Ljudet är även det imponerade och värt en eloge, minst sagt. Eftersom Senua’s Sacrifice lika mycket handlar om inre demoner som yttre, så har man lagt en ljudbild som verkligen blir kusligt påträngande (vi rekommenderar att du upplever det i riktigt bra hörlurar). Rösterna i Senuas huvud viskar och väser ständigt, såväl förolämpningar som ledtrådar och man får en inblick i hur det kan kännas att vara psykotisk eller ha en psykisk sjukdom, såsom schizofreni. Då det på senare år kommit ut allt fler influencers inom gaming som berättat att de brottas med psykisk ohälsa, så kan ett spel som detta hjälpa till att riva tabun och kanske öka andra spelares förståelse för tillståndet.
Även perspektivet och spelmekaniken i Senua’s Sacrifice påminner om God of War, men är som sagt mycket mindre action och mycket mer pusselbaserat. Du som väntar dig att få hugga ihjäl horder av fiender riskerar att bli grymt besviken – Senua’s Sacrifice är i verkligheten ett långsamt och nästan eftertänksamt spel, en interaktiv berättelse om djupt mörker och förlust, som verkligen inte håller dig i handen och handlar mycket om trial-and-error: att matcha runor med andra symboler för att öppna låsta dörrar, till exempel. De action- och stridsekvenser som finns, däremot, är riktigt medryckande och boss-fighterna är väl värda att längta till. Det är synd att spelskaparna valt en sån obalans där pussel-lösande är så dominerande och fighting så sekundärt, för det det borde vara precis tvärtom – ifall man nu verkligen hade velat ta vara på spelets styrkor. Istället blir det i perioder så långsamt och trial-and-error-baserat (i väldigt mörka miljöer dessutom) att action-älskare kanske ger upp långt innan man orkar fram till godbitarna, vilket vore synd.
Summering: Senua’s Sacrifice är en teknisk triumf, som äntligen kommit i sin allra bästa konsolversion då det släppts till Xbox One (X). Det är modigt, nytänkande och intressant, men tyvärr lite för mycket pussel och för lite action-äventyr för att bli den där breda, omedelbara spelklassikern som kan tilltala en stor publik. Istället är det ett slags indie-spel, om en personlig, inre resa in i mörkret och att lösa långsamma pussel – ofta baserade på visuell uppfattning. För den lilla peng det kostar är det en given rekommendation ändå, inte minst för att det är en så häftigt audio-visuell upplevelse. Vi önskar bara att den sköna fightingen, med sitt härliga flow av attacker och pareringar, kunde ha fått ta mer plats på bekostnad av några av pusslen. Det hade gjort spelet till en modern klassiker i vår bok.
Så här sätter vi betyg på Senses