När jag var runt sex år så hade jag en Stålmannen-T-shirt som jag älskade. Hade den på mig jämnt och min mamma hjälpte mig att sy en tillhörande Stålmannendräkt med cape och hela kalaset. En dag när jag spelade Pac Man på vårt mini-arkad spel så blev jag så frustrerad över att jag dog så jag bet tag i Stålmannen-märket och gjorde ett hål med tänderna. Så frustrerad har jag aldrig varit sen dess – ända tills en dag, 37 år senare, då jag spelade Jump King.
Jump King har en mycket enkel premiss: du skall hoppa dig uppåt tills du kommer till målet, som enligt spelet är en ”Smoking hot babe”. Se upp, ett minsta felhopp och kan ha oturen att falla hela vägen ner till botten igen. Vilket man gör, om och om igen.
Det som saknas är en indikator på hur mycket du satsar. Så du har ingen som helst aning om hur högt du kommer hoppa. Visst, tanken är att du ska lära dig känslan av att kunna hoppa si och så högt på ren rutin men så mycket tid och lust har jag inte. Jag vill kunna plocka upp ett spel och koppla av, inte blir irriterad över att jag ramlar hela vägen ner till botten igen och igen. En annan sak som också är vansinnigt frustrerande är att det inte går att styra hoppet när du väl är i luften. Har du hoppat så får du stå för det. Igen, jag fattar att det är meningen – men det är inte kul!!!
Jump King är verkligen ett spel som man antingen älskar eller hatar. Jag hatar det kanske inte, för det är ändå ett snyggt retrospel för en billig peng. På din Nintendo Switch funkar det perfekt, i både bärbart och i dockat läge. Så betyget blir inte totalt i botten, men långt ifrån vad andra recensenter och spelare tycker. Fast det här är vad jag tycker – och bara för att Jump King inte passade mig så kanske det ändå passar dig.
