Premissen i Hunt: Showdown, från Crysis-studion Crytek, är mästerlig: Här kombineras zombies, muterade spindlar och annat otäckt samtidigt som det utspelar sig på 1800-talet, med cowboys och de coola vapen som fanns på den tiden. Det är ett onlinespel så du måste spela mot andra spelare. Antingen kan man hjälpas åt eller så får man vara snabb och klara uppdraget innan någon annan hinner före. Det finns en uppsjö med vapen och ju längre man spelar desto bättre grejer kan man få tag i.
Grafiken är imponerande, med stor detaljrikedom. Jag testade spelet på redaktionens Xbox One X och i 4K ser allting helt enkelt magiskt ut; snyggt och stämningsfullt. Fienderna skrämmer och det är flera gånger som man rör sig på mörka stallen där man helt plötsligt blir anfallen av något blodtörstigt.
Där är tyvärr mitt lovprisande av Hunt: Showdown över – för nu kommer jag till det som är mindre bra. Till att börja med så är det här, som sagt, ett renodlat online-spel (PvP – player vs player), i samma anda som Vigor. Du är inte ensam på uppdraget, utan andra spelare är ute efter samma mål som du. Tyvärr så var det typ ingen som var inne på servern samtidigt som jag. För det mesta var jag helt ensam och irrade omkring. Du letar ledtrådar med din magiska kraft och därefter så kan du ta dig till ett näste där slutbossen väntar. Därifrån gäller det att ta sig med livet i behåll. Upprepa och skölj. Detta boss-driva capture-the-flag-koncept blir snabbt ganska enahanda och upprepande och när ingen annan är inne och spelar samtidigt så blir ens enda motstånd zombierna. De är dumma som stenar och därför lätta att knäppa.
Det finns tre svårighetsgrader och varje inställning skapar en ny spelkänsla. På svåraste är det verkligen en utmaning att hålla sig vid liv. Det finns även träningsbanor, så att man kan öva upp och lär sig innan man ger sig in i skarpt läge.
Utmaningen blir inte så stor och till slut så blir det hela lite tjatigt. Något som störde mig något ofantligt var att liken av dina dödade fiender försvinner efter ett tag. Det kände jag direkt daterade spelet rejält. Förstår att det förmodligen är för att spelet är ett onlinespel och därmed så blir det väldigt mycket objekt att hålla reda på. Så om kropparna måste försvinna så hade man kunnat gjort en animering där de uppsvällda liken exploderar, ruttnar bort eller vad som helst förutom att de bara försvinner, som i de tidiga FPS-spelen man spelade på 90-talet.
Sammanfattningsvis så är Hunt: Showdown ett snyggt, coolt spel med en episk premiss, som tyvärr inte räcker hela vägen fram. Att det var väldigt tomt på servrarna är lite av huvudproblemet i ett spel som till så stor del bygger på mänskligt motstånd. Ofta får vi speljournalister tillgång till spel någon vecka eller två före release, och då kan man förstå ödsligheten eftersom det bara är ett fåtal utvalda som spelar (och då sällan samtidigt). Men i Hunt: Showdowns fall är det lite oroande, då spelet släpptes för allmänheten för en månad sedan. Är det ingen som spelar? Betyget blir därför godkänt, men inte mer.
