Jag har hunnit med ett gäng kokboksrecensioner här på Senses.se; ett par av dessa har varit rena vegetariska och/eller veganska kokböcker. Och gissa vad? Nu är det dags för ännu en!
Det här är författarparet Luise Vindahl och David Frenkiels femte kokbok. Jag har dock inte tagit del av deras tidigare kokböcker, men har besökt deras blogg då och då. Men, nu är det deras senaste kokbok den här recensionen ska handla om; “Little Green Kitchen“.
Jag blev nyfiken på dem efter att ha hört boken nämnas i Food Pharmacy’s pod, ni vet de som står bakom Näringsjägaren (som jag gillade lite over 9000).
Ska jag sammanfatta Little Green Kitchen så är det en kokbok för familjen som vill laga vegetariskt och äta vegetariskt med sina barn. Recepten varierar från superenkla till lite knepigare och det finns med bra tips på vad man kan låta sina barn göra, så de får ta del av matlagningen. Däremot faller mycket på en sak: fortsätt läsa så får ni se vad jag menar med det (omg! kvällstidningsrubriksvarning!).
Efter ett inledande förord, lite historia om författarna, deras matfilosofi, lite om boken och dess recept så får vi tips om hur vi får våra barn att äta mer grönsaker och vad man bör tänka på när det kommer till barn och mat. Handfasta och bra tips, även om många av dessa känns självklara. Å andra sidan kan man aldrig tipsa och påminna för mycket.
Recepten är indelade under sex olika kategorier, en rolig detalj är att varje kapitel har ett par mat-relaterade frågor, som man kan ställa till sitt barn/partner/husdjur/Siri eller robotdammsugare.
Några exempel? Absolut: Vad kan du laga med kikärter? Hur många sorters bönor kan du räkna upp? Vilken är din favoritgrönsak? Vilken är den fulaste grönsaken? Eller, den som är min favoritfråga: Vilka färger har du ätit idag?
När jag kommer till recepten så blir jag glad av att se mängden recept i boken, runt 80 skulle jag gissa (jag har inte räknat alla). Att det bara är vegetariska och veganska recept är ett plus i min bok.
Det man ska ha i åtanke är att Little Green Kitchen är en kokbok inriktad mot barnfamiljer och att laga mat med sina barn. Därav är recepten lite enklare, kryddningen lite mildare och uppläggen mer barnvänliga. Nästan varje recept har i sin tur ett “vuxentillägg” där man kommer med förslag på lite vuxnare smaker och även ett tillägg för vad barnen kan hjälpa till med, kallat “en hjälpande hand” (som jag nämnde i inledningen). Det är en kul detalj och roligt att de kommer med förslag på vad barnen kan göra.
Självklart ska man involvera barnen i matlagandet, det tycker vi alla på redaktionen. I min egen empiriska undersökning här på senses, så kom vi fram till att vi upplever att barnen äter mer och bättre om de är med och lagar maten. Fast det är klart, det blir ju roligare och godare att äta nått man varit med och skapat själv. Men anpassa uppgiften efter barnet och åldern, det kan vara dumt att låta en femåring göra julienne av grönsakerna, men veva pastamaskinen går utmärkt (där en vuxen får mata ned pastan).
Nu undrar ni, är allt bara gurkmeja och gröna skogar? Nä, det är ju inte det. Jag har hela tiden i åtanke att Little Green Kitchen är en kokbok inriktad mot barnfamiljer. Ändå har jag svårt att släppa den väl milda kryddningen på sina ställen, jag menar har man en gryta på en liter vätska så är en halv tesked paprikapulver för lite. Jag höll på att få en gastronomisk hjärtattack när jag läste 1/4 tesked havssalt i ett recept, ja du läste rätt; en fjärdedel av en tesked. Till och med Ant-Man hade tyckte det var en liten hög med salt.
Jag känner som en trasig skiva, som repeterar samma sak om och om igen; det är kryddning/smaksättning och bilder jag brukar anmärka på mest i mina recensioner. Den här kokboken här är inget undantag. Visst att det är barn som ska äta, men barn tycker också om smaker. Jag refererar till min egen son där om det inte smakar något så får jag höra det. Jag lovar! Absolut, försiktigt med skarpa smaker som hetta och beska, men annars är det bara att krydda på!
Bilderna. De varierar så i kvalitet, vissa ser riktigt bra ut medan andra är överexponerade eller intetsägande. Uppläggen är enkla och vissa är mer barninriktade och det köper jag. Men, man kan göra ett mer “barnsligt” upplägg och fortfarande ta en aptitlig bild på maträtten. Jag tycker inte att man lyckats förmedla maten på ett rättvist sätt genom bilderna och det saknas en gemensamhet i bilderna. Det blandas mellan bilder på barn, närbilder på råvaror och upplagda, färdiga rätter.
Ja, variation är bra men det måste finnas en röd tråd i urvalet och blandningen av bilder. Det jag saknar är känslan, saknar det artistiska. Det ska räcka med ett ögonkast på bilderna och hjärnan ska tänka “aha, det är så de menar”.
Så, med allt det sagt vill jag knyta ihop den här (mat)säcken med en liten undran: vilka färger har du ätit idag?
Så här sätter vi betyg på Senses
