En galen seriemördare som kallar sig Longlegs (Nicholas Cage) gäckar polisen. Han är kopplad till flera mord, men det finns inga bevis för att det var han som faktiskt genomförde dem. Den unga FBI-agenten Lee Harker (Maika Monroe) och hennes chef, Agent Carter (Blair Underwood), kopplas in på fallet, och snart visar det sig att sanningen om Longlegs är mycket värre än vad någon någonsin kunde tro…
Regissören och manusförfattaren Osgood Perkins (son till den legendariske Anthony Perkins, som spelade Norman Bates i Psycho) visar tydligt var hans inspirationer till Longlegs finns. När filmen är som bäst, är den precis lika bra som När lammen tystnar och Se7en. Longlegs utspelar sig 1995 och miljön är mer eller mindre perfekt. Kameraarbetet är retro och det finns en nerv i flera scener som är sanslöst bra.
Nicholas Cage i titelrollen som Longlegs är en total fröjd att få uppleva. Han får använda hela sitt register av galenskap på bästa möjliga sätt och skapar därmed en otroligt underhållande och otäck karaktär.
Tyvärr är det slut på lovorden där, för Longlegs är allt annat än överraskande och jag räknade ut twisten i slutet på ett väldigt tidigt stadium. Slutet av filmen är även en rejäl besvikelse, för som sagt, stora delar av Longlegs har superb stämning och nerv, men sedan tappar filmskaparna bollen och allt blir bara en stressad, förutsägbar soppa.
Maika Monroe spelar agenten med få uttryck och väldigt frånvarande. Det är ett skådespelarval som förvisso fungerar för karaktären, men innan saker börjar ske är det förvånande att någon som beter sig som henne får slutföra FBI-utbildningen.
Sammanfattningsvis är Longlegs som bäst otroligt snyggt filmad, har fin nerv och en mästerlig Nicholas Cage. Men när den är som sämst är den förutsägbar och rent ut sagt ganska tråkig. Så betyget hamnar precis i mitten.
