Som jag skrev när jag recenserade Mortal Engines och They shall not grow old så är Peter Jackson en av mina absoluta favoritregissörer. Han började i liten skala, med sina vänner och gjorde den helt flippade splatterfilmen Bad Taste. Det blev startskottet till en helt episk karriär. Hans krona på verket var Sagan om Ringen-trilogin som hade premiär för tjugo (20!) år sedan i år och släpptes i UHD 4K-box för några månader sen. De filmerna håller än och går att se om hur många gånger som helst.
Efter Sagan om Ringen så blev det genast snack om att filmatisera JRR Tolkiens första bok om Midgård, The Hobbit. Peter Jackson gick snabbt ut med att han skulle endast producera och inte regissera denna gång. Regi-jobbet gick istället till Guillermo del Toro (Hell Boy, Pans Labyrint) och denne skulle även utveckla manus med paret Fran Walsh och Peter Jackson. Tiden gick och till slut hoppade del Toro av för att det drog ut på tiden och andra projekt kom upp. Så Peter Jackson hoppade in som regissör. Fansen jublade till en början. Nu stod allt rätt till igen – men skulle verkligen Jackson lyckas med konststycket två gånger?
Från början var det tänkt att boken skulle filmatiseras som två delar, men under resans gång var det någon som märkte att de hade material till att göra tre filmer. Häri ligger det största problemet med Hobbit-trilogin. Sagan om ringen-trilogin är baserad på tre böcker, The Hobbit är baserad på en bok. Det tar längre tid att se alla tre filmerna än att läsa boken (över åtta timmar att se filmerna och boken läser du ut på runt sex och en halv timme…). Så allt är verkligen utdraget till max. Det som är ännu konstigare är att filmerna till och med – i vanlig Jackson – stil har en förlängd version där varje film blir runt tjugo minuter längre (både bio-versionerna och de förlängda ingår här).
Resultatet blir tyvärr inte så bra; tempot är långsamt och även om det är vackert och välgjort så gäspar jag mig igenom första filmen An Unexpected Journey. Del två, som är The Desolation Of Smaug har bättre tempo och är en bättre film rakt igenom. Sen kommer vi till krigsfilmen The Battle of the Five Armies som är den kortaste i trilogin, men känns som den längsta. Den här filmen är en enda lång slutstrid som känns som den aldrig tar slut.
Förutom att filmerna känns utdragna så finns det andra problem med dem. För det första så är det svårt att få grepp om huvudkaraktärerna i filmen. De flyter ihop och till skillnad mot Sagan om Ringen, där våra hjältar hade tydliga roller, så blir alla dessa dvärgar mer av en hop karaktärer som vi som publik inte känner ett dugg för. Redan från första början, hur de introduceras, blir vi snarare irriterande på dem än att vi tycker de är charmerande och intressanta att följa på resan. Martin Freeman som Bilbo är duktig, men samma sak händer med honom – här saknas den charm som behövs för att bära en sån här film-serie på sina axlar. Nu är det inget fel på rollprestationerna – skådespelarna gör vad de kan med materialet som de har. Problemet ligger i regin och att Jackson inte har den fingertoppskänsla han hade under Sagan om Ringen.
Det som också stör mig också är den urbota fåniga kärlekshistorien mellan alven och dvärgen som är så extremt klumpigt inklistrad och som inte finns med i boken över huvudtaget. Humorn är ansträngd, fånig och det hela känns ibland väldigt barnsligt. Det fanns ett mörker och emotionell grund i Sagan om Ringen som är helt bortblåst i The Hobbit.
UHD 4K-utgåvan är det däremot inget fel på. Det finns stöd för både HDR10 och Dolby Vision, beroende på vilken utrustning du sitter på. Bilden har en genomsnittlig bit rate på 60Mbps, med ett tak på 90Mbps vilket leder till en utsökt filmupplevelse du inte kan få på streaming idag. Färgerna är perfekta och svärtan är djup. En del av solnedgångs-sekvenserna är bland det vackraste jag har sett i UHD 4K. Detaljrikedomen är sanslös och ibland ser det nästan tredimensionellt ut.
Jackson experimenterade med att filma The Hobbit-trilogin i 48 bildrutor per sekund, kontra de normala 24 för att få en mjukare look när filmerna presenterades i 3D. UHD-utgåvan är i vanliga 24 bildrutor per sekund och detta ser därmed mer filmiskt ut än vad den gjorde på bio, där det blev lite såpopera-effekt över det hela.
Ljudet i Dolby Atmos går inte heller av för hackor. Det är bland det bättre jag har hört. I de här filmerna får ljudet verkligen uppvisa ett brett spektrum. Det är allt ifrån vattendroppar som rör sig runt ditt huvud när Gollum smyger sig på Bilbo till stora, episka, strider med tusentals kombattanter. Allt är kristallklart och magnifikt.
Extramaterial finns det, likt Sagan om Ringen-utgåvan i UHD 4K, tyvärr inget av alls. Vilket är förståeligt då filmerna är så långa och det inte finns obegränsat med plats på skivorna. Fast jag tycker nog att man hade kunnat skicka med ett par extra skivor med extramaterial i en box som går på en tusenlapp. Så det känns lite snålt tyvärr och svårt att tro att det inte är något som sparas på till en kommande mega-ultimate-edition-box.
Sammanfattningsvis så låter det kanske som jag är väldigt missnöjd med The Hobbit-trilogin i en box på UHD 4K. Och det är jag till en viss del, men sen finns det flera ljuspunkter också som gör det hela sevärt ändå. Även om detta aldrig når Sagan om Ringens höjder, så vill jag ändå varmt rekommendera The Hobbit-trilogin tack vare denna utsökta UHD-utgåva att ställa bredvid Lord of the Rings-trilogin som du väl redan köpt?
