Redan 1956 filmatiserades James Bond-boken Casino Royale för första gången i en amerikansk tv-serie, som då hette Climax!. Så skådespelaren som egentligen var först att spela den brittiske agenten med rätt att döda var amerikanen Barry Nelson. Några år senare så köpte producenterna Harry Saltzman och Albert ”Cubby” Broccoli rättigheterna till alla Bond-böckerna av Ian Fleming, med siktet inställt på att producera dem som långfilmer. Den enda boken de inte kunde köpa rättigheterna till var Casino Royale – och det är anledningen till att Casino Royale som officiell Bond-film inte hade premiär förrän 2006 då Daniel Craig to över rollen.
Precis som senses mega-recension av Marvel-universumet så kommer jag endast koncentrera mig på de officiella Bond-filmerna och därmed hoppa över Casino Royale-avsnittet från 1956 och Bond-parodin Casino Royale från 1967 med David Niven. Jag kommer heller inte ta med Thunderball-remaken Never Say Never Again, som hade premiär 1983. Dessa filmer får kanske en egen artikel i framtiden. De titlar som har en asterisk (*) efter sig är klickbara och där kan ni läsa en längre recension av just den filmen.
Med det sagt är det dags att dyka in i James Bonds värld och då är det bäst och mest logiskt att börja från början. Året var 1962 och Saltzman och Broccoli hade hittat sin James Bond i den då helt okände Sean Connery – en modell och skådespelare från Skottland…
1.) Dr No. (Agent 007 med rätt att döda)
Handling i korthet: James Bond åker till Jamaica på jakt efter den mordiske Dr. No.
Första filmen är regisserad av Terence Young och med den låga budget som han hade till sitt förfogande så har han ändå lyckats med konststycket att få filmen att kännas som en storproduktion. Redan i första filmen så visar Sean Connery vart skåpet skall stå: Hans charm, karisma och manliga utstrålning kan få efterträdare ens våga drömma om. Ursula Andress har röstats fram till den ”bästa Bond-bruden” men det vill jag inte hålla med om, hennes skådespeleri är stelt och dubbningen gör verkligen inte saken bättre. Joseph Wiseman som Dr No sätter grunden för hur en Bond-skurk ska agera; han är ond, manipulerande och lugn.
Filmen känns modern i sin utformning, men har naturligtvis detaljer som daterar den, till exempel den sjukt sexistiska kvinnosynen och en geigermätare som är stor som en mindre bil. Sekvensen med James Bond och den ”livsfarliga” fågelspindeln var lite trixig att få till då Connery var livrädd för spindlar, så man löste det hela med en glasskiva som spindeln kryper på. Introt är annorlunda mot de andra Bondfilmerna i och med att det enbart är geometriska former och så spelas det klassiska Bond-temat av Monty Norman, istället för en titelmelodi. Dr No är trots allt en av de svagare Bond-filmerna, dels för den låga budgeten och dels för att filmskaparna inte hade hittat formen än. Fast då den ändå är en klassiker av stora mått och att det utan den inte skulle finnas en filmserie, så vill jag ändå rekommendera den. BETYG: 7
2.) From Russia with Love (Agent 007 ser rött)
Handling i korthet: James Bond får i uppdrag att åka till Turkiet, i jakt på en kodningsmaskin.
Dr No gick inte så bra som producenterna hade hoppats till en början, men det stoppade dem inte. Redan året efter så hade From Russia With Love premiär. Nu får hela världen Bond-feber och både den första och andra filmen går varma på biograferna.
From Russia With Love är en av de bästa Bond-filmerna som någonsin producerats. Regi, manus, skådespelarinsatser och klippning är av högsta kaliber. Visst har filmen åldrats, men den håller samma klass som en Hitchcock-thriller och behöver inte basunera ut att det är en James Bond-film för den klarar sig ändå. Det här är också den första filmen som har det numera klassiska Bond-introt, med cool grafik och snygga tjejer. Bondbrud denna gång är den vackra, men ibland inte allt för smarta Tatiana Romanova. Tatiana spelades av Daniela Bianchi som var en italiensk före detta Miss World. Hon är – precis som sin föregångare fröken Andress – dubbad. På skurksidan har vi den alltid intressante Robert Shaw (Quint i Hajen) och en helt underbar Lotte Lenya som den spritt, språngande galna Rosa Klebb. Rosa Klebb är en lesbisk karaktär och det är något som var en så stor deal 1963, så filmskaparna var tvungna att tona ner det.
Desmond Llewelyn gör sin debut som pryl-gurun Q och levererar en attachéväska med ett snipergevär och ett par andra överraskningar. Q som karaktär dök upp redan i första filmen Dr No, men då spelad av Peter Burton. Terence Young regisserar även denna film och är i bästa form. Introlåten sjungs av Matt Monro och musiken i övrigt är grymt bra av kompositören John Barry. BETYG: 9
3.) Goldfinger
Handling i korthet: James Bond åker till Florida för att stoppa Auric Goldfingers planer på att spränga Fort Knox.
En ny regissör, Guy Hamilton, gör entré på banan och nu börjar saker som vi nuförtiden ser som som ”klassisk-Bond” att etableras i franchisen.
De första två filmerna kan man se som två separata spionthrillers, med en gemensam nämnare att huvudrollen heter James Bond. Men med Goldfinger har filmerna nu förvandlats till en egen genre. I denna film så är alla klassiska saker på plats; ”en ond skurk som inte räds för någon eller något”, ”skurken låter sin girighet bli hans fall” och ”skurken har en hejduk med övernaturlig styrka”. I detta fall Odd Job (Harold Sakata), som är en stum, koreansk galning som krossar golfbollar med händerna och kastar sin stålförstärkta hatt som ett frisbee-vapen. Bond kivas med Q och han får ett helt gäng med coola prylar; den första Bond-bilen introduceras. Aston Martin DB5 (Den enda bilen som fått göra comeback i flertal Bondfilmer – nu senast i bioaktuella No Time to Die) med kulsprutor och GPS! Sean Connery är i sitt livs bästa form i denna film.
Skurken Auric Goldfinger spelas av en dubbad Gert Fröbe, men det är så bra gjort att det är inget man hakar upp sig på. Det är verkligen inte som med Ursula i Dr No! Bondbrud denna gång är Pussy Galore spelad av Honor Blackman som var känd från bland annat tv serien The Avengers (som inte har någonting att göra med Marvel). Filmen börjar med att vi får följa en anka som simmar mot en pir för att sedan inse att det är James Bond som har den som snorkel på huvudet (!). Plus att han har en helt felfri kostym under sin våtdräkt; Helt underbart! Musiken är grym, som vanligt och ledmotivet sjungs av Shirley Bassey. En annan person som har tillfört en massa till James Bond-mytologin är scenografen Ken Adam, vars scenerier är helt sanslösa. Se bara på Goldfingers vardagsrum med den gigantiska modellen i golvet. Som den första riktiga James Bond-filmen så kan betyget inte bli annat än ett måste! BETYG: 9
4.) Thunderball (Åskbollen)
Handling i korthet: James Bond skadas i tjänsten och måste rehabiliteras. Under sin vistelse så ramlar han över en komplott att stjäla atombomber.
Thunderball har en av filmhistoriens längsta undervattensstrider och när jag såg den som liten tyckte jag att den var en av de sämsta Bond-filmerna just på grund av den striden. När jag såg filmen första gångerna så såg jag den på VHS-kassett i 4:3 fullscreen (som idag är allt annat än ”hela skärmen”!). När jag såg den för första gången i 2.35.1 Widescreen så märkte jag hur otroligt välgjord undervattensstriden är. Den gamla videokopian i fullscreen kapade av allt av värde i scenen. Sean Connery gjorde de flesta av undervattens-scenerna själv, men precis som med spindeln i Dr No så är det en glasskiva mellan Connery och hajen i pool-scenen.
Claudine Auger som spelar Domino är en väldigt kompetent och bra Bond-brud. Q är med och bråkar med Bond som vanligt, men denna film är inte så pryl-orienterad. Bästa scenen är då James Bond dansar med den onda Viona Volpe (Luciana Paluzzi) på en restaurang – klippningen här i samarbete med musiken är sanslöst välgjort och coolt.
Terence Young är tillbaka och regisserar sin tredje och sista Bondfilm. Ledmotivet sjungs av ingen mindre än Tom Jones. BETYG: 7
5.) You Only Live Twice (Man Lever Bara Två Gånger)
Handling i korthet: James Bond blir mördad, återuppstår och åker till Japan i jakt på fiender som kapar rymdraketer.
En ny regissör, Lewis Gilbert, gör här sin första Bond-film och You Only Live Twice är en av mina favoriter. Väl i Japan får James Bond hjälp av en dubbad Tetsuro Tamba och bondbrudarna är Akiko Wakabayashi som Aki och Mie Hama som Kissy Suzuki (japp, det är hennes namn…). Denna film har större scenerier än alla de andra filmerna ihop. James Bonds nemesis – Ernst Stavro Blofeld – visar sitt ansikte för första gången i denna film. Blofelt har dykt upp tidigare, men spelats av någon annan och vi har aldrig fått se hans ansikte, så nu när vi för första gången får se honom så är det den brittiske skådespelaren Donald Pleasence som gör rollen. Nu är full-on actionäventyr som gäller med ninjor och explosioner.
Lite osannolik blir filmen när den 1.91 långe Sean Connery ska förvandlas till Japan med hjälp av lite gul färg (verkligen en scen som har åldrats), men det glömmer man som tur är ganska snart. Q dyker upp med en cool flygmakapär kallad Little Nellie och denna testas till fullo i en flygstrid med fyra helikoptrar. Trivia är att en av fotograferna blev av med sitt ena ben under den sekvensen (han kom för nära en underliggande helikopter). Yuck! Ledmotivet sjungs av Nancy Sinatra. Även om You Only Live Twice är en av mina favorit Bond-filmer så har den åldrats ganska illa och det sänker betyget ett snäpp. BETYG: 8
6.) In Her Majesty’s Secret Service (I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst)
Handling i korthet: Bond räddar en motvillig, ung dam från drunkningsdöden och får via hennes pappa information om vart han kan hitta Blofeld.
Sean Connery hade efter fem filmer tröttnat på att vara James Bond och vill se sig om efter andra roller. Så nu är det dags att för första gången i den här filmserien hitta en ny skådespelare som kan spela Agent 007 med rätt att döda. Det var väldigt många namn på listan, bland annat så fick TVs klassiska Batman och tillika Family Guy-borgmästaren Adam West uppdraget, men han tackade nej då han ansåg att James Bond skulle spelas av en brittisk skådespelare. Istället föll valet på den då helt okände, australiensiske skådespelaren George Lazenby.
Det finns många historier och rykten om varför Lazenby endast spelade James Bond en enda gång, allt ifrån att han var så usel så att de var tvungna till att byta ut honom till att han var en uppblåst skitstövel, som ingen ville jobba med. Det sistnämnda kan jag kanske inte förvisso inte dementera säkert, men sanningen är också att det faktiskt var Lazenbys agent som sade till honom ”Hoppa av James Bond nu, för Bond kommer aldrig klara sig på 70-talet”. Detta visade sig helt sant…
I Hennes Majestäts Hemliga tjänst är helt klart en av de bästa Bondfilmerna, tycker jag. Det är nog den enda filmen i serien som faktisk gör mig emotionell mot slutet. George Lazenby är en ypperlig James Bond: han har charmen, karisman och är på flera sätt en perfekt fortsättning på det Sean Connery skapade med karaktären. In her majesty’s secret service har även den i särklass bästa Bond-bruden, i form av Diana Rigg (Game of Thrones) i rollen som Tracy Di Vencenzo. Regissören Peter Hunt hade tidigare klippt flera av de tidigare Bondfilmerna och nu fick han det prestige-fyllda och svåra uppdraget att introducera en helt ny James Bond. Producenterna tänkte inte riktigt till när de gjorde I hennes Majestäts Hemliga tjänst. Det blir en ganska action-fattig film i jämförelse med de första fem, samtidigt har den lägsta speltiden hittills med sina 2 timmar och 20 minuter. Det är väldigt tydligt att filmen är utvecklad för Sean Connery, som publiken har följt i fem filmer.
Det hade varit bättre att ge Lazenby en annan första film, som hade varit mer som de andra filmerna innan de gjorde I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst , på så vis hade publiken fått vänja sig med honom. Filmen blev inte en flopp, men den drog inte in i närheten av samma summor som de första filmerna. Det som verkligen gör mig ledsen är att regissören Peter Hunt fick bära hundhuvudet för att filmens tillkortakommanden och därför fick han aldrig regissera Bond igen. Sen valde producenterna även att rollsätta amerikanske skådespelaren Telly Savalas i rollen som Blofeld och han gör ett totalt annat porträtt av superskurken än den brittiska Donald Pleasence. Det där med kontinuitet mellan filmerna var inget filmskaparna trodde på alls. Oavsett så tycker jag att detta ändå är helt klart en av de bästa Bondfilmerna, så betyget blir ett solklart måste. Sen är det även kul kuriosa att Black Widow har lånat en del av sin story från den här filmen. BETYG: 9
7.) Diamonds are Forever (Diamant Feber)
Handling i korthet: James Bond får i uppdrag att avslöja diamantsmuggling, något som för honom till Las Vegas och den mystiske Willard Whyte.
Med världens högsta gage någonsin (för femtio år sedan) så kom Sean Connery tillbaka för sin sjätte och sista Bond film (av de officiella versionerna). För han gör även comeback en gång till 12 år senare med Never Say Never Again, som är en remake av Thunderball. Diamantfeber är verkligen ingen bra film och det är faktiskt Connerys löns fel. Då hans gage var så astronomiskt blev man tvungen att gör en enklare film och bland annat skala ned en hel del i slutstriden med Blofeld.
Blofeld spelas denna gång av Charles Gray, som vi senast såg i You Only Live Twice. Även om det i manus finns en anledning till varför Blofeld ser annorlunda ut är hoppet alldeles för stort i min smak. Bondbruden denna gång är Tiffany Case som spelas av Jill St. John och hon är tyvärr lika tråkig och innehållslös som filmen i övrig. Även om Connery är tillbaka och producenterna valde att ta in veteranen Guy Hamilton i regissörsstolen, så kan ingenting rädda ett tråkigt manus. Sen är effekterna under all kritik och Connery känns trötta och ointresserade rollprestation gör inte saken bättre. Det finns en del ljuspunkter och det är i form av två väldigt udda yrkesmördare. Mr Wint (Bruce Glover) och Mr Kidd (Putter Smith), som har flera av filmseriens bästa onliners. Karaktären Willard Whyte är baserad på den legendariske Howard Hughes som producenten Albert Broccoli var vän med. De fick använda Hughes kasino i utbyte mot att han skulle få en 16-mm kopia av filmen. Diamantfeber är helt klart den svagaste filmen i serien hittills och även om den har en del ljuspunkter, så blir betyget därefter. BETYG: 4
8.) Live and Let Die (Leva låta dö)
Handling i korthet: James Bond far till New Orleans för att undersöka morden på två 00-agenter.
Redan när Sean Connery först kastade in handduken 1969 så var Roger Moore påtänkt att han skulle ta över rollen, men den tre år äldre Moore ansågs då se för ung ut för att spela James Bond. Så fyra år senare gjorde han debut som James Bond. Roger Moore var på intet sätt en okänd skådespelare under den här tiden. Han hade redan gjort succé på TV som Helgonet och därmed var det första gången som James Bond spelades av en skådespelare med bagage.
I Leva Låta Dö har regissören inte riktigt hittat och förstått hur Roger Moore agerar, så han regisserar honom på samma sätt som med Sean Connery. Detta leder till att det blir en väldigt konstig blandning av att Moore ena stunden är hård och kantig och andra stunden är han Roger Moores mer klassiska, charmiga mjukisstil. Bondbrud denna gång är filmdebuterande Jane Seymour och skurken spelas av den alltid lika intressante Yaphet Kotto (Alien). Leva låta dö är väldigt ojämn: i den ena stunden ska den föreställa ganska realistisk till att i nästa stund visa en skurk med robotarm och en annan som inte kan dö. Sen är humorn all over the place, från att vara ganska subtil till att i nästa sekund ge oss red-neck snuten J.W. Pepper (Clifton James) och filmen blir helt plötsligt Poliskolan-banal. Oavsett pucklarna så är Leva Låta Dö ändå en många gånger bättre film än Diamantfeber och även om Moore inte riktigt är bekväm i huvudrollen än, så har han sex filmer till på sig att förfina sin version av den brittiske agenten. Live and Let Die är även första gången som ordet ”Die” är med i titeln. Något som kommer bli lite av ett tema. BETYG: 6
9) The Man with the Golden Gun (Mannen med den Gyllene Pistolen)
Handling i korthet: James Bond drar till Thailand för hitta yrkesmördaren Scaramanga som har hotat att döda honom.
År 1961, när de skulle rollbesätta James Bond i första filmen, så ville författaren Ian Flemming att huvudrollen skulle gå till hans kusin Christopher Lee.Sså blev det ju inte, men 13 år senare fick Lee ändå möjligheten att vara med i en Bondfilm i form av skurken Scaramanga. Guy Hamilton regisserar sin fjärde och sista Bondfilm i och med denna halvdana rulla. Bitvis är Mannen med den Gyllene Pistolen mästerlig – mycket tack vare Christopher Lees Scaramanga och hans sidekick Nick Nack, spelad av den 1.19 meter långe Hervé Villechaize.
I Mannen med den Gyllene Pistolen gör även svenska skådespelare debut i filmserien. I den här filmen finns det två; en bra och en katastrofal. Maud Adams spelar Scaramangas olyckliga älskarinna och gör detta på ett trovärdigt och känslomässigt vis. Sen fick rollsättarna hjärnsläpp då Britt Ekland fick rollen som den fruktansvärt korkade agenten Mary Goodnight. Och ”god natt” är perfekt namn på denna usla varelse. Hur kan den karaktären – ens i en fantasivärld – få det yrket hon innehar i filmen och hur hon klarar att ens klä sig om mornarna är för mig en gåta. Roger Moore spelar som om han vore hennes pappa och säger saker åt henne på skarpen ibland. ”Tryck inte på den knappen!”, ”gör inte så!” och ”Stå still!”. Kulmen blir då hon lutar sig ned och slår igång solfångarlasern, med en extrem närbild på hennes bikiniklädda rumpa. Det här är en film som blir plågsam att se i en post #metoo-värld.
Clifton James rollfigur J.W. Pepper blev så populär i Leva och Låta Dö så han fick komma tillbaka, men det känns verkligen osannolikt att J.W. skulle ta med sig frugan sin och åka till Thailand. Humorn blir därmed ansträngd och värst är när ett otroligt snyggt bilstunt blir förlöjligad med en värdelös ljudeffekt. Bond-producenten Harry Saltzman var i finansiell knipa och sålde sin del av rättigheterna, så detta blev den sista Bondfilmen som Albert och Harry producerar ihop. Ledmotivet av Lulu är väl genomfört men har ganska larvig text såsom ”He shoot anyone, with his gun”. BETYG: 6
10.) The Spy Who Loved Me (Älskade Spion)
Handling i korthet: James Bond slår ihop sig med den ryska agenten Trippel X och jagar galningen Stromberg, som vill skapa en värld under vattnet och döda alla ovanför vattenytan.
Detta är Bondfilmernas Bondfilm! Nu är allt så där härligt extremt som bara en Bondfilm kan vara; det är påkostat, over the top och full on-action. Publiken fick för första gången vänta mer än två år på en ny Bondfilm, men det var det värt. Lewis Gilbert är tillbaka i registolen och hans stil har inte ändrat sig så mycket sen 1967. Filmen börjar med en av mina favorit-skidsekvenser och jag känner från första bildrutan att den här filmen verkligen vill vara annorlunda mot sina föregångare. James Bond rattar en Lotus Esprit sportbil som förvandlas till en ubåt, han slåss med den 2.18 långe galningen Jaws (Richard Kiel), som biter ihjäl folk med sina ståltänder. Barbera Bach som Trippel X (fniss!) är en ganska kompetent Bondbrud och hon kan faktiskt sin sak, men är fortfarande lite för beroende av Bond för att vara en trovärdig agent.
Skurken Stromberg spelas av Curd Jürgens och gör egentligen inte så mycket väsen av sig förutom när han mördar den vackra, blonda sekreteraren med en vithaj i en av filmens mer otäcka sekvenser. Den som verkligen stjäl showen är Richard Kiel som Jaws (som vi i Sverige har felaktigt översatt till Hajen, bara för att Spielbergs film Jaws fick namnet Hajen då boken hette samma sak på svenska.), Kiel är faktiskt mer skådespelare än vad man först kan tro och hans stumma hitman är oförglömlig. Älskade Spion känns som en frisk fläkt i Bond dammet och Roger Moore gör nu sin tredje Bondfilm och det är enligt mig en av de bästa i serien. Nu har Moore hittat sin version av Bond och med säker hand så tar han oss genom filmen. Här fungerar de mer overkliga händelserna för att hela filmen är i balans, till skillnad mot förr. Så sammanfattningsvis är Älskade Spion helt klart ett måste och i all sin fånighet och en av de bästa Bondfilmer som har gjorts. BETYG: 9
11.) Moonraker
Handling i korthet: James Bond åker upp i rymden för att stoppa skurken Drax, som vill förgifta hela världen för att sedan skapa en ras av perfekta människor.
I sluttexten på The Spy Who Loved Me så står det tydligt att ”James Bond will return in For Your Eyes Only” och så skulle det ha blivit om inte Star Wars och Alien hade haft premiär och blivit enormt populära. Snabbt togs beslutet att den elfte Bondfilmen istället skulle bli Moonraker. Bond skulle därmed också ut i rymden, så han kunde mäta sig med Luke Skywalker och Ellen Ripley.
Regissören Lewis Gilbert gör här sin tredje och sista Bondfilm och i och med detta spektakel så tackar han för sig. Moonraker är tyvärr två steg bakåt från den friska fläkt Älskade Spion var. Även om den föregående filmen inte var särskilt realistisk så är Moonraker så osannolik att det blir riktigt löjligt, som till exempel att USA har ett specialtränat förband rymdmarinkårssoldater med lasergevär(!). Richard Kiel är tillbaka som Jaws och i denna blir han kär, får en hel replik och en väldigt fin scen mot slutet. Skurken Hugo Drax spelas till perfektion av Michael Lonsdale och Bondbrud denna gång är Lois Chiles som spelar Dr. Holly (håll i er nu) Goodhead. Töntfaktorn är stor då Bond går igenom Hollys handväska, som bland annat innehåller eldsprutande parfym och en stor antenn som far ur väskan som funkar som radio, ”Standard CIA issue”. Jo, jag tackar jag. Moonrakers ledmotiv är mästerligare än filmen och framförs av Shirley Bassey. Bassey är förövrigt den enda artist som sjungit in fler än ett ledmotiv; hela tre hela stycken. Sammanfattningsvis är Moonraker en av de töntigaste och fånigaste Bondfilmerna i serien, men besitter ändå en mycket viss charm så betyget blir ändå inte bottenapp. BETYG: 5
12.) For Your Eyes Only (Ur Dödlig Synvinkel)
Handling i korthet: James Bond styr kosan mot Grekland och slår sig ihop med Melina Havelock. Tillsammans letar de efter en försvunnen kodmaskin.
Detta är min personliga favorit Bondfilm. Det är den första jag såg och det är den jag sedan sett flest gånger. Efter att man varit i rymden och farit runt i Moonraker så kände producenterna att det var dags att ta ned Bond på jorden igen, bokstavligen. Borta är alla specialprylar och Bondbilen exploderar i första scenen. En ny regissör denna gång; John Glenn som vid den här tiden inte var ny sammanhanget då han hade klippt och varit second unit-regissör på ett flertal Bondfilmer.
Ur Dödlig Synvinkel börjar med att en flintskallig galning i rullstol, hållandes en katt, kapar helikoptern James Bond färdas i och tänker på detta vis döda honom. Vi känner alla igen Blofelds trademarks, men vi får aldrig se hans ansikte eller höra hans namn. Detta på grund av rättighetsskäl, producenterna fick helt enkelt inte använda Blofeld som karaktär. Så filmskaparna dödar honom, för evigt (i den gamla tideräkningen, för Blofeld gör ju som bekant comeback i Never say never again – i form av Max von Sydow) i denna film – ett väldigt fånigt och snöpligt slut, tycker jag personligen. För första gången på nästan 20 år i filmserien så har Ur Dödlig Synvinkel en riktigt ordentlig Bondbrud; hon är varken ett våp eller korkad, hon ser inte förvånad och/eller kär ut hela tiden och hennes namn är Melina Havelock (inget Austin Powers-namn här inte!) och spelas av Carole Bouquet. Melina är på hämndturné, då hennes föräldrar blir ihjälskjutna. Sista närbilden på hennes ögon efter mordet på föräldrarna påverkar mig varje gång jag ser filmen.
Skurken spelas av en grymt ond Julian Glover (Game of Thrones) och vid sin sida har han den ännu grymmare Emile Locque som spelas till perfektion av Michael Gothard. Bond får oväntad hjälp av Milos Kristatos som spelas av Spelman på Takets oförglömlige Topol (även Flash Gordon). Filmen innehåller en av de grymmaste tortyrscenerna i filmserien då Bond och Melina dras efter en båt genom ett barriärrev fullt av hajar. Roger Moore har sin humor intakt, men det är ändå en hårdare James Bond i denna film mot de tidigare.
Lynn-Holly Johnson som spelar den nymfomaniska Bibi är dock rejält irriterande ibland, men hon är ett övergående ont. Bernard Lee som har spelat James Bonds chef M i alla filmer hittills avled hastigt, precis innan produktionen påbörjades så regissören John Glen ansåg att det inte var värdigt Bernard Lee att bli direkt bli utbytt. Manuset skrevs om och därför är M är ledig, just denna gång. John Glens Bond-regidebut är i min mening strålande och även toppen av hans karriär. Ledmotivet framförs av Sheena Easton, som är den enda av artisterna som syns under introt. BETYG: 9
13.) Octopussy 1983
Handling i korthet: James Bond reser till Indien, på jakt efter en ny galning som ställt till oreda. Har den mystiska kvinnan Octopussy och hennes Cirkus något med allt detta att göra?
Nästan tio år efter Mannen med den Gyllene Pistolen så är Maude Adams tillbaka och denna gång spelar hon huvudrollen som Octopussy. Maude är cool och hård mot den åldrande Roger Moore, men det slår egentligen aldrig några gnistor dem emellan. En annan svensk skådespelerska vid namn Kristina Wayborne är också med och spelar Magda, som är en av Octopussys kompanjoner.
Väl på plats i Indien får Bond hjälp av Vijay, som spelas av det verkliga tennisproffset Vijay Amritraj – så det är ingen slump att han väljer ett racket att slå folk med. Som skurkar ser vi Kamal Khan (Louis Jourdan) och ryssen i dramat General Orlov spelas av Steven Berkoff, som vi bland annat har sett som slemmig skurk i första Snuten i Hollywood-filmen. Robert Brown ersätter i den här filmen den bortgånge Bernard Lee som M.
Detta är verkligen en mellanfilm, med en mycket trött Roger Moore. Redan innan For Your Eyes Only flaggade Roger Moore om att han ville slänga in handduken, men det bidde inte så. Octopussy har också fått tillbaka lite av tönteriet som dog ut efter 1974, bland annat är det pålagt ett Tarzan-skri när Bond svingar sig i en lian. För vilken målgrupp blir en sådan sak rolig? Är det meningen att man ska tro att det är i James Bonds huvud som han hör skriet eller är Bond så nedrans dum att han skriker själv och därmed avslöjar sin position? Filmen regisseras av John Glen och det är ganska tydligt att personregi inte är hans starka sida. Ledmotivet, som framförs av Rita Coolidge, heter All time High. BETYG: 5
14.) A View to a kill (Levande Måltavla)
Handling i korthet: James Bond åker till San Fransisco i jakten på Max Zorin, som är en Nazi-manipulerad galning som vill dränka Silicon Valley
A View to a Kill är också en av mina favorit Bondfilmer. Den då 58 år gamla Roger Moore känns konstigt nog snäppet piggare i den här filmen, jämfört med föregångaren Octopussy. När Roger Moore insåg att han var äldre än sin motspelerskas mamma så kände han att han verkligen var för gammal för att spela James Bond. Pierce Brosnan var på tapeten redan nu att ta över rollen, men ironiskt nog – på grund av det ryktet att han var påtänkt som Bond – började folk se på TV-serien Remmington Steele så till den milda grad att tv-kanalen gjorde en säsong till och Brosnan var fast i kontrakt för huvudrollen som Remmington Steele. Så det blev inte Bond för Brosnan (denna gång) och Roger Moore axlade därför rollen för sin sjunde och sista gång.
Än idag håller Roger Moore rekordet för flest antal gånger som James Bond, i de officiella filmerna. Sean Connery har faktiskt spelat Bond hela åtta gånger, om man räknar den inofficiella Never Say Never Again och From Russia With Love-spelet, där han lånade ut sin röst. Tanya Roberts spelar tyvärr en av de våpigaste Bondbrudarna under åren och är en av filmens svagaste punkter.
Christoffer Walkens rollfigur Max Zorin är och förblir den mest psykiskt sjuka och ondskefulla Bondskurken någonsin. Sen att han har Grace Jones som livvakt och älskarinna gör det hela ännu bättre! 58 åriga Lois Maxvell är här med i sin sista Bondfilm som Miss Moneypenny. Tidigare Bondfilmer har haft skådespelerskor med från kultserien The Avengers och i A View to a Kill så får självaste Patrick Macnee vara med och spela Sir Godfrey Tibbett. Håll även koll efter vår svenske Dolph Lundgren som är den första, manliga, svenska skådespelaren i Bondserien. Han dyker upp en millisekund på en hästtravbana då Grace Jones lyfter en av Gogols livvakter.
Filmen har en sanslöst snygg slutstrid uppe på Goldengate-bron som är mästerligt genomförd och agerad. En trött och sliten Roger Moore förvisso, men han kommer ur det hela med flaggan i topp så att säga, något pervot Q kan intyga med sin lilla kamerarobot… John Glen sitter stadigt kvar i regissörstolen och kommer göra så två filmer till. Temat av Duran Duran skapade missnöje i leden för att det var en poplåt, men det är den enda Bondlåt som legat nr ett på alla topplistor. Även om A View to a Kill är en personlig favorit så är den långt ifrån den bästa filmen i serien, rent kvalitetsmässigt. BETYG: 8
15.) The Living Daylights (Iskallt uppdrag)
Handling i korthet: James Bond åker till Ryssland för att hjälpa en man att hoppa av.
Pierce Brosnan fick sitta på avbytarbänken även för denna film och rollen som den brittiske agenten 007 gick till Timothy Dalton. Dalton är nummer fyra i ordningen; han och producenterna ville styra Bond i en ny riktning och ta tillbaka honom på jorden igen. Iskallt Uppdrag är en grymt bra Bondfilm, med engagerande story och snygga effekter. Som skurk ser vi Joe Don Baker som senare kommer dyka upp som good guy i Goldeneye. Baker är ingen Chris Walken, men med en bra ramberättelse så fungerar det.
En personliga favorit-skurk är Andreas Wisniewski som spelar yrkesmördaren Necros; striden mellan honom och en agent i ett kök var en av det läskigaste scener jag någonsin sett när jag var en liten parvel på tio bast och nu när jag är 44 så är den fortfarande bland det läskigare. Maryam d´Abo som Bondbrud är nedtonad, men hon har en torr humor som ger hennes karaktär personlighet. Hennes samspel med Dalton är mycket bra. Nya Miss Moneypenny är dock för sorglig, Caroline Bliss är för ung och för mycket av ett våp för att kännas rätt och en annan karaktär som får helt nytt utseende är Felix Lighter, som här spelas av en väldigt ung John Terry.
Jeroen Krabbé gör en mycket bra roll som mannen som ska hoppa av och den alltid intressante John Rhys-Davies (Sagan om Ringen, Indiana Jones) är med på ett hörn. Tyvärr har filmen ett par riktigt ostiga scener och den grövsta är mot slutet då Kamran Shahs (Art Malik) och hans hejdukar dyker upp på en konsert iklädda sin uniformer med patronbälten och vapen. John Glen regisserar här sin fjärde film i ordningen och denna samt For Your Eyes Only är hans bästa verk. Norska popgruppen A-ha gjorde ledmotivet och därmed härsknade Bond-veteranen och kompositören John Barry till över all popmusik i ledmotiven och hoppade av, så detta blev hans sista Bondfilm. BETYG: 8
16.) License to Kill (Tid för hämnd)
Handling i korthet:James Bond åker till Sydamerika på jakt efter den knarkbaron som stympade hans vän Felix Lighter.
John Glen är den enda regissören (till dags datum) som har regisserat hela fem stycken Bondfilmer. Sen kan jag tyvärr inte säga att alla fem är toppenfilmer för det är de verkligen inte. Sämst av alla fem är denna – Tid för Hämnd. Det är tur att Bondtemat spelas mot slutet ett par gånger annars hade jag glömt bort att det är en Bondfilm jag tittar på. Utformningen är väldigt lik en vanlig, amerikansk actionfilm. Felix Lighter står i centrum för denna film och ska gifta sig med en mycket ung och vacker kvinna, som känns väldigt miss-matched med honom. Han spelas i denna film för första gången av en skådespelare som har spelat honom förut, David Hedison, som spelade Felix en gång tidigare i Live and Let Die. Här kan man snacka om förändringar från förra filmen till denna film; varför inte bara använda samma kille som spelade Felix i The Living Daylights? Ålderskillnaden mellan brud och brudgum hadei alla fall inte varit lika i ögonfallande.
Anledningen var att producenterna ville ha en skådespelare som publiken skulle känna igen. Fast det var ju hela 16 år sedan denna skådespelare gjorde Felix senast, så det var nog få som hade koll på det 1989. Den brutalaste scenen i hela Bondserien är då Felix blir till hälften uppäten av en haj och därefter ger sig Bond ut för att kräva hämnd. Till sin hjälp får han Q, som är utanför sitt kontor hela denna film och hjälper Bond. Det är en av få saker jag verkligen gillar med Tid för hämnd. Bondbruden Carey Lowell är en katastrof och hur Bond kommer innanför hennes kläder är verkligen en tragisk regimiss. Carey får lite upprättelse mot slutet, men det är knappt.
Tid för Hämnd är realistisk och brutal, Daltons mörka version Bond är mästerligt genomförd – ända till slutet, då han helt plötsligt STEGRAR med en lastbil ?! Hur ända in i aftonsvängen kom filmskaparna på det? Det är nog den mest orealistiska händelsen i alla sexton filmer! Ja, jag vet att Jaws är fruktat orealistisk, men att stegra med en lastbil är bara för mycket, särskilt i en film som denna som har ett mer realistiskt tilltal i övrigt.
Håll förövrigt ögonen öppna efter en ung, smal Benicio Del Toro i en slemmig biroll, som blev hans skådespelardebut. Ledmotivet sjungs av Gladys Knight och blev en stor succé (den första CD-skivan Christian Magdu köpte, har jag hört). Tid för Hämnd markerar slutet för den gamla Bonderan. Maurice Binder, som har gjort de magnifika introna, gör sitt sista intro med denna och Robert Brown spelar M för sista gången. Rättighetstjafs och en massa andra problem gör att detta blir den sista Bondfilmen på sex långa år. BETYG: 4
17.) Goldeneye
Handling i korthet: James Bond åker till Ryssland för att undersöka hur vapnet Goldeneye avfyrades.
Äntligen är James Bond tillbaka! Sex, långa år utan James Bond… Pierce Brosnan får som skådespelare nummer fem äntligen axla huvudrollen och för regin stod Martin Campbell. Som Bondbrud ser vi svenska Isabella Scorupco och hon gör mycket bra ifrån sig. Famke Janssen briljerar i rollen som den totalt psykotiska Xenia Onatopp. Joe Don Baker, som spelade skurken 1987, är tillbaka som good guy med namnet Jack Wade. Wade var tänkt att bli den nye Felix Lighter, men han är endast med i den här filmen sen försvinner hans rollfigur helt. Sean Bean (ännu en Sagan om Ringen och Game of Thrones-kändis!) spelar James Bonds tidigare partner och -Spoiler Alert- lite senare nemesis. Hans rollfigur skiljer sig inte så mycket från det han hade spelat förr.
Värt att nämna är också Alan Cumming (X-Men 2) som spelar över grymt som programmeraren Boris, men det är ändå väldigt underhållande. M spelas i denna film av Judie Dench, som har tagit över efter att den gamle M gått i pension, Samantha Bond (!) spelar en ny version av Moneypenny, som är mer lik originalet än den fåniga versionen under Daltons Bondfilmer.
Bästa scenen i Goldeneye är när Bond jagar skurkarna med en pansarvagn; det här är en av Bondhistoriens coolaste actionscener. Goldeneye är en mycket bra film och har egentligen bara en enda svag punkt, vilket är Eric Serras musik. Missförstå mig rätt – musiken är bra, men den är inte Bond-bra. En annan sak som skapade en hel del rabalder på den tiden var att Bondbilen för första gången inte skulle vara engelsk, utan tysk. Bond fick börja ratta BMW istället. Ledmotivet sjungs av Tina Turner och låten var verkligen en plåga under 1995.
Producenten Albert R. Broccoli avled 1996, så detta blev hans sista Bondfilm. Hans dotter och son tar över huvudproducent-ansvaret. Regissören Martin Cambell lyckas med konststycket att återuppliva Bond från att serien mer eller mindre var nedlagd, till att åter bli en hejdundrande succé. BETYG: 9
18.) Tomorrow Never Dies
Handling i korthet: James Bond åker till Tyskland på jakt efter den galne tidningsmagnaten Eliot Carver, som skapar sina egna nyheter.
Pierce Brosnan har verkligen hittat sin egen stil i och med Tomorrow Never Dies, som regisserades av Roger Spottiswood. Som skurk ser vi den helt helt underbare Jonathan Pryce (Game of Thrones, Brazil) som Eliot Carver och han är en fröjd för både öra och öga. Hans hejduk Stamper spelas av tysken Götz Otto och det är en riktigt elak fan. Två Bondbrudar denna gång Teri Hatcher som spelar Elliotts fru och har strulat med Bond en gång bakåt i tiden, hon spelar exakt samma roll som hon alltid spelat. Bondbrud nummer två är Michelle Yeoh som Wai Linn och äntligen har vi en kvinnlig agent värd namnet, för hon kickar röv minst lika bra som Bond.
Vincent Schiavelli dyker upp som en helt underbar, tysk mördare och filmen har en ordentlig Bondbil (om än tysk) med massor av finesser. I denna film får Bond även en ny pistol efter att ha burit en Whalter PPK i sjutton filmer så byter han ut den mot den kraftigare Whalter P99.
Kompositören David Arnold hade innan den här filmen producerat en skiva med covers på flera av Bond-ledmotiven och kallat skivan Shaken, not Stirred. Producenterna hörde musiken och blev så imponerade att han fick jobbet som kompositör till Bondfilmerna. Detta är hans första film som Bondkompositör och nu låter musiken som den ska igen. Ledmotivet sjungs av Sheryl Crow och är ett av mina favorit teman.
Tomorrow Never Dies är en väldigt konstigt titel och anledningen är att filmen egentligen skulle hetat; Tomorrow Never LIES! vilket är en mycket mer logisk titel, då tidningen Carver driver heter ”Tomorrow”. Fast när pressreleasen skickades ut så trodde någon att det hade blivit en bokstav fel. För ”Dies” är ju mer Bond-aktigt, så personen ifråga ändrade och skickade ut pressreleasen. Sen var det försent så filmen fick helt enkelt byta namn, om personen fråga fick jobba kvar förtäljer inte historien (myten?). Tomorrow Never Dies är välgjord och actionfylld, men är i grund och botten en ganska enkel mellan-film. BETYG: 7
19.) The world is not enough (Världen räcker inte till)
Handling i korthet: James Bond är på hemmaplan, då någon spränger MI-6 högkvarter och snabbt är han galningen Renard på spåren.
Trenden med Brosnan-filmerna var att det blev en ny regissör för varje film och denna gång heter han Michael Apted, ett val som jag anser är helt fel för Bond. Detta är en av de långsammaste filmerna och inte på ett bra sätt. Världen räcker inte till har ändå ett flertal bra scener såsom båtjakten i början över Themsen och en snöstrid i mitten av filmen. Men filmen lyfter ändå aldrig riktigt.
Robert Carlyle (Trainspotting) som Renard är grym, men det känns som om han inte fick utnyttja sin karaktär till max. Sophie Marceau som Elektra King är både god och ond och klarar detta bra, men det finns mer att hämta där med.
Sen är vi tillbaka till 1974 när det gäller rollbesättning; för om Britt Eklands karaktär är urmodern för en urusel Bondbrud så är Denise Richards hennes arvtagerska. För hur ända in i h-e kan man rollbesätta en skådespelerska som ser ut som om hon är tonåring i rollen som ”atomfysiker”? När började hon i skolan? Som spermie?! Riktigt tragiskt. I denna film introduceras Q´s assistent R, som spelas av ingen mindre än John Cleese och tragiskt nog avlider Q skådisen Desmond Llewelyn samma år i en bilolycka. Denna film är en av de svagaste i serien, men med ett bra ledmotiv av gruppen Garbage. BETYG: 5
20.) Die Another Day
Handling i korthet: James Bond åker till Korea och väl där åker han fast och hamnar i fängelse i ett helt år. Blir fritagen och finner att ingen vill veta av honom. Så han får lösa mysteriet på egen hand.
Ny film och ny regissör igen, denna gång är det Australiensaren Lee Tamahori som har rodret. Skurken Gustav Graves spelas av Toby Stephens och hans hejduk – med den otroligt dyra acnen – spelas av Rick Yun. Även om de ser färgstarka ut så är de ganska tråkiga. Halle Berry vann Oscar för Monster’s Ball och är med i Die Another Day som Halle-Berry-som-vann-en- Oscar. Hon blir aldrig skitig och verkar inte ha gått någon som helst vapenträning, därmed blir hon helt klart en av de svagaste bondbrudarna. Rosamund Pike (ännu en Sagan om Ringen-kändis!), som spelar den kyliga Miranda Frost, är däremot mästerlig.
Filmen är stor, bullrig och svindyr. Producenterna gick all-in då Die Another Day är Bondfilm nr 20 och fick premiär på 40-årsjubiléet. Filmen har massor av referenser till de andra Bondfilmerna: Kolla i Qs arbetsrum, där finns allt från jetpacken i Thunderball, till krokodil-ubåten i Octopussy. Tydligt känner man att denna film är starten på en ny serie filmer, med John Cleese (som den nye Q) som bråkar med Pierce Brosnan som Bond och det bygger upp till minst en film till med samma koncept. Die Another Day blev den film som drog in mest stålar någonsin. Men sen hände något som återigen gav ett långt glapp till nästa film: plötsligt utannonserades att Pierce Brosnan skulle lämna Bond-serien. Så efter fyra filmer och åtta år så blir det en ny långpaus och en helt ny James Bond kommer att stiga in i serien. Ledmotivet är det sämsta som gjorts hittills och det framförs av Madonna. Madonna är även med i en liten roll i filmen och jag vet inte varför, men jag diggar verkligen inte henne som skådis – det vänder sig i magen. BETYG: 5
21.) Casino Royale
Handling i korthet: James Bond ”rebootas” och på hans väg att bli världens mest berömda agent så spelar han kort med galningen Le Chiffre.
Efter Die Another Day behövde Bondfilmerna en ordentligt nystart. Rättighetstjafs och kampen för att komma på en ny Bond skapade det näst längsta uppehållet mellan två Bondfilmer sedan glappet mellan Licence to Kill och Goldeneye. De andra agentfilmerna började hinna (och gå om) Bond, såsom Bourne-filmerna och Tom Cruise Mission Impossible. De levde på det Bondserien hade skapat och tog det till nästa nivå. Bond var kvar på 80-talet, med förvisso häftiga stunts och coola scener, men med en alltför stor dos humor och osannolika karaktärer och händelser.
Casino Royale handlar om Bonds första uppdrag någonsin. Den eftersökta rollen hade många tilltänkta skådespelare i åtanke, såsom Evan McGregor och Clive Owen. Bondfansen chockas svårt då producenterna valde den korte och blonde Daniel Craig. Samma fans tystnade sekunden som de fick se honom på vita duken, iklädd James Bond ikoniska persona. Daniel Craig som Bond är verkligen ett mästerligt drag; han är den första James Bond som ser ut, rör sig och agerar som den mordmaskin han faktiskt är. Martin Campbell fick uppdraget att reboota Bondserien en andra gång och hans regi är modig, då han låter Daniel spela en mänsklig sida av James Bond man aldrig sett förut.
Mads Mikkelsen – vår danska kollega – visar vart skandinaverna står när det gäller att spela skurkar. Annars har ju Sverige nästan haft ensamrätt på att ha med skådisar i Bondfilmer. Precis som uppdateringen av Bond så är även skurken här mer mänsklig, han är inte lika endimensionell som vi är vana att se dem. Bästa scenen är då han skall tortera Bond för att få reda på information, Mikkelsens samspel med Craig är helt mästerligt och blir en av filmens bästa scener.
Eva Green som Vesper Lynd är, till skillnad mot många av Bondbrudar, verkligen inget våp. Det är hon som har Bond i en liten ask, istället för tvärtom. Hon är vacker och superintelligent och är enligt min mening en av de bästa Bondbrudarna någonsin.
Judie Dench är så fruktansvärt bra i sin roll, så jag är verkligen glad att de behöll henne som M. Alla andra byts ut och här. i den ”första” reboot-filmen, så syns varken Miss Moneypenny eller Q till.
Musiken av David Arnold är som vanligt mästerlig och ger verkligen rätt Bondkänsla. Titelmelodin av och med Chris Cornell är också en av de bättre under åren. Tack och lov att man valt att gå tillbaka till mera Bond-sound än Madonna-skiten man hade i Die Another Day.
Filmens negativa sidor då? Jo det finns ett par sådana också, men väldigt få. Filmen är den längsta någonsin i Bondfilmernas historia med sina 2 timmar och 24 minuter. Den längsta innan denna var On Her Majesty’s Secret Service. Att filmen är så lång känns av mot slutet då det finns en lång sekvens där Bond och Vesper lever lyckliga tillsammans. Publiken vet att något kommer att hända, men det är gjort precis för långdraget för att det ska funka riktigt bra. Sen saknar jag ett bättre slut för en av skurkarna i filmen.
Casino Royale är trots det klart en av de bästa Bondfilmerna och aldrig har en Bond-skådespelare varit så klockren i sin första Bondfilm som Daniel Craig. BETYG: 9
22.) Quantum of Solace *
Handling i korthet: James Bonds desperata jakt på de skyldiga fortsätter.
Om Casino Royale är en av de bästa Bondfilmerna, så är uppföljaren helt klart en av de sämsta. Filmen med den svår-uttalade titeln Quantum of Solace (ungefär ”Lite tröst”) har flera snygga actionscener, men den lyfter aldrig. En eloge däremot att man valt att filmen börjar direkt efter händelserna i Casino Royale och verkligen håller på kontinuiteten. Men det är nog också det enda positiva jag kan säga om den här ganska intetsägande Bondfilmen.
Bondbruden denna gång är Olga Kurylenko och det ges verkligen ingen tid för att hon ska kunna utveckla någon som helst karaktär. Sen är Bondskurken Dominic Greene helt menlös, ointressant och spelas av den våta filten Mathieu Amalric. Annars habila regissören Marc Forster har i efterhand erkänt att James Bond kanske inte var hans kopp té och det håller jag med om.
Det är för mig obegripligt att man inte behöll Campbell att regissera även denna film, då båda filmerna verkligen hänger ihop. Filmens klimax blir en lång axelryckning och jag kan säga med hundra procents sanning att det här är den Bondfilm jag har sett minst antal gånger. Jag vill nog inte säga att den är absolut sämst, men det är inte långt ifrån. BETYG: 4
23.) Skyfall
Handling i korthet: James Bond blir skjuten och försvinner, men måste komma tillbaka då en före detta agent som bytt sida planerar terrordåd.
Skyfall är filmen som fick mig att få glädjetårar i slutet och här är en film som är regisserad av någon som verkligen förstår sig på Bondserien; Sam Mendes (American Beauty, 1917). Från bottennappet Quantum of Solace så blir steget till Skyfall gigantiskt. Här finns allt som jag någonsin drömt om i de nya Bondfilmerna: Skurken Silva är härligt sjuk och psykotisk och spelas till fullkomlig perfektion av Javier Bardem. Bondbrud denna gång är Naomie Harris som Eve (Spoiler Alert – Moneypenny!) och hon gör ett vettigt porträtt av en mänsklig agent. Skyfall är sanslöst välgjord och regissören visste exakt hur han ska styra skutan. Filmen är lång, men det känns inte av. Judi Dench gör i och med denna film sin sista Bondfilm och hennes karaktär får ett väldigt värdigt avslut.
Skyfall har även hela två svenska skådespelare i roll-listan; dels Ola Rapace som yrkesmördare och Jens Hultén som hejduk (även om ingen av dem får jättemycket speltid). Det är första gången sen 1985 som en svensk, manlig skådespelare är med och första gången någonsin att två svenska manliga skådespelare är med!
Skyfall är namnet på James Bonds hus i Skottland som de besöker i slutet av filmen. Där möter han Kincade (Albert Finney), som tar hand om gården. Den rollen ville producenterna egentligen ha Sean Connery i, men han tackade nej. Tur är väl det för hur coolt det än hade varit så hade slutet av filmen inte fungerat lika bra. Jag ska inte avslöja exakt vad som händer, men Skyfall lyckas koppla ihop sig med de gamla filmerna på ett snyggt sätt.
Filmen har även en av de bästa titelmelodierna på mycket länge som framförs av Adele. Betyget blir ett solklart måste! BETYG: 9
24.) Spectre
Handling i korthet: James Bond får ett kryptiskt meddelande och kommer organisationen Spectre på spåren.
Spectre är en film som jag egentligen skulle vilja älska, men det gör jag inte. Den har flera sekvenser som är sanslöst snygga och coola, Sam Mandes sitter stadigt i registolen och gör det som ingen annan regissör har gjort sedan 1989; regisserat två Bondfilmer efter varandra. Spectre är inte på långa vägar usel som Quantum of Solace, men det är liksom något som saknas. – Spoiler Alert– för er som inte har sett filmen, men den sämst bevarade hemligheten är att Blofeld är tillbaka och han spelas av ingen mindre än geniet Christoph Waltz (Tarantinos Inglorious Basterds, Django Unchained och Alita Battle Angel).
Detta torde vara tillräckligt för att jag skulle ge den här filmen en tia rakt av… men så blir det inte. För hur det än är så är haltar filmen hela tiden och inget landar riktigt. Waltz, som hade kunnat vara den bästa skurken någonsin, blir konstigt nedtonad och blek i sin rolltolkning och visst kan det vara tanken att den här filmen ska funka som någon sorts Blofeld Begins, men då hade det behövt skruvas till ganska mycket mer. Det irriterar mig att Spectre drar ut på sig själv i det grövsta i vissa sekvenser, medan andra scener är helt sanslöst bra. Också roligt att den klassiska gunbarrel-introsekvensen i början är tillbaka, för första gången sen Tid för hämnd 1989.
Det här är Daniel Craigs fjärde film som James Bond och totalt har han dödat huvudskurken en enda gång, i en enda film. I de andra filmerna är det antingen någon annan som dödar huvudskurken eller så är det så att de överlever. Det blir till slut lite tjatigt och då Blofeld syns i trailern för No Time to Die så kan jag ”avslöja” att han överlever den här filmen. Så det blir åter lite av ett antiklimax. Den nyaste filmserien med Daniel Craig får liksom aldrig sträcka ut vingarna. Nästa film är Craigs sista och under de första fyra filmerna har James Bond varit anställd av MI6 typ en gång. De andra gångerna har han varit försvunnen eller fått sparken. Det gör att jag aldrig riktigt kan köpa Spectre som den perfekta film den är på pappret. Sen så slutar den här filmen med att Bond lämnar MI6 för att leva sitt liv med Madeleine Swann (Léa Seydoux) och vi som har sett I Hennes Majestäts Hemliga tjänst vet ju hur det går när Blofeld är involverad. Plus att jag köper kärlekshistorien mellan Lazenby och Rigg hundra gånger mer än den mellan Craig och Seydoux.
Titelmelodin av Sam Smith är i mitt tycke en av de sämsta låtarna sen Madonnas skräplåt 2002. Sammanfattningsvis så har ändå Spectre så pass många häftiga sekvenser så den blir värd en rekommendation. Men något måste är den inte. BETYG: 7
25.) No Time to Die*
Så äntligen efter ett år och fem månaders extra väntan så fick No Time To Die äntligen premiär. För andra gången i Bond-filmernas historia så blev publiken tvungen att vänta i sex långa år innan de fick se nästa Bondfilm som denna gång blir Daniel Craigs sista film som Bond. Jag inser att jag är extremt kluven om vad jag tycker om den här filmen. För å ena sidan är No Time to Die riktigt bra och spännande actionfilm rakt igenom och jag köper (nästan*) filmens alla Twists and turns (även om jag anser att Rami Malek är den blekaste skurken sen Quantum of Solaces Dominic Greene) men som Bondfilm kan jag inte tycka om No Time to Die för den vet liksom inte vilket fot den skall stå på. Så när jag skulle betygsätta filmen så fick jag gå på filmens kvalitéer och inte vad jag hade hoppats på skulle finnas i den. Så betyget blir ändå en rekommendation och här stannar Bond för tredje gången och nu är det upp till producenterna att berätta för oss hur de tänker ta det vidare. En rak reboot igen? Fortsätta med samma karaktärer och bara byta ut 007? Jag vet inte vad som är bäst eller sämst. För i min värld dog egentligen Bondfilmerna i och med Die Another Day för hur bra och duktig Craig än är så är han inte min Bond och filmerna honom är med i är tekniskt briljanta men de saknar liksom knorren som gjorde Bondfilmerna unika jämt emot andra spionthrillers. Så nu får vi se vad som sker och producenterna har sagt att de inte ens kommer att ta i frågan om vem som blir nästa Bond förens nästa år 2022.
*Spolier Alert!!! – Jag gillar verkligen inte hur de tar hand om Blofeld och Spectre det är faktiskt rakt igenom uselt…
