Indiana Jones and the Dial of Destiny utspelar sig 1969 och Indiana Jones (Harrison Ford) är en bruten man, bland annat för att hans fru Marion (Karen Allen) har lämnat honom efter en tragedi. En dag möter han sin gud-dotter Helena (Phoebe Waller-Bridge), som är på jakt efter en kraftfull artefakt som hennes pappa och Indy letade efter under slutskedet av andra världskriget. Den onde Dr. Jürgen Voller (Mads Mikkelsen) är också på jakt efter artefakten och nu startar en kamp emot klockan; för hamnar artefakten i fel händer kan världen gå under. Indiana Jones ger sig ut på sitt livs äventyr som kommer ta honom till platser inte ens han har besökt förut.
Som jag skrev när jag recenserade Ultra-HD-utgåvan av alla fyra Indiana Jones-filmerna så är den första filmen en av mina topp fyra filmer (de andra tre är Hajen, Superman: The Movie och Star Wars Episode IV: A New Hope).
Indiana Jones and the Temple of Doom och Indiana Jones and the Last Crusade är inte perfekta filmer men de är välgjorda, underhållande och den tredje filmen har ett perfekt slut där ->Spoiler-alert!<- alla våra hjältar rider iväg i solnedgången.
Så hade det kunnat sluta och så hade det kunnat vara. Men sen fick Spielberg & Co för sig att göra en till film om Indiana Jones och det blev den inte helt lyckade Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Redan i första scenen förstod jag att det här inte skulle vara lika bra som de andra då den usla datoranimerade jordekorren dyker upp. Året var 2008 och även om den fjärde filmen inte alls var lika bra som de andra så har den helt klart ljuspunkter och avslutar franchisen igen på ett ganska bra sätt, med att Indy äntligen får sin Marion.
Fast sen vet vi ju att Hollywood inte kan ge fasen i att försöka klämma ur de absolut sista dropparna av en populär filmserie. Så när det var sagt att det skulle komma en femte film så var jag till en början hoppfull för tänk om den kunde vara bättre än del fyra och få samma känsla som original-trilogin?
Så, när jag i somras vacklade ut från biografen, kände jag att jag hade upplevt en bergochdalbana på ett sätt som inte var okej. För ena stunden kan Indiana Jones and the Dial of Destiny var helt underbar och fantastisk – för att sen nästa sekund dra undan mattan under fötterna och du faller ned i ett hål av uselt skrivna karaktärer, logiska luckor och fula, datoranimerade sekvenser.
Jag ska försöka bena ut vad jag menar, men ändå försöka hålla det kort för det är en hel del att gå igenom. Det första jag ska säga är att filmen är helt klart bättre andra gången som jag såg den. Första gången så var jag genuint arg när jag hade sett den och efter andra gången så var jag bara väldigt irriterad och det är helt klart en förbättring!
För att börja med det som är bra med filmen så är de första 20 minuterna i flashbackscenen riktigt bra, även om tekniken att föryngra Harrison Ford fungerar bäst i närbilder. I helbilderna får jag känslan av att huvudet inte riktigt hänger med. Sekvensen får oss att minnas hur bra Indiana Jones var och att han slåss med sina ärkefiender nazisterna är som grädde på moset. Sen när vi kommer in i filmens nutid som utspelar sig 1969 och vi får möta den 79-årige Harrison Ford som spelar den 70-årige Indiana Jones utan föryngrings-teknik så börjar det snabbt gå utför.
För när vi får möta hans gud-dotter Helena, spelad av Phoebe Waller-Bridge, så börjar ett fritt fall av fullkomligt idiotiska scener som är svåra att tycka om. Jag kan inte komma på en enda karaktär som är så uselt skriven som Helena. För det första så försöker hon, rent ut sagt, mörda Indy tre gånger under filmens gång. Normalt sätt så vill jag inte spoila filmen jag recenserar så hoppa över nästa stycke om ni inte vill att jag avslöjar något.
->Spoiler-alert!<- Så är alla kvar som vill läsa? Bra då kör vi. Första gången så låser hon in Indy med ett gäng mördare som vi i publiken precis har sett mörda två av Indys medarbetare och med ett flin flyr hon över taken. Hur vet hon att de inte kommer skjuta honom direkt? Andra gången, som eventuellt bara kan vara ett skämt men med tanke på hennes tidigare handlingar tror jag definitivt att hon menar det, är när de blir stoppade av polisen i Tanger och hon säger åt polisen att skjuta Indy. Den tredje gången är när hon helt sonika lämnar en vettskrämd Indy som trasslat in sig i sin lina och är omgiven av ålar när de dyker efter skatten. Jag förstår inte vad poängen är med detta varför hon hatar Indy så mycket att hon vill se honom död. Vi får ingen som helst bakgrund till detta.
Så nu ska jag inte spoila så mycket mer, men jag vill fortsätta lite mer om karaktären Helena. För i slutet av filmen så vänder hon helt och hållet om. Plötsligt börjar hon tycka om Indy och gör allt för att försöka rädda honom. Den vändningen köper jag inte alls för kort innan så försöker hon ju dränka honom…
Sen har vi karaktären Teddy, som är Helenas version av Short Round från Temple of Doom och jag säger så här till alla som någonsin har irriterat sig på Short Round så är Teddy sju resor värre. Teddy är störig redan från början och när han sedan rent ut sagt mördar någon så tappar jag allt intresse för den karaktären. Så nu är det dags igen för en spoiler så hoppa över nästa stycke!
->Spoiler-alert!<- Alla kvar som vill veta? Bra då kör vi. I filmen så får vi möta en gigantisk hejduk som är med från början. Teddy och han rasar av en bro och de är handklovade med varandra. Teddy, som är en liten tjuv, kan under vattnet låsa upp handkloven och de åker mot en gallergrind med ett hål i som är stort nog för Teddy. Han tar sig igenom och klovar fast skurken i gallret och lämnar honom för att drunkna. Nu är det väl ganska vanligt att hjältarna dödar skurkarna, men det är i självförsvar. Här väljer han aktivt att mörda någon som redan är ofarlig för honom. Plus att med strömmen så hade skurken kanske inte ens kunnat ta sig upp (men då hade Teddy i alla fall aktivt inte mördat honom).
Så nu var var vi? Lite snabbt så kan jag även nämna ett par saker till som störde mig och det är att det finns gigantiska logiska-luckor i filmen som sedan helt och hållet glöms bort. Indy blir efterlyst för mord vid ett tillfälle, men han kan utan vidare gå och sätta sig på ett flygplan. Redan 1969 så hade polisen kontrollerat alla som försökte resa ut ur landet. Det är ingen stress heller utan han reser långt efter att efterlysningen har gått ut på TV. Hela den delen av filmen hade med lätthet kunnat tagits bort för det påverkar inte historien överhuvudtaget.
Till slut och äntligen ska jag väl säga så kommer vi fram till det oundvikliga slutet av filmen och det är en CGI-soppa av värsta mått. Det blir ett otroligt antiklimax och även om det finns ljuspunkter i det, ska Helena förstöra det också. Men sen händer något de sista tre minuterna av speltid som får mig att faktiskt älska filmen och det mesta av min irritation försvinner. Det finns en underbart vacker scen i slutet som knyter ihop filmserien med en rosett av äkta siden. Hade den scenen inte funnits, hade det här varit en total katastrof.
Det som inte är en katastrof är den fina UHD-utgåvan som Indiana Jones and the Dial of Destiny nu finns på. Bilden i 2160p med HEVC H.265-kodning som är av referenskvalitet. HDR10 visar vart skåpet ska stå och framför allt ser de första scenerna i flashback-sekvensen helt makalöst bra ut med perfekt svärta och starkt lysande eld. Färgerna är djupa och klara och det finns verkligen ingenting att klaga på. Ljudet i Dolby Atmos är också otroligt välgjort och det trycker till ordentligt där det behövs. Tyvärr är det ganska lågt mixat, så jag var tvungen att dra upp förstärkaren ganska mycket för att komma upp i samma nivå som jag är van vid. När ljudet väl är höjt så är det som sagt riktigt bra, men faran finns att det därmed blir brus. Sen är ljudet på extramaterialet mycket högre så jag fick kasta mig på fjärrkontrollen för att sänka. Det finns en närmare timme lång dokumentär med på skivan som går igenom alla delarna av filmen och den är riktigt välgjord.
Sammanfattningsvis har Indiana Jones Dial of Destiny många negativa saker, som sagt, men det finns även ett par saker som är riktigt bra. Så betyget blir inte totalt bottennapp, plus att den fina UHD-utgåvan drar upp betyget ett snäpp.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
