När jag fick reda på att det skulle komma en ny Planet of the Apes-film var jag inte taggad. Trilogin som inleddes med Rise of the Planet of the Apes 2011 var en helt fantastisk historia. En trilogi som, till skillnad från serietidningsskräpet som släpptes då (och fortsätter att släppas), berättade något annat än cameos och städer som demolerades. Caesar-trilogin hade tyngd, en pågående dialog om vad intelligens egentligen är, och var fylld av sociala kommentarer. Så när Kingdom annonserades var jag inte det minsta intresserad, särskilt inte när huvudkaraktären från de tidigare filmerna inte skulle vara med. Men nu, på UHD, såg jag äntligen filmen.
Många år efter Caesars regeringstid ger sig en ung apa ut på en resa som kommer att leda honom att ifrågasätta allt han har lärt sig om det förflutna och göra val som kommer att definiera framtiden för både apor och människor. Det är en enkel historia som alla har sett förut, men med en sådan enkel uppsättning finns det utrymme att fylla på med det lilla extra. Ge extra uppmärksamhet åt karaktärerna och världen. Människor har inte setts på flera generationer och kallas ”ekon” av aporna. Det jag var mest förväntansfull över var just hur världen skulle se ut utan människor, och hur det skulle kännas när aporna hade kontroll. Men det görs tyvärr inte så mycket med det.
När det gäller karaktärerna når Noa, vår huvudkaraktär, inte upp till Caesars nivå. Det är här filmen faller som mest. Dragkampen från de tidigare filmerna saknas helt här; den gråa moralkompassen är frånvarande i Kingdom. Noa är en hjälte, medan Caesar alltid var en karaktär som var svår att placera. Ibland hejade vi på honom, ibland blev han nästan en skurk, men vi var alltid intresserade av honom eftersom han aldrig var svart eller vit i sitt handlande.
Filmen hemsöks av det så kallade ”uncanny valley”, något som Caesar-trilogin lyckades undvika. Jag tror att det finns ett par anledningar till detta. För det första är filmen mycket ljusare än de tidigare filmerna, nästan konstant solljus, till skillnad från mörkret, regnet och snön i de tidigare filmerna. Det gör det svårare att dölja vissa CGI-detaljer – mörker kan gömma mycket. För det andra utspelar sig denna film flera generationer efter Caesar-trilogin, så aporna har blivit mer mänskliga. De rör sig mer som människor, deras ansikten ser mer humana ut, och teckenspråket är nästan helt borta. Alla talar felfri engelska. Detta leder till en uncanny valley-effekt; de ser inte helt ut som apor men heller inte som människor. De talar däremot precis som vi. Dessa möten mellan det bekanta och det främmande når inte riktigt fram och blir istället störande genom hela filmen.
Jag är inte chockad över att jag inte gillade filmen så mycket. Utan Caesar och regissören Matt Reeves kunde jag inte förvänta mig särskilt mycket. Wes Ball har skapat en smått underhållande, medioker äventyrsfilm som de yngre kan äta popcorn till och ha roligt med. Men för mig handlar Apes-filmerna om mer än apor som svingar runt med maskingevär i träd.
Bild och Ljud:
I UHD-utgåvan av Kingdom of the Apes ingår, som vanligt, en skiva med Ultra HD-versionen i 4K och en med Blu-ray-utgåvan i Full HD. Bilden på UHD är något vassare än Blu-ray, även om det inte är med stor marginal. Min referens-EH-TW770 lyfter fram färgtonerna något starkare i 4K, samtidigt som detaljer i exempelvis ansikten och djurens päls framträder på ett mer livfullt sätt. Naturbilderna är nästan bländande i hur skarpa de är – öppningsbilden fick mig att tappa hakan. Där följer vi en örn som flyger över en skog som förvandlas till en stad. Det var slående.
Ljudspåret på UHD har Dolby Atmos, medan Blu-ray nöjer sig fint med DTS 7.1. Tråkigt nog trycker ingen av utgåvorna särskilt hårt på subwoofern. I den sista actionscenen hade jag velat ha ännu mer bas och tyngd. Det hade varit roligt att få uppleva det även med hörseln.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus
