Insidious – The Last Key är ingen uppföljare utan en prequel. Vi får följa Elise Rainier (Lin Shaye) som motvilligt kallas tillbaka till sitt barndomshem. Väl framme så inser hon och hennes två kompanjoner, Specs (Leigh Whannell) och Tucker (Angus Sampson), att de andar hon såg som barn är kvar och att de inte är på långa vägar klara med henne.
Elise är i fokus i denna prequelLin Shaye är verkligen behållningen med den här filmen. Det är roligt att en 74-årig kvinna har huvudrollen i en skräckfilm. Såna filmer kan man räkna på sin hands fem fingrar. Första delen, då vi möter hennes karaktär Elise som ung, spelas av Ava Kolker och första undersökningen av huset är helt klart de läskigare bitarna i filmen. Men sen när vi sakta men säkert inser hur allting ligger till och vi får möta demonen så är filmen inte särskilt otäck längre.
Melissa är i rejäl knipa.Regissören Adam Robitel vågar sig på långa uppbyggnader och det finns vissa scener som verkligen drar ut på det, men det funkar. Både manus och regi är riktigt smart på sina ställen, det finns en twist i en sekvens som var riktigt, riktigt bra.
Elise och Tucker på spökjakt.Dock var jag inte lika imponerad över Elises kompanjoner, de är lite för mycket Kling och Klang för min smak. Det finns stunder då jag funderade över om det var någon helt annan som skrivit dem för att sen inse att han som spelar Specs är även han som skrivit manuset. Det är fånig, mossig humor som innefattar nördar och tjejer och känns som tidigt 80-tal.
För att få in lite yngre blod i filmen så får vi möta Elises brorsdöttrar Imogen (Caitlin Gerard) och Melissa (Spencer Locke). Dessa kastas fullkomligt in i storyn och via en väldigt långsökt anledning blir den ena av dem besatt och den andre visar sig ha ärvt Elises förmåga att se andar, så hon spelar en viktig del i filmens klimax. Problemet är att vi har fått spendera lite för lite tid med dem för att bry oss om de lever eller dör. De fegade ur med en lösning som skulle kunnat gjort filmen mycket mer dynamisk. Min tanke vad de skulle ha gjort kommer längst ned i recensionen under trailern med en fet spoilervarning så läs inte den fören efter ni sett filmen!
Insidious – The Last Key är den fjärde filmen i serien, men utspelar sig som sagt strax innan den första och går därför rakt in i den handlingen. Vi får till och med lite mer inblick i hur alla filmerna hänger ihop och det finns flera bekanta ansikten som dyker upp.
Sammanfattningsvis så hade jag aldrig tråkigt under filmens gång. Här finns en del riktigt nerviga sekvenser, men när tredje och avslutande akten rullar in så blir det mycket standard-lösningar och det läskiga är då helt borta.
SPOILER ALERT! SPOILER ALERT! SPOILER ALERT!
Läs inte detta om ni inte vill ha en stor del av filmen spoilad. Är alla med på det? Bra, då kör vi!
Det som jag menade som en lösning för att få in brorsdöttrarna på ett bättre sätt hade varit att istället för att det är Ted Garza (Kirk Acevedo) som ringer till Elise och ber henne komma så skulle det vara hennes bror Christian (Bruce Davison) istället. I denna version så är det brodern som blivit galen – precis som hennes pappa – och fortsatt låsa in tjejer i källaren för att sedan döda dem. På så vis skulle vi dels kunna ha scener då vi möter brorsdöttrarna tidigare i historien och så skulle vi ha fått en emotionell payoff på att hon flydde sitt barndomshem och lämnat sin lillebror Christian bakom sig. Dessutom att man skulle köpa faktumet mer att ingenting har förändrats i huset, för som det är nu känns det fånigt att allting är exakt som det var när hon bodde där.
Så här sätter vi betyg på Senses