Vi får följa den verkliga historien bakom ”kriget” mellan biltillverkarna Ford och Ferrari. På 1960-talet så dominerade italienska Ferrari racingvärlden och amerikanska Ford vill ha en del av kakan. Efter att ha försökt att köpa upp Ferrari så startar en bitter kapplöpning för att vinna det prestigefyllda 24-timmarsloppet i Le Mans i Frankrike. Bilkonstruktören Carrol Shelby (Matt Damon) får det till synes omöjliga uppdraget att skapa en bil som kan utmana och vinna över Ferrari. Till sin hjälp tar han den något excentriske, men mästerlige, racingföraren Ken Miles (Christian Bale). Tillsammans ger de sig på en utmaning, som visar sig vara allt annat än lätt.
Le Mans ’66 (Eller Ford v Ferrari som originaltiteln är) imponerar med sitt autentiska porträtt av 60-talet och motorsporten, men tyvärr saknar den emotionell tyngd, framförallt mot slutet av filmen. Där finns det en händelse som jag visste om – då jag kan en del om den verkliga historien – men för en person som inte vet något alls kommer det som en chock. Problemet är att filmskaparna väljer att spela det som om att alla vet vad som ska hända och därmed missar man att skapa en dramatisk scen.
Matt Damon imponerar som vanligt i sin roll som den före detta racingföraren Carroll Shelby, men den som tar hem priset är Christian Bale. Bale har spelat allt från Mio’s bästa vän Jum-Jum, till American Psychos Patrick Bateman till Batman, till John Connor, till självaste Dick Chaney (!) med samma bravur och så är även fallet denna gång. Att gå från den överviktige Chaney, till den smale och seniga racing-legenden Ken Miles är en fysisk förvandling av rang – men mest imponerar det mentala. Här finns ingen känsla av att det är Christian Bale som Ken Miles. Det där ÄR helt enkelt Ken Miles. Det är en rolltolkning värdig en Oscar, plus att det är roligt att han får använda sin egna brittiska accent. Caitriona Balfe spelar Ken Miles fru, Mollie, och det finns något mycket genuint över rollen som gjorde att jag verkligen fick upp ögonen för henne och blev sugen på att se TV-serien Outlander, där hon har huvudrollen.
Ford Motorcompany (som hela filmen handlar om) tog avstånd från filmen, då manusförfattarna (enligt Ford) ändrade i historien och gjorde VD:n Henry Ford II (Tracy Letts) och Leo Beebe (Josh Lucas) till filmens skurkar. Framför allt Josh Lucas porträtt av Leo Beebe, som en slemmig back-stabber, upprörde ledningen. Jag tycker däremot att det funkar bra och filmen behöver den dynamiken. Vad är det som säkert säger att det inte låg till på det viset som Le Mans ’66 berättar? Kanske är det dåligt samvete som gör att de tog avstånd.
Regissören James Mangold (Logan) vet hur man konstruerar en film och kan styra skutan i hamn, men som jag nämnde i ovan så tappar han bollen i den emotionella delen av Le Mans ’66; där vi som publik hade kunnat få känna så borstar han bort det utan att ge oss möjligheten. Det är synd, då det blir mer av en dokumentär än en spelfilm. En stor eloge också till att bilscenerna är gjorda på riktigt och inte med datorns hjälp. Man har bara använt datorer för att sudda ut saker som inte ska finnas där och lagt till publik.
Det som verkligen drar upp betyget är denna episka UHD-utgåva som är så vansinnigt vacker så jag blev tårögd. Här får HDR-10 färgerna verkligen visa vad de går för: Framför allt under en scen i skymning och lågt ljus så kommer HDR verkligen till sin rätt och det finns en sekvens i regn, som ser mer eller mindre tredimensionell ut. Film är onekligen bäst hemma med Ultra-HD 4K och ett ordentligt Dolby Atmos-ljudspår. Vilket Le Mans ’66 också levererar. Det känns verkligen som om du sitter med och åker i bilen med Ken Miles. Det här är en maffig filmupplevelse, som vilken motorsport fantast (och alla andra också för den delen) som helst kommer uppskatta. Som grädde på moset medföljer en timmes lång dokumentär om hur de gjorde filmen, som faktiskt är riktigt bra. Det verkar som om filmbolagen börjar skärpa till sig igen med extramaterialet.
Sammanfattningsvis så är Le Mans ’66 ett måste, kanske inte för att filmen är något perfekt mästerverk rakt igenom (av de anledningar som jag nämnde i ovan), men för att filmupplevelsen i sig är något alldeles extra. Det här är en film som man ska ha i syn hylla och stolt plocka fram då du vill ge sina vänner en rafflande hemmabio-upplevelse utöver det vanliga.
