Luigis Mansion 3. Vad gör Nintendo som väldigt få andra spelstudior gör? Jo, de har enormt höga ambitioner och sen årtionde tillbaka branschens erkänt bästa QA-team (”quality assurance”, typ kvalitetssäkrare i form av testare). Därför släpper en japanska jätten kanske inte jättemånga förstapartstitlar per år, men de man släpper når i princip alla en extremt hög lägstanivå och konceptet buggar vid release är i det närmaste något okänt (ja, patchar som slipar kommer, men inget är trasigt dag 1). Och vad man sen lyckas pressa ur Switchens hårdvara? Wow. Men låt oss ta det från början.
Det har blivit semesterdags igen i svampriket. Mario, Luigi (med spökhunden från tvåan), Toad, Prinsessorna och Toadettesen är på väg i en buss mot ett lyxhotell modell skyskrapa… mitt ute i ödemarken. En inbjudan från Hellen Graves har skickats ut och våra naivt storögda vänner är inte sena med att nappa på gratisresan. Men idyllen förbyts snabbt i mardröm och redan första natten fängslas alla medlemmar i magiska tavlor av värdinnan och den ondskefulle King Boo – som åter är på fri fot från Professor E.Gadds spökfängelse. Gissa vem som får dra på sig dammsugaren och ficklampan för att ställa allt till rätta igen? Mhm, just det – Luigi.
Luigis Mansion (2001) är ett av spelen vi minns med värme från Nintendo GameCube-tiden (början på 2000-talet). Nu har vi inte återvänt till det på originalformatet på .. tja, snart 19 år. Luigis Mansion-remastern som kom till 3DS för ett par år sen kändes inte lyckad (med Nintendo-mått mätt) – hårdvaran var för klen och styrningen kändes aldrig rätt, tyvärr. Luigis Mansion 2: Dark Moon införde några nya inslag (dock bara på 3DS, vilket hade sina begränsningar i kontrollern – vi väntar på en remaster till Switch på båda två) och det är med stor glädje vi kan avslöja att Luigis Mansion 3 är en klockren återkomst till toppformen från GameCube! Spelet behåller essensen vi lärde oss älska för snart två decennier sen, lägger till nya inslag och en mycket större värld att utforska samt bjuder på en presentation som är rena audio-visuella smällkaramellen.
Switchen är en underbar och mångsidig maskin, en sann hybridkonsol, som både kan avnjutas bärbart som på storbild i soffan. Men det är också ett faktum att den är tekniskt underdimensionerad. Spel som porteras till formatet får – förutom problem med typsnittsstorleken i bärbart läge – ofta skala ned på ambitionen och det är sällan Switch-versionen av en mulitplattformstitel är den bästa… Men det gäller inte de unika förstapartstitlarna. Det räcker att titta på 2017 års bästa spel Super Mario Odyssey för att konstatera att man kan skapa magi på den lilla hybriden. Och med Luigis Mansion 3 har Nintendo gjort det igen. Eller, äran ska egentligen tilldelas kanadensiska Next Level Games, som genom åren gjort flera, hyllade spel åt Nintendo (bl a just Dark Moon och Punch-Out!! till Wii). Nej, detta är inte lika banbrytande, omväxlande och stort som Mario Odyssey – det är mycket lättare och mycket ”mindre” i omfattning. Men inom sin unika genre är det helt briljant!
Grafik och ljud är helt felfria – man varvar mellansekvenser med grundspelet och det känns nästan helt sömlöst. Upplösningen är skarp, om än lite mjukare än 4K på Xbox One X, så känns det aldrig suddigt eller hackigt. Ljus-, partikel och spökeffekter används supereffektivt och många gånger ser det ut – som det slitna uttrycket brukar låta – ”som en tecknad film man spelar”. Här mäter sig Luigis Mansion 3 rent presentationsmässigt med vilken annan trippel-A-titel på PS4 Pro eller Xbox One X.
Allt faller dock ihop som ett korthus om styrningen och känslan inte finns där. Det gör den. Att jaga spöken, komma på deras svagheter och suga upp dem i dammsugaren med diverse mot-styrningstekniker är både roligt och extremt tillfredsställande (med tanke på hur tråkigt det är att dammsuga på riktigt…). Kan detta vara bästa Ghostbusters-spelet? Allt kan i princip påverkas och manipuleras, antingen med sug, blåst eller Luigis nya ”krafthopp”. Ett inslag vi älskade och som är värt att vänta in är Gooigi – Professor E. Gadds senaste uppgradering till spökjägarmaskinen – som låter dig skapa en grön slime-version av Luigi, en som kan tränga sig igenom alla trånga utrymmen och hål, men som inte tål vatten. Genom att alternera mellan dessa två figurer som du styr kan du lösa problem på helt nya sätt. Briljant.
Finns det inget negativt då? Jo, småsaker. Svårighetsgraden är inte jättehög för den som vill ha en rejäl utmaning (du kan stänga av professorns ständiga hints) och styrningen är väldigt bra, men blir ibland småbökig när man ska röra sig samtidigt som man håller in en specialknapp på ficklampan, som även den ska styras fritt. Då räcker inte riktigt fingrarna till. Och inslaget med sugpropp som ska fästas som greppunkt är bra, men lite svår att få till exakt ibland. Men allt det är petitesser i sammanhanget.
10 av 10, ett perfekt spel av Witcher 3-klass alltså? Nej. Luigis Mansion 3 är varken perfekt eller en odödlig klassiker som Witcher 3 eller en generationsdefinerande titel som Super Mario Odyssey. Men det är kronan på verket i en spelserie som underhållit och puttrat på i snart 20 år, men aldrig känt så här fulländad inom sitt skrå. Och så är det kanske snyggaste Switch-spelet hittills. Förutom det så är det förbannat roligt att spela och förlora sig i, samtidigt som det är tekniskt nästan felfritt. Uppfyller man alla de kriterierna finns ingen anledning att inte dela ut högsta betyg i min bok. Ut och köp direkt och låt alla spöken få smaka på spelvärldens charmigaste, harhjärtade hjälte.
