John Wick (Keanu Reeves) är på språng, en knapp timme sen händelserna i John Wick: Chapter 2 har förflutit och John har en prislapp på sitt huvud. Prislappen är nu fjorton miljoner Dollar och varenda yrkesmördare i New York och senare i världen är ute efter honom. John måste nu kontakta The Director (Anjelica Huston) för att be om en sista tjänst. Det visar sig snart att allt är flera gånger svårare och farligare än vad John Wick först har trott och allianser och fiender flyter ihop och isär och ingen kan lita på någon.
Första filmen om John Wick var en film som jag ramlade över av en slump och jag minns att jag tyckte den var cool, men rätt tom och dum. Så var Michael Nyqvist med i den som skurk som gjorde det hela lite bättre. 2017 hade John Wick: Chapter 2 premiär och sen var John Wick fastnaglad på min radar så nu när tredje filmen i serien utannonserades så var jag investerad.
Redan från första sekund är det fullt ös medvetslöst och det finns en strid i ett gammalt museum där de slåss med knivar som de kastar på varandra och slår sönder nya montrar för att få tag på nya vapen för att döda den andre med. Den här scenen är en av de mest intensiva och vansinniga scener jag någonsin sett. Allt är så väl koreograferat så det är en ren fröjd att se, det går i ett i ett och kombinationen av praktiska vapen som byts ut mot digitala är helt sömlöst och jag kan många gånger ärligt inte ens se hur de har gjort vissa sekvenser. Regissören Chad Stahelski har regisserat alla tre filmerna och visst har det funnits vansinnigt snygga sekvenser i de första två filmerna men actionscenerna i John Wick: Chapter 3 – Parabellum är i helt klart en klass för sig. Stahelski började sin karriär som stuntman (Bland annat så stuntade han för herr Reeves i Matrix-filmerna) och koreograf så han har vanan inne att skapa imponerande sekvenser och då han nu även är regissör så har han fria händer att göra lite vad han vill. Våldet är stundvis också väldigt brutalt och det är till och med både en och två gånger som en luttrad filmvålds-cineast som jag ryser.
En film kan dock tyvärr inte bara bygga på action och stunts och måste ha något annat för att rensa gommen lite och det är här John Wick: Chapter 3 – Parabellum inte riktigt når hela vägen fram. Över två timmars speltid är lite i överkant för en film vars manus är så pass tunt som det ändå är. Filmen har inga utsvävningar förutom huvudstoryn, ingen karaktärsbyggnad inget sånt som man som filmtittare är van med och det hade fungerat alldeles ypperligt om filmen hade varit lite kortare för nu blir det tyvärr lite för mycket av det goda och när de börjar slåss igen så börjar man till slut skruva lite på sig.
Halle Berry står som nummer två i rollistan och därmed skulle man kunna tro att hon har en delad huvudroll men så är inte fallet utan hon är med en sekvens i mitten av filmen för att sedan inte höras eller ses mer. Dock är det en riktigt cool sekvens men hela det sidospåret känns lite påklistrad och haltande.
Ian McShane är en favoritskådis och precis som i Hellboy (2019) så är han mästerlig i sin roll och det är även kul att se Laurence Fishburne igen. B-films kungen Mark Dacascos spelar en riktigt brutal men stundvis rolig yrkesmördare och legendaren Anjelica Huston är också alltid kul att se.
Sammanfattningsvis så är John Wick: Chapter 3 – Parabellum en av de mest spektakulära actionfilmerna jag har sett på mycket länge. Till skillnad mot många andra filmer så är det vida tagningar med långa sekvenser där vi verkligen ser allt ske och det inte är snabba klipp med inklippta skådis-ansikten i flashiga hackiga sekvenser. Filmen är rejält blodig och har en del riktigt isande sekvenser. Tyvärr så blir det lite för mycket till slut så John Wick: Chapter 3 – Parabellum blir därmed inte ett måste men helt klart en rekommendation.
