Den Nya Zeeländska regissören Taika Waititi var en person som inte alls fanns på min radar förrän han regisserade Thor Ragnarök. Thor-franchisen fick därmed ett rejält lyft, i och med humor och självironi. Dock så kunde jag tycka att det till slut blev lite för mycket av det goda och att humorn blev både filmens största styrka och svaghet samtidigt. När jag såg den helt utflippade trailern till Jojo Rabbit så visste jag inte vad jag skulle tro, det här kan verkligen bli det absolut bästa eller värsta jag någonsin sett.
Jojo (Roman Griffin Davis) har precis kommit in i Hitler Jugend och är stolt som en tupp. Han bor tillsammans med sin mamma Rosie (Scarlett Johansson) och sin imaginära vän Adolf Hitler (Taika Waititi). Efter en olycka med en handgranat blir han tvungen att hålla sig hemma, där inser han att hans mamma har gömt undan den judiska flickan Elsa (Thomasin McKenzie). Till en början blir han livrädd för den “ondskefulla” judinnan men sen börjar han mer och mer inse att allt han har lärt sig kan vara fel. Det blir ett uppvaknande med oanade konsekvenser.
Jag ville verkligen tycka om Jojo Rabbit, men jag kan inte. Filmen är baserad på boken Caging Skies från 2008 och i den boken så finns inte den imaginära Hitler-figuren med – och här i ligger filmens problem. Taika Waititis val att ta med den karaktären (och spela den själv) stjälper en annars väldigt bra premiss. Hur skulle det vara som mor att vara anti-nazist och samtidigt ha en Hitler Jugend-medlem som son? Det vore en väldigt seriös och spännande film. Problemet är att filmen ena stunden tramsar med en urfånig pojkversion av Hitler och andra stunden försöker vara allvarlig, vilket gör att hela filmen haltar. Det blir därmed ingen kontakt alls med huvudkaraktärerna vilket gör att jag aldrig brydde mig om dem.
Debuterande Roman Griffin Davis är sanslöst bra i huvudrollen och här har vi verkligen ett nytt stjärnskott. Favoritskådisen Sam Rockwell är som vanligt mästerlig i sin roll, som den desillusionerade officeren som har ansvaret för Hitler Jugend. Men den som står ut mest är Stephen Merchants helt underbara rolltolkning av en Gestapo-officer. Scarlett Johansson som normalt sätt är balanserad och bra i sina roller har i den här helt tappat fotfästet (och fick en Oscarsnominering för biroll?). Hennes karaktär som Rosie är överallt på spektret; konstigast är en scen där hon verkar kanalisera den försvunne fadern. Det är en sekvens som i sig hade kunnat vara hjärtskärande och bra, men då filmen är uppbyggd som den är så faller sekvensen platt.
Parodi och ironi i all ära, Mel Brooks gjorde den ultimata tids-parodin med Det våras för Hitler. I Jojo Rabbit finns det en del lösrykta sekvenser som är roliga, men i det stora hela faller det liksom aldrig riktigt på plats. Det är som att det fanns en bra och seriös historia i botten som sedan har
“humor-ifierat” med nedslående resultat. Hade nog hellre sett en mer seriös tolkning av boken.
UltraHD-utgåvan från Fox levererar som vanligt en ypperlig bild med djup svärta och klara färger. HDR 10 ger den lilla extra kicken som behövs för att knipa de högre betygen. Ljudet levereras i DTS HD 5.1, med klar och krispig dialog och behaglig ljudbild. Det här är en mycket dialogdriven film så avsaknaden av Dolby Atmos är inte så kännbar som den hade varit annars. Som extramaterial finns en drygt halvtimmes lång dokumentär och bortklippta scener – men det som är absolut bäst är Taika Waititi energiska kommentarspår.
Sammanfattningsvis så var Jojo Rabbit inte alls den film jag hade hoppats på: trailern skapade en helt annan bild av filmen och jag hade hellre sett den versionen. Men då det är en fin Ultra HD-utgåva, med ett enormt bra kommentarspår så blir betyget ändå godkänt. Men inte mer.
