Kingdom Hearts är något av en “aquired taste”, en förvärvad smak man kanske inte faller pladask för direkt. Men när man väl gjort det så kan man älska den ohämmat mycket. Likt en rökig whisky ungefär – något som kanske avskräcker de flestas smaklökar första gången de provar, men som med upprepningar tungan snart smeker och utvecklas till något av en favorit. Nu ska vi inte påstå att Kingdom Hearts-serien är lika trotsig som den skotska specialiteten. På ytan är detta ett glättigt äventyr med Disney-referenser – mängder av Disney-innehåll och klassiska långfilmsreferenser. Faktiskt är det på sätt och vis det perfekt giftermålet mellan japanska Square Enix egenutvecklade Final Fantasy-mekanik (rollspel med action-sekvenser idag, istället för turordningsbaserade strider som i den epokgörande sjuan) och amerikanska Walt Disneys oändliga skatt av älskade karaktärer och historier. Men det kräver en del tålamod och tid för att komma till sin fulla rätt och det är verkligen inte riktat till barn. Inte för att det är läskigt, utan för att det är relativt utmanade i fråga om knappkombinationer och kräver visst problemlösande.
Gänget är tillbaka – och denna gång kan de ta selfies.
Att försöka dra historien, som började 2002 och skapade en fan-base som brunnit för Keyblades, Sora (protagonisten), Kalle Anka och Långben (som är huvudtrion) är ungefär lika meningsfullt som att försöka bena ut David Lynchs samlade verk. Men precis som den amerikanske filmmästaren så behöver man inte förstå och tolka allt i Kingdom Hearts (och alla dess spin-offer) bokstavligt: det räcker att hänga med på resan och låta ens hjärta förstå intuitivt vad det hela handlar om. För Kingdom Hearts är väldigt mycket hjärta – både bokstavligt och bildligt. Det handlar om ljus mot mörker, gott mot ont, vänskap mot svek och att våga följa sitt hjärta; det starkaste man har. Allt annat är bara story-lines och detaljer. Från ettans lilla paradisö Destiny Island, där vännerna Sora, Riku och Kairi först introduceras, till resorna genom Disney-världarna (Alice i Underlandet, Aladdin‘s Agrabah, Nightmare Before Christmas Halloweentown till Pinocchio-valen Monstros mage till det mest ikoniska av alla, slottet Hollow Bastion), den lätt cyberpunk-inspirerade tvåan, till att nu i Kingdom Hearts 3 (återigen) kämpa emot Hades (från Hercules) genom alla klassiska världar (ännu en gång), håller oss kvar i känslan och bjuder in nya spelare att uppleva konceptet i sin hittills mest utvecklade och kanske mest tillgängliga form.
Kingdom Hearts 3 – something old, something new
Kingdom Hearts 3 behåller i princip allt, rent spelmekaniskt, från de tidigare delarna och introducerar samtidigt lite nytt. Du som är bekant med serien kommer inte ha några problem alls att bara sätta igång och börja levla upp, medan nya spelare får både en tutorial-del och ett cirka 20 minuter långt “memory archive”, som ska låta dem komma ikapp med storyn från de två tidigare huvudspelen och de otaliga, bärbara mellanspelen (Kingdom Hearts 3 är faktiskt det tionde spelet i serien). Du styr återigen Sora, som blivit äldre (i takt med Haley Joel Osment, som gör hans röst), samt vapendragarna Kalle och Långben och ska denna gång ta dig igenom världar som faktiskt känns som just sådana – världar. För man måste komma ihåg att de första Kingdom Hearts-spelen kom på Playstation 2, och har sen dess släppts i HD-versioner och remixes på både PS3 och PS4. Men de skapades för PS2:ans – med dagens mått mått – starkt begränsade kapacitet. Högre upplösning på texturer löser inte glastaket i banor och att det första Kingdom Hearts kunde kännas litet, med lätt klaustrofobisk speldesign och lite ekande tomt på sina håll. Kingdom Hearts 3 drivs av Unreal 4-motorn, som ger oss sömlösa, delvis öppna världar och långa, sammanhängande banor värdiga ett current-gen-format.
Maleficent och Svarte-Petter är tillbaka som antagonister.
Man har behållit menysystemet, fysiska och magiska attacker, samt såklart inventarier och potions, men har lagt till en drös med nya specialattacker som man “laddar upp” (inklusive en galet cool specialattack med tivolitema), “links” (en slags summons som man kan styra) och möjligheten att utrusta sig med tre keyblades samtidigt – varav du kan växla mellan dessa i real-tid i strid, efter behov, och skapa nya, dödliga kombinationer. Om du tyckte det var många knappar och kombos att hålla koll på förr så spänn fast dig – Kingdom Hearts 3 har en hel del fler. Men det blir aldrig ohanterligt och spelet innehåller en relativt bra tutorial-del där du kan träna dig på varje moment. Somliga skulle säga att man kan komma långt med att mosa X(A)-knappen och det stämmer – på enklare nivåer. Ska du bemästra spelets alla utmaningar behöver du lära dig använda hela arsenalen (eller ta dig tid att grind:a upp nivån tills du blir i princip oslagbar).
Kingdom Hearts 3 – tecknad spelfilm med old-school-mekanik
Tetsuya Nomura är en legendarisk speldesigner och även om Final Fantasy lär bli hans starkaste eftermäle, märks kärleken han hällt in i Kingdom Hearts. Vem älskar inte Disney och deras underbara mytologi av klassiska, animerade figurer? Spelserien har alltid varit estetiskt tilltalande, men det är först nu som den har tekniken att verkligen blomstrar ut till att bli en visuell, spelbar, tecknad film. Mellansekvenserna är 3D-animation med CGI-magi och ger verkligen känslan av att detta är en unik Disney-film man spelar. Samtidigt är bandesignen och fienderna överlag vackra, om än något ojämna. Kingdom Hearts 3 har varit under utveckling väldigt länge, varav många år på PS3:an och det märks att detta inte är ett spel helt byggt från grunden för nuvarande konsolgeneration, när man ser på vad man kan åstadkomma med spel som renbooten av God of War. Att Kingdom Hearts 3 känns så bekant att spela är på både gott och ont. För även om kameran och själva striderna är förbättrade, så känns spelet ändå något föråldrat och inte lika modernt i action-sekvenserna som – exempelvis – det spirituella syskonet Final Fantasy XV. Ettan var tidvis en galet frustrerade upplevelse, med spattig kamera och tveksam precision i kollisionerna (men charmen övervägde tillkortakommandena) – trean är en förbättring på alla plan. Dock skulle vi skulle ljuga om vi inte tillstod att det blir rörigt i bossfighterna, som ibland känns lite old-school odynamiska och precis som The Last Guardian så påminns man med jämna mellanrum att Kingdom Hearts 3 länge utvecklats för en tidigare konsol, med de tekniska begränsningarna det innebär.
Kingdom Hearts 3 bjuder på en uppsjö nya specialattacker.
Kingdom Hearts 3 – tekniken och vilket format ska jag spela det på?
Så till frågan om tekniken. Spelserien har i alla år varit Playstation-exklusiv, men släpps nu för första gången även till Xbox One, såväl som Playstation 4. Lite som vi såg i Ace Combat 7, så visar den tekniskt kompetenta (men inte helt perfekta) Unreal 4-motorn på att nuvarande bashårdvara börjar sjunga på sista versen och är i stort behov av generationsskifte (som förmodligen kommer 2020). Spelet stöder högre upplösning och “upp till 60 fps” och det format som drar längsta strået i upplösning är Xbox One X med sina 2560x1440p, medan PS4 Pro ligger strax efter på 2304x1296p (alltså inte riktigt lika skarpt och cirka 60% av möjlig 4K-upplösning). Båda konsolerna kör låst upplösning, vilket har sina för- och nackdelar. Bashårdvaran presterar återigen i omvänd ordning; PS4:an ger oss 1600x900p och Xbox One endast 1280x720p – vilket blir en märkbar försämring i detaljer och skärpedjup.
Spelet erbjuder två bilduppdateringslägen, ett man kallar för “stable” (som man menar ska vara låst, till 30 fps) och ett “default” (som är olåst, och siktar på sköna 60 fps). Båda formaten får tyvärr en dåligt optimerad upplevelse, som skulle behöva patchas på alla konsoler. För det första är stable/låsta 30 fps-läget inte alls det, utan pendlar ett par frames upp och ned – tillräckligt lite för att man kan kunna tycka det inte spelar någon roll på pappret (29-32 fps), men tillräckligt mycket för att flytet ska kännas lite “off” (jämför med pacing-problemen som Bloodborne hade i början). Upplåst så presterar Xbox One (med lägst upplösning) närmast målet (55-60 fps) för det mesta, medan både Xbox One X och PS4 Pro ligger efter (40-55 fps). Bashårdvaran får alltså, helt oväntat, bästa skjutsen men då samtidigt också betydligt lägre upplösning. Med ett litet hack så blir bilduppdateringen trots allt bäst på PS4 Pro – om du tvingar maskinen till 1080p-läge och samtidigt stänger av supersampling i inställningarna. Du får då, förvisso, “bara” 1080p i upplösning (vilket inte är enorm skillnad i rörelse mot 1296p) men bilduppdateringen blir verkligen helt perfekt, silkeslen 60 fps. Att man ska behöva gå den långa vägen via inställningar är dock bisarrt och om Square Enix inte kan lösa en ordentlig optimeringspatch, så lägg åtminstone in ett 1080p-läge i spelet direkt som ger oss perfekt frame rate (på Xbox One X funkar inte detta, eftersom supersampling automatiskt sker när man väljer 1080p-läge).
Pixar!
Det är inte ospelbart på något vis, men det är lite av en teknisk besvikelse när vi väntat nästan 14 år på en uppföljare, som försenades senast förra året. Final Fantasy XV fick en uppsjö patchar och DLC-material under sitt första år och gick från tekniskt bra till tekniskt suveränt, så det bådar gott även för Kingdom Hearts 3. Men återigen är det lite störande att man inte kan få bukt med detta okynne – trots enormt långa utvecklingstider.
Ljudet måste också nämnas, Kingdom Hearts 3 har lagt i det närmaste obegränsade resurser på musik och att spela in alla originalröster man kunnat få tag i till spelet (och de flesta finns här). Från Haley Joel Osments protagonist, Sora, till James Woods Hades, Kristen Bell (som naturligtvis gör Anna, från Frost) till T.J. Miller och röstlegenderna Mark Hamill och Rutger Hauer. Att Skrillex undertecknat öppningslåten (som du kan lyssna på nedan) avrundar en rollista som är minst sagt imponerande (och smått oändlig). Takeharu Ishimoto, Tsuyoshi Sekito och Yôko Shimomura står återigen för musiken och bara den förtjänar att avnjutas på ett riktigt skönt hembiosystem eller i ett par fantastiska gaming-lurar.
Och även om Kingdom Hearts 3 är ganska likvärdigt på alla format, så känns spelet ändå som ett utpräglat Playstation-spel (kanske på grund av att det hittills varit det exklusivt) och skillnaden är så liten att det egentligen inte spelar någon roll vilket format du väljer att uppleva det på. Av de fem miljoner exemplar som spelet sålde första veckan så var en majoritet av dessa på just PS4. Fördelen med att välja PS4-versionen (just nu) är, dels möjlighet till bättre bilduppdatering på Pro:n, men också för Complete Edition, där du får remastrade versioner av originalspelen + alla mellanspel som långfilmer. Ett paket som spontant kan kännas dyrt för sina nästan 1 000 kr som det betingar på PSN, men sett till att du får minst 100 timmars speltid så är det en väl värd timpeng för förstklassig underhållning. Nomura har inte uteslutit att denna samling även kan nå Xbox One, men i skrivande stund är ingen konvertering av de gamla spelen påbörjad (men om säljer trean i samma takt framöver så ser vi det som en lågoddsare att det blir så).
Kingdom Hearts 3 – ett hjärtevärmande rollspelsäventyr
Bilduppdaterings-skavankerna och den grafiska ojämnheten till trots – i den annars så strålande presentationen – så är Kingdom Hearts 3 ett fantastiskt action-rollspelsäventyr, som är en högtidsstund för Disney- och Final Fantasy-älskare. Det är som om två mästare från olika världar mötts och skapat harmoni av en varmrätt och dessert, kombinerat i ett. Det är i ena stunden engagerande, spännande och faktiskt lite filosofiskt berörande, samtidigt som det är sockersött, jönsigt och barnsligt på ett nästan naivt sätt i nästa. Det är helt enkelt ett väldigt japanskt spel, som kanske inte riktigt är det senaste i speldesign och mekanik, men som bjuder en presentation och ett hjärta som är större än det mesta. Om du inte provat Kingdom Hearts förut så ska du inte tveka att hoppa i och börja med trean – det är klart det snyggaste, största och kanske roligaste spelet i serien (även om tvåans story och mångsidighet fortfarande känns epokgörande – vilket eventuellt delvis kan tillskrivas nostalgi). Det är som att få chansen att kliva in i dina favoritfilmer från Disney – och för den delen Pixar (hej, Toy Story!). Och även om det bjuder på högt och lågt (högt: första banan, som innehåller allt – lågt: det forfarande röriga och lite småtrista Gummiskepps-flygandet i rymden) så är det som helhet en historisk milstolpe inom genren och ett spel som belönar den tålmodige rikligt. Gör dig själv en tjänst och dyk in du också – du har ingen aning om hur länge du kan bli kvar.
Så här sätter vi betyg på Senses
