Att Hollywood älskar uppföljare är inget nytt. De flesta filmerna från drömfabriken är nuförtiden uppföljare, remakes eller reboots. Kvaliteten kan verkligen skifta från botten napp, som Terminator: Dark Fate, till mästerliga som Doctor Sleep. 1995 hade första Jumanji-filmen premiär, med den oersättliga Robin Williams (1951-2014) i huvudrollen. Filmen blev en succé, men det tog ändå hela 22 år innan en uppföljare hade premiär 2017. Att Dwayne Johnson skulle ta över stafettpinnen efter Williams lät helt barockt. Jumanji: Welcome to the Jungle var ändå överraskande bra och även om jag inte var överförtjust i den, så hade den ändå sina kvalitéer. Filmen blev en megasuccé och en uppföljare snickrades ihop i ett fasligt tempo. Redan två år senare hade den premiär. Denna gång med namnet: Jumanji: The Next Level.
Spencer (Alex Wolff) har svårt att återanpassa sig i det verkliga livet efter att ha varit i Jumanji. Han kommer hem till sin mamma igen under julledigheten och får därmed dela rum med sin farfar Eddie (Danny DeVito). Dagen efter ska hela gänget mötas och då dyker inte Spencer upp. De åker hem till honom och det visar sig att han har försvunnit in i Jumanji-spelet igen. Det finns bara ett sätt att lösa det på och det är att återigen besöka Jumanjis djungler. Tror de… för spelet har ändrats och tar dem till nästa bana.
Jumanji: The Next Level visar tidigt att det här är en annan film än del två. Det finns en mer mänsklig aspekt i grunden. Legendarerna Danny DeVito och Danny Glover, som spelar två gamla vänner som fallit ur sin vänskap, är stommen och ungdomarnas relationer känns också mer verklighetstrogna och fina. Det som är vansinnigt kul är att avatarerna i spelet nu får andra spelare som till exempel Dwayne Johnson – som nu inte längre är Alex Wolffs Spencer, utan han spelar Danny DeVitos Eddie. Att de kan byta spelare och samma skådespelare får spela andra roller är ett grepp jag aldrig förut sett, i någon annan film. Det häftiga är att Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black och Karen Gillan är så vansinnigt duktiga att man ser deras ”spelare” via dem. Relations-historier som startade i den verkliga världen förs över till spelet och fortsätter där. Riktigt kul och smart grepp.
Som jag nämnde kring Jumanji: Welcome to the Jungle – att den filmen saknar bett – så är tyvärr fallet detsamma med uppföljaren. Då varje avatar har tre liv så blir det sorgligt nog så att de måste slösa bort liv för att det ska bli spännande mot slutet. Det fungerar bättre denna gång, men den första Jumanji-filmen gjorde det ändå bäst. Något annat som stör mig är att detta är en CGI-fest av stora mått på sina ställen, vilket gör att jag ramlar ur filmen totalt. Det finns en sekvens med galna strutsar och sandbilar som är en enda lång gäspning på grund av för många och för dåliga datoreffekter.
Blu ray-utgåvan uppvisar sedvanligt bra bild, så långt tekniken tillåter, och ljudet i DTS-HD är fullgott men saknar verkligen en hel del tryck. Det finns en Ultra HD 4K-utgåva av Jumanji: The Next Level som jag tyvärr inte hade möjlighet att recensera på grund, av olika anledningar. Ett betygsnäpp sjunker därför tyvärr, på grund av att jag inte kunde se filmen i sin bästa form. Imponerande är att dock att det är riktigt kul och bra extramaterial, som inte bara är promotion utan faktiskt går in lite på djupet. Det verkar verkligen ha varit vansinnigt kul att spela in den här filmen.
Sammanfattningsvis så är den tredje filmen i serien på många sätt den bättre uppföljaren och stänger man inte av sluttexten så bjuds man på en teaser inför en fjärde film, som jag känner kommer att bli episk. För den filmen tar tillbaka en aspekt från första filmen som inte finns med i uppföljarna. Så jag rekommenderar Jumanji: The Next Level och ser fram emot den fjärde uppföljaren.
1 kommentar
Den var jätte bra film den jumanji