Den mycket labile Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) hankar sig fram genom livet. Han är anställd som clown och när det går dåligt försöker han sig på att bli ståupp-komiker, med nedslående resultat. Han bor hemma hos sin mamma, han är mager och utmärglad och blir hela tiden hånad och bespottad. Efter ett överfall får han en revolver av en arbetskamrat och plötsligt så börjar framtiden att ta en helt annan vändning.
Joker är en film som på pappret egentligen inte borde fungera alls. Regissören och manusförfattaren Todd Phillips är nämligen inte känd för drama, utan hans karriär har hittills helt varit byggd på komedier som Due Date och Baksmällan-filmerna. Så att han lyckas med konststycket att göra DC Comics absolut bästa film någonsin är en bedrift utöver det vanliga. Joker hade egentligen inte ens behövt vara kopplad till Gotham, Batman och allt det där. Den här filmen kan verkligen stå på sina egna ben.
Jag satt hela filmen och oroade mig: ”Snart kommer den obligatoriska dåliga scenen som alla filmer har”. Lyckligtvis var något som inte infriades alls i Joker. Den här filmen har inga svaga scener, varje sekvens för handlingen framåt och när vi sedan är framme vid slutet i mötet mellan Joaquin Phoenix Jokern och Robert De Niros talk show-värd så är spänningen olidlig.
Att Joaquin Phoenix är en av vår tids absolut bästa skådespelare kan ingen ta miste på och i den här filmen visar han upp sin absolut mest briljanta sida. Inte bara att han har gått ner 28 kilo i vikt och funnit sitt otäcka skratt; han är helt uppsluten i Arthur Flecks tragiska liv. Världen runt omkring honom är så långt ifrån de CGI-fyllda filmerna i DC-Comics repertoar den senaste tiden. Joker känns realistisk, skitig och verklighetstrogen. Så pass att när de nämner Gotham och familjen Wayne dyker upp så faller man nästan lite ur filmen.
Finns det något dåligt i filmen då? Egentligen inte, men om man ska nämna något bara för att nämna något så är det en superkort sekvens då Jokern möter en ung Bruce Wayne. Denna kände jag var väldigt konstig då Jokern stoppar fingrarna i munnen på den unge pojken. Vilket barn som helst hade backat undan, men tydligen inte den framtida Batman. Det kändes väldigt udda.
Jokerns bakgrund har alltid varit höljt i dunkel – det finns många versioner på berättelsen, men de flesta har att göra med att han faller i syra och därmed blir ärrad för livet. I Joker så har Arthur Fleck emotionella ärr istället för fysiska och i och med det så är det här den absolut bästa versionen av Jokerns ursprungshistoria som jag någonsin sett. Det är verkligen svårt att lyckas knäcka Heath Ledger, Jack Nicholson och Mark Hamills versioner av den galne Clownen – men Phoenix lyckas.
Ultra HD-utgåvan uppvisar en sanslöst vacker bild, som verkligen gör fotot rättvisa. Regissören Todd Phillips ville filma på riktigt film och inte digitalt men den budgeten fanns inte så han fick nöja sig med att filma med en Arri Alexa. Dock så lyckas fotografen Lawrence Sher (Godzilla: King of Monsters) att få den digitala bilden att se helt filmisk ut. Upplösningen i 4K levererar en bländande filmupplevelse, kanske även tack vare HDR10. Ljudet i Dolby Atmos kristallklart och rent. Hildur Guðnadóttirs (Chernobyl) magiska filmmusik kommer verkligen till sin rätt i och med det högupplösta ljudspåret. Som extramaterial finns det tre korta, ganska udda och ointressanta klipp men sen finns det även en 22 minuter lång dokumentär som är informativ och kul. Jag saknar verkligen ett kommentarspår.
Sammanfattningsvis så är Joker en perfekt film på en perfekt utgåva. Det här är en filmupplevelse utöver det vanliga som helt klart blir ett måste. Det tog sin lilla tid, men nu visar äntligen DC Comics vad de går för; med nya Birds of Prey på biograferna och nya Batman-filmen nästa år så kanske de äntligen har hittat rätt mot ärkekonkurrenten Marvel. Jag håller tummarna för att nästa film kommer vara lika innovativ och häftig som denna.
