Nostalgi är en snabbt växande marknad, där man kan tjäna stora pengar på generationerna som vuxit upp med minnen av spel, film, böcker och kulturella företeelser och erbjuder dem att uppleva exakt samma sak igen (vilket sällan ger samma känsla som minnet av det) eller något i en ”uppdaterad” version (som i fallet Final Fantasy VII Remake, som i innehåll känns igen, men är ett helt annat spel än originalet). Sen finns en tredje kategori också: spel som ser ut och är konstruerade precis som spel var på 80- och 90-talet, men som ändå är originalspel (exempelvis Guacamelee!). Huntdown tillhör den sista kategorin. Svenska Easy Trigger ger oss en härlig co-op-shooter som distribueras av spännande indie-studion Coffee Stain Studios (numera del av THQ Nordic).
Huntdown är en rak plattformsshooter, där du duckar bakom lådor, lutar dig in och ur utrymmen och pumpar fiender fulla med bly genom sido-scrollande nivåer. Varje bana – som är precis lagom lång – avslutas med en ny ofta löjligt underhållande bossfight, där det gäller att lära sig mönster. Precis som på den gamla, goda tidens Castlevania (NES), Midnight Resistance och Rush’n Attack. Blandat med lite Double Dragon och Final Fight (de återkommande fiendetyperna, krossandet av bilar etc).
Estetisken är perfekt 16-bitarsgrafik, i all sin pixlighet och tillskruvade neon-cyberpunk-dystopi-ton. Vackra solnedgångar, blandas med metalliska och sönderbombade städer och bilarna påminner om Lamborghini Countach – som var så poppis på 80-talet och synthsoundtracket, kombinerat med den ironiska, post-modernistiska coolheten och filmreferenserna får detta tankarna att gå till David Sandbergs Kung Fury. Ibland blir det lite för plottrigt, med molotov-cocktail-eldar som brinner, skott som flyger och tak som rasar, men för det mesta är det ren 16-bitsera-nostalgi.
Likt de bästa spelen från den tiden så är Huntdown tidvis rejält utmanande, men aldrig orättvist (på normal svårighetsgrad). Man kan (och måste) lära sig mönster på de senare bossarna och delar av banorna, vilket ju hör till genren. Första gången du försöker dig på Castlevania på NES kommer du säga att det är ”omöjligt”. När du lärt dig alla mönster kan du spela igenom det, utan att dö, på 15 minuter… Det är dock uppenbart att Huntdown är tänkt som en co-op, tvåspelarupplevelse; balansen sitter perfekt då. Dels för att man har samma svårighetsgrad med dubbla eldstyrkan, men också för att spelare kan återuppliva varandra inom 20 sekunder när ena parten ”dör” (får slut på energi). Detta ger många, välbehövliga mulligans och ändrar spelupplevelsen som helhet. Du kan absolut njuta spelet ensam också, men du förlorar en dimension om du inte kan bjuda hem någon till soffan, med ett par kalla och njuta av att spela igenom det en kväll. Personligen ser jag fram emot att få göra det med min svåger, när den här Covid-19-röran lugnat ned sig lite. Att få svära åt svåra bossar, svettas ihop och high-five:a med en skål när ”den där omöjliga bossen” är besegrad är en upplevelse som hör till spelandets guldstunder.
För dig som gillar genren, eller gjorde det då det begav sig och har någon att spela igenom det med, så är Huntdown ett absolut måste med sin facila prislapp av 199 kr (finns dessutom till de flesta format du kan tänka dig). Ensam är det också riktigt bra, om än inte riktigt lika lysande. Är du hardcore kan du satsa på utgåvan med arkadkabinett, då detta är lite arketypen av ett arkadspel från svunna tider.
Kan älska uppslukande rollspels-äventyr på 100 timmar. Men ibland är det så skönt att bara plocka upp en kontroller och uppleva äkta spelglädje som tar 30 sekunder att komma in i och begär precis lagom antal timmars investering.
