Äventyret The Legend of Zelda: The Twilight Princess spänner över hela tre konsolgenerationer nu och frågan är om en HD-remaster på Wii U kan motivera ett nyköp?
2006 var ett stort år för Nintendo. Då släpptes nämligen Nintendo Wii; Nintendos bäst säljande, stationära konsol som sålt strax över 100 miljoner exemplar under sin livstid (endast bärbara DS och Game Boy / Game Boy Color har sålt mer). Wii markerade övergången till rörelsebaserade kontroller, trotjänarna Wii Mote och Nunchuck som verkligen revolutionerade spelandet och gjorde det tillgängligt för en mycket större publik, en som kanske inte var så van vid joysticks och handkontroller. I samband med generationsklivet från den älskade GameCuben (en av Nintendos charmigaste konsoler, om du frågar oss) så släpptes givetvis också ett nytt Zelda-spel. The Legend of Zelda: The Twilight Princess bjöd på ett mörkare, mer “vuxet” äventyr med allas vår favorithjälte i grön toppluva och introduktionen av rörelsekontroller gjorde bågskjutandet och svärdsfäktandet fräscht och spännande.
The Legend of Zelda: The Twilight Princess utvecklades ursprungligen för GameCube och det är egentligen den versionen – som få spelade eftersom spelet ju samtidigt fanns i en “nyare och bättre” version på efterföljaren Wii – som den remastrade HD-versionen till Wii U bygger främst på. Du kan förvisso spegelvända världen och köra det mer utmanande Hero-läget, där Link tål mindre och fienderna är tuffare, men det är ändå den klassiska Link – med svärdet i vänster hand – som vi får återse här. The Legend of Zelda-spelen är, precis som så många andra klassiker från Nintendo, egentligen bara en variation på samma tema varje gång. Den namnlöse hjälten med grön toppluva – känd som Link (men som du kan namnge honom fritt) måste rädda kungariket Hyrule och prinsessan Zelda från en fiende (oftast Ganondorf). The Legend of Zelda: The Twilight Princess kom efter The Legend of Zelda: The Wind Waker (som också finns remastrad i HD till Wii U) och det blidkade fansen som väntade på en “äkta” uppföljare till Ocarina of Time, ett “vuxet” och klassiskt “långt” Zelda-äventyr. Och det fick fansen, med råge – Twilight Princess är både långt och kanske det mest vuxna Zelda-spelet av alla, med sitt dystra mörker. Smaken är givetvis personlig (och delad) men i vår bok är Wind Waker ett av de allra bästa Zelda-spelen och på flera vis känns det spelet mer modernt och som det åldrats lite bättre än Twilight Princess.
Siktandet funkar helt OK med Gamepad men det var bättre med Wii mote
Spelet börjar lite långsamt och tafatt. Efter en briljant introsekvens som visar upp den upphottade grafikmotorn och det suveräna ljudet (lyssna bara på hur Links häst, Epona, rider från högtalare till högtalare i hemmabion!), så måste man som spelare utföra ett gäng mini-uppdrag som ska lära dig grunderna i spelmekaniken. Här märker man också av hur portningen till Wii U förändrat spelsättet, ofta till det bättre men ibland att man saknar riktigt bra och exakta rörelsekontroller. Link är smått bångstyrig, samtidigt som svärdteknikerna blivit enklare och mer precisa när man inte behöver vifta runt med kontrollen. Gamepad:ens miniskärm fungerar både som karta och inventory, där du kan lägga objekt på knappar för snabbare access, men också som en sekundär skärm om du vill spela vidare när någon annan ska ha tv:n / hemmabion. Samtidigt märker man att man saknar precisionen i sekvenser såsom slangbellan, pilbågen och att skicka iväg örnen. Det funkar hyggligt med Gamepad:en, men det känns inte 100% klockrent. Spelet stöder också Controller Pro för den som föredrar det, men alltså inte Wii Mote och Nunchuck.
Efter de första uppdragen, som innebär en del upprepning som blir lätt frustrerande (att valla getter är inte så kul, eller briljant spelmekanik, att man vill göra det två gånger inom den första timmen) så kommer snart storyn igång och vi introduceras till en mörk värld, där Hyrule håller på att falla under några av de läskigaste Zelda-antagonisterna vi någonsin sett – fiender från skuggriket. Link förvandlas här också till en varg, vilket öppnar upp för nya spelsätt och fungerar bra, för det mesta, men gör fighterna ännu lite svårare då vargen är än mer bångstyrig än Link i sin mänskliga form. Samtidigt har man tightat till knappkombinationerna och det känns som att det går att navigera något lite lättare än vi minns från Wii-versionens rörelsekontroller.
Fighterna är ofta mer spännande än i t ex Wind Waker
Grafiken har fått sig ett lyft, vilket var väntat, men skillnaden är inte enorm från Wii-versionen om vi ska vara ärliga. Högre upplösning och bättre skärpa är förvisso välkomna förbättringar, men som ni ser av videon nedan så är skillnaden inte som natt och dag. Wind Waker fick en helt ny ljushantering och 60 fps vilket faktiskt kändes som ett helt nytt spel, nästan. Twilight Princess HD är mer detaljrikt, färgglatt och klart den snyggaste versionen av spelet hittills dock och vi känner oss övertygade att detta är versionen vi kommer att spela framöver, när vi vill återuppleva äventyret.
Ljudet upplever vi fått ett större lyft (vi säger upplever, eftersom det är svårt med A-B jämförelse här då det var ett tag sen vi spelade originalen på GameCube och Wii). Basen är tight och generös, Eponas hovar dundrar på som man förväntar sig av så stor och stilig stridshäst och den kusliga musiken, särskilt i skuggvärlden skapar en smått obehaglig stämning, speciellt när man hamnar i strid. Twilight Princess HD släpps i en samlarversion med en Wolf Link amiibo, som vi dock inte fått testa, som gör att du kan snabbladda ditt spel och även låser upp nya dungeons. Nintendo har också passat på att trimma lite fett från originalet och nöjer sig här med 12 Spirit Tears, istället för originalets 16 – och det sätter fingret på en viktig aspekt. Twilight Princess har trots allt åldrats och även om det är ett stort äventyr, med en relativt stor värld, så innehåller det en hel del bitar som känns lite tomma och ibland för upprepande. Back-tracking är en stor del av många (särskilt japanska) äventyrsspel, men i Twilight Princess hade vi önskat lite mer story och variation och mindre tid på att gå tillbaka om och om igen. Det kommer otroligt roliga bitar längre fram (snowboarding någon?), men vill man göra “allt” så klockar man in någonstans på 60 timmar och det är för långt i förhållande till hur fyllig världen är.
Link i vargform, med spjuvern Midna på ryggen
Nu kan det låta som om vi är kritiska och inte gillar HD-remastern av Twilight Princess. Så är verkligen inte fallet. Zelda-spelen är helt fantastiska och Twilight Princess HD är inget undantag! Det är fantasifullt, vackert, engagerande och old-school på både bra och mindre bra sätt. Det är ett äventyr alla bör uppleva och den nya mekaniken med Midna som följeslagaren som ger råd är fyndigt och för sin tid ganska banbrytande. Detta är inte det största lyftet i nyversion (HD) som vi sett på konsol, å andra sidan är det ju den bästa versionen av ett spel som kom redan för 10 år sedan och till konsoler som bara hade en bråkdel av Wii U:s kapacitet. Ett nytt, öppet, episkt Zelda-äventyr är på gång har Nintendo lovat redan förra året och vår magkänsla säger att det kommer till nästa generations konsol, som just nu går under kryptiska beteckningen “NX” (eller så släpps två versioner, som Twilight Princess, varav ena är Wii U). Men fram till dess är detta och 3DS-remastern av Majoras Mask en del av spelhistorien som du måste uppleva.
