I Insidious: The Red Door så får vi möta familjen Lambert igen och det har gått tio år sedan händelserna som nästan ödelade deras familj. Äldsta sonen Dalton (Ty Simpkins) ska börja på college och hans relation till pappan Josh (Patrick Wilson) är rejält ansträngd och ingen av dem vet riktigt varför och hur det blev så här. Dalton har börjat på en konstkurs och under en uppgift låser han upp något inom sig och plötsligt så börjar minnen från det som hände för tio år sedan komma upp till ytan. Snart inser han att familjen Lambert återigen är i fara för något ondskefullt i gränslandet mellan verkligheten och den alternativa världen kallad The Further.
Jag ska ärligt erkänna att jag har bara sett den fjärde filmen i serien Insidious: The Last Key och ingen av de första filmerna med familjen Lambert. Insidious: The Red Door ger ändå tillräckligt med information för att hänga med på vad som har hänt tidigare men det blir helt klart lite mer av en uppförsbacke om man som jag inte sett de andra filmerna.
En annan sak som som var förvirrande till en början är att jag hela tiden blandar ihop skräck-serien The Conjuring med Insidious-serien. Nu har jag äntligen förstått varför och det är för att båda serierna är skapade av James Wan och har Patrick Wilson i en av huvudrollerna. Nu har Wilson inte varit med som huvudroll i Insidious-serien sedan den andra filmen som hade premiär 2013. Den tredje och fjärde filmen var prequels till de första två.
Insidious: The Red Door är den femte filmen men är med andra ord den tredje filmen om familjen Lambert. Det är också Patrick Wilsons regidebut men mer om det längre ned.
Skräck och komedi är de två svåraste konstformerna inom film för det är väldigt olika från person till person vad som är roligt och vad som är skrämmande. Insidious: The Red Door börjar väldigt bra med en krypande skräck-känsla som är riktigt välgjord men ganska snart så inser jag att Wilson verkar endast ha en pil i sitt koger för ett exakt samma upplägg av skräck som sedan sker om och om igen genom filmen.
Produktionstekniskt är allt habilt gjort med snyggt foto och skådespelarna gör vad de kan med ett ganska tunt och kantigt manus men det lyfter aldrig riktigt. Det blir varken läskigt eller emotionellt. Det finns ett par effektiva jump-scares men de är få och långt mellan varandra.
Mamman i familjen Renai Lambert spelad av Rose Byrne är oförskämt underanvänd i den här filmen. Hennes roll är minimerad till mer eller mindre en statistroll. Här känner jag att Patrick Wilson hade vunnit på att minska sin egen roll och gett den till Byrne istället och därmed kunnat koncentrera sig på regin fullt ut. Det hade filmen helt klart vunnit på.
Blu-ray-utgåvan har fin skarp bild så långt som tekniken håller och ser riktigt bra ut även i mörka sekvenser såsom när våra hjältar är inne i the Further i slutet av filmen. Ljudet i 5.1 DTS Master har ett imponerande tryck och när varelser kryper runt huvudet på dig så är det väldigt välgjort ljudmässigt. Det finns även två ganska korta dokumentärer med på skivan och även om det kan kännas lite snålt så är allt extramaterial alltid ett rejält plus.
Sammanfattningsvis så är tyvärr Insidious: The Red Door inte särskilt skrämmande och något långdragen. Filmen hade helt klart vunnit på att vara minst tjugo minuter kortare en fin Blu-ray utgåva och en del välgjorda sekvenser i början av filmen drar upp slutbetyget.
