senses Hörlursskola

651

Som ni läsare vet så är vi på senses.se väldigt förtjusta i hörlurar. Det är något med dessa underbara, relativt små, portabla tekniska pjäser som gör att vi kan rysa av välbehag när rätt ljud gifter sig med rätt hörlur. Men hörlurar är lite av en djungel – varför låter de så olika, varför skiljer sig priserna såpass mycket åt och kan man verkligen höra någon skillnad när man kommit upp i en viss kvalitetsnivå?

Vi svarar på de vanligaste frågorna i senses.se:s hörlursskola! (läs gärna också vår filosofi kring hur vi testar hörlurar här på sajten).

Vad är ljud?
Frågan kan låta retorisk, men allvarligt – vad är egentligen ljud? Som vi fick lära oss på fysiken i högstadiet: ”Ljud är vibrationer i luften som orsakar tryckvariationer som utbreder sig som ljudvågor, vilket i sin tur påverkar dina öron. Med andra ord uppstår ljud genom att ljudkällan sätts i svängning och ljudvågorna fortplantas genom luften”. Ljud förutsätter alltså en källa (till exempel din dator som spelar en låt) som skickar signaler till någon slags ljudförmedlare (till exempel en högtalare eller i vårt fall, hörlurar som ju är som en mini-högtalare nära ditt öra) och en mottagare (dina öron och din hörsel, vars skick också avgör hur mycket av ljudet du kan tillgodogöra dig.)

Hertz (Hz)
Hertz är standardmåttet för frekvens, som vi mäter tidigare nämnda ljudsvängningarna i. Ju högre Hertz, desto ljusare ton. En normal människa med god hörsel kan höra från 20 Hz (som alltså är en mycket låg baston) upp till ca 16 000 Hz (eller 16kHz – kilohertz, extremt ljust), även om väldigt små barn och enskilda individer kan höra bredare spann än detta och äldre människor tenderar att förlora hörselförmågan med åren, i båda segmenten men särskilt det övre. De allra flesta hörlurar för slutanvändare rör sig inom spannet 20Hz-20,000Hz, alltså med viss marginal i övre tonhöjden. Det finns även konceptlurar som klarar till exempel 8Hz-100kHz, men då behöver du besitta någon slags kombination av fladdermus- och elefanthörsel för att tillgodogöra dig dom extra ljudomfången. Teorin bakom detta är att hörlurs- och högtalarelement som klarar bredare Hertz-omfång även har högre kvalitet, är mer känsliga och responsiva och därför även uppfattas som bättre ljud i av lyssnare – trots att de flesta över 25 år inte längre kan höra över 18 000 Hz.

Impedans (mäts i Ohm – Ω)
För att skapa ljud i en högtalare krävs det att vi sätter något i svängning (se definitionen för ”Vad är ljud?” ovanför). Impedans – eller motstånd som man också kallar det – är det elektriska motståndet för att skicka ström genom en viss ledare (exempelvis en kopparkabel). Hörlurar för hemmabruk hamnar ofta någonstans kring 32 Ω, eftersom det är ganska lagom impedans för att klara av att drivas av portabla enheter såsom smartphones, mp3-spelare, tv-spelskontroller och så vidare – enheter utan särskilt stora förstärkarmuskler. En ordentlig förstärkare kan driva nästan hur mycket motstånd som helst, därför finns också vissa hörlursmodeller – exempelvis från Sennheiser – som har olika impedans för olika bruk: lägre för portabelt och högre för sammankoppling med förstärkare. Hörlurar med låg impedans kommer att vara lättdrivna och kunna spela högt (maxvolym) på de flesta enheter, men då förmodligen med lägre ljudkvalitet och störningar i form av distortion. Ett trögdrivet par lurar (likt en trögdriven högtalare) fungerar rent tekniskt med en för klen källa, men lär då spela väldigt, väldigt lågt i volym. Så det är viktigt att tänka på vilken ljudkälla du huvudsakligen ska använda dina hörlurar med.

Högtalarelement – typ av konstruktion
Högtalarelementen som sitter i dina hörlurar är indelade i huvudsakligen tre konstruktionstekniker:

1. Dynamiska element – den absolut vanligaste (och mest priseffektiva) lösningen är dynamiska element. Ljudet i dessa byggs upp genom att ström skickas genom en ultratunn, metallisk spole som är magnetisk och reagerar med en annan magnet i konstruktionen. Detta gör att spolen rör sig snabbt fram och tillbaka och flyttar på så vis högtalarmembranet som det är kopplat till (du vet, det där man så gärna vill trycka på men absolut inte ska…). I sin tur skapar detta luftströmmar som bär ljudvågorna till dina öron och voilá, du uppfattar ljud. Grovt uppskattat ligger väl 95% av alla hörlurar för hemmabruk inom detta segment, dock givetvis med väldigt skiftande kvalitet på kåpor, metall och högtalarmembran (som ofta är direkt kopplat till pris).
   Fördelar: oftast mest ljud för pengarna, kan lätt spela rikligt med bas (Dre’s Beats är till exempel dynamiska). Nackdelar: Stor variation i kvalitet (oftast i direkt förhållande till priset). Spolar av låg kvalitet kan orsaka mindre förvrängning av ljudet på höga volymer.
2. Magnetostat element (Planar magnetiska / ”Ortodynamiska”) – detta är ett intressant mellanläge mellan dynamiska och elektrostat (som är nästa nivå/typ av element) och finns idag hos en ganska liten klick tillverkare med fokus på audiofiler, till exempel Oppo, Audeze och Blue Microphones. Ett magnetfält skapas av två perforerade metallplattor. Men istället för en spole som rör sig, så är det en en tunn plastfilm med metallfolie som skapar ett membran, där talspolen är etsade slingor. När slingorna får en signal i magnetfältet så produceras en ström som gör att membranet börjar att svänga. Detta ger ett bredare och mer naturligt detaljerat ljudspektra och kräver ofta dyrare, större magneter för att få filmen i rätt vibration. (Yamaha kallar dessa element Ortodynamiska, vilket alltså är samma sak som magnetostater, men är Yamahas egen marknadsföringsavdelning som hittat på, vilket fått fäste hos vissa handlare/tjänster).
   
   Fördelar: Det bästa av två världar? Prisbild som inte ligger mycket över riktigt bra dynamiska lurar, samtidigt som man får den överlägsna ljudupplösningen, men med en rappare och mer detaljerad ljudbild samt nästan ingen distortion tack vare tekniken. Mer driftsäkers på grund av färre rörliga delar som kan gå sönder och jämnare i impedans, vilket hjäper förstärkaren. Nackdelar: Börjar ofta på betydligt högre prisnivåer än dynamiska lurar. Kan ställa högre krav på ljudkällan och kan oftast inte matcha bredden i ljudbilden och den djupaste basen hos de allra bästa (dyraste) dynamiska modellerna.
3. Elektrostat element – Elektrostat-teknik är i sig inget nytt, det har funnits i hörlurar sedan 70-talet faktiskt (fråga en old-school DJ om märket Stax och kolla reaktionen). Tyska premiummärkena Sennheiser och Beyer tillverkar hörlurar med denna teknik idag och den är fortfarande lika bra (kanske bäst) men knappast för vanliga, dödliga knegare. Ett par riktigt bra elektrostat-lurar kostar mellan 70 000 och 600 000 kr (Sennheiser konceptlur Orpheus –  korad ”världens bästa hörlur” – återfinns här) och det är uppenbart att dessa lurar är till för miljonärer, seriösa audiofiler som lever för musik eller som rena uppvisningsobjekt av tysk ljudingenjörskonst. Tekniken i elektrostat är en extremt fin mylar-film som bara är ett par mikroner tjock (”lättare än luft” sägs det) och klarar av att svänga utan yttre magneters hjälp. Ljudet som målas upp via denna teknik är oslagbart ur detalj- och omfångssynpunkt, men eftersom elektrostat-filmen inte kan svänga lika effektivt som de andra teknikerna har denna historiskt haft problem att skapa rik bas, vilket förklarar Martin Logans extremt välljudande och unika högtalarkonstruktioner med ett elektriskt metallmembran som reser sig från en tung baslåda (och kostar runt 70-80 000 kr paret för instegsmodellen).Fördelar: Otroligt ren och högupplöst ljudbild, blixtsnabb respons i diskant- och mellan-register. Nackdelar: Så dyra att de knappast riktar sig till vanliga användare, gamla elektrostat-lurar kräver ytterligare externa källor (förutom välljudande förstärkare) för att kunna drivas. Inga hörlurar som funkar att plocka med på resan och koppla till telefonen.

Högtalarmembran – storlek
Mäts i millimeter när vi snackar om hörlurar. Ett större membran kan normalt spela djupare bas (lägre Hertz), men kräver ofta mer kräm (= har högre impedans). 40 mm är vanligast, även om 50 mm inte är långt efter i representationen.

Konstruktionen på hörlurskåporna
In-ear: att stoppa in hela elementet i örats hörselkanal. Bra för dig som vill bära något diskret eller träna med dom. Exempel Plantronics BackBeat GO 3.
On-ear: En kåpa som sätter sig ”på” örat, oftast tekniken som används ihop med ANC (active noise cancelling), brusreducerande lurar. Exempel Creative AURvana Platinum.
Over-ear: Täcker hela örat, vanligast bland lurar som riktar sig till audiofiler (musikälskare). Till exempel Blue Microphones Sadie.
Kåporna kan i sin design vara öppna (som då läcker ut ljud, men ”öppnar” upp ljudbilden) eller stängda (läcker inte, ökar basen och är i princip ett krav för aktiv brusreducering).

Där har ni grunderna i vad man bör ha koll på och ta i beaktning när man ska välja hörlurar. Givetvis finns ytterligare egenskaper, siffror och förkortningar (såsom effekt, SPL och annat smått och gott) men det får blir underlaget för lektion nummer två, någon gång i framtiden. ?