Ur varselklotet, eller Into the loop – som Simon Stålenhags stora genombrotts-bok heter – finns nu på Amazon Prime som en amerikansk TV-serie. Stålenhags unika, visuella stil där han blandar svensk diskbänksrealism med fantastiska robotar, utomjordingar och andra sci-fi-inspirerade inslag. Svenskutvecklade Generation Zero snodde en stor del av detta grepp till sitt spel, vilket jag tog upp i den recensionen.

Sen jag blev tipsad om Stålenhag har jag följt hans kreationer och när hans senaste bok Labyrinten dök upp i recensionshögen så kastade jag mig över den.
Denna gång befinner vi oss i en dystopiskt värld, där jordens yta har utplånats av rymdvarelser. De få överlevande människorna lever under jord i enklaver. Vi får följa tre personer på ett mycket viktigt uppdrag – men snart visar det sig att allt inte står rätt till och händelser i dåtid kommer att snart att påverka framtid.

Fria Ligan står bakom utgivningen av Labyrinten och det är en gedigen och vackert inbunden bok. Den är runt 150 sidor lång och i klassisk Stålehag-stil berättar bilderna ännu mer än den ganska korta och enkla texten. Som alltid är historien väldigt filmiskt berättad och spännande. Det är en historia om skuld, ursprung och hämnd.

Jag tycker mycket om Labyrinten, men jag känner att den inte kan få betyget ett måste av en enda anledning: Berättelsen är vacker och intressant, men den fantastiska storheten i det visuella berättandet – som i till exempel Passagen från 2017 finns inte riktigt här. Fast i samma andetag älskar jag verkligen den svenska känslan som genomsyrar bilderna – i allt från kranar till de blommiga termosarna. Så betyget blir ”bara” en varm rekommendation och jag ser fram emot Simon Stålenhags nästa verk.
Så här sätter vi betyg på Senses