Vi blev överraskat underhållna och berörda av den första Mamma Mia!-filmen. OK, att det är lätt att dras med av ABBAs tidlösa musik, men det fanns också en genuin glädje och hjärta som var så smittsam så nästan hela den sura och dömande samlingen pressfolk som såg förhandsvisningen var med och klappade händerna i extranumret. Nu inser vi att stora delar av den behållningen var Meryl Streep, denna mänskliga kameleont till skådespelare som både kan sjunga och göra alla typer av karaktärer trovärdiga. Det och nyhetens behag.
Men, trots att hon marknadsförs på omslaget av Mamma Mia! Here we go again, så är Meryl Streep alltså i princip inte med i uppföljaren. Detta är ingen spoiler eftersom det etableras direkt i början. Och vad gör man när man förlorat sin huvudroll? Jo, en tillbakablick såklart. Här följer vi nu den unga Donna (som spelas av Lily James) som går från gymnasiet in i ett reseäventyr som ska ta henne till en grekisk paradisö och (som bekant) flertalet amorösa möten med snygga, unga män på vägen. Flankerad av sina Bill och Bull-följeslagare Rosie och Tanya (som i unga versioner spelas av Jessica Keenan Wynn och Alexa Davies) så blir detta mer eller mindre just precis ett enda långt avsnitt av Sex & The City, men med ABBA-sing-along.
Vart ska man börja? Vi kan väl säga som så att duktiga Amanda Seyfried och de sista tjugo minutrarna med Cher räddar filmen från totalt magplask. Det är sällan man tvingas genomlida en så lat skriven historia, med så många, fåniga expositioner (nästan i nivå med “som du vet, Kalle, så är jag din pappa”), krystade situationer och berättarmässiga nödlösningar. Att det hela utspelar sig 80% som flashbacks, där vi ju redan känner till huvudhändelserna sen ettan, hjälper ju inte mot den gnagande känslan av déjà vu. Lily James är en habil skådis, men någon Meryl Streep är hon verkligen inte – hon saknar både karisman och charmen som skulle göra en rätt manisk och påfrestande karaktär lätt att ändå tycka om (vilket Meryl lyckades briljant med, hon lyckas till och med få oss att älska djävulen som bär Prada). Männen är tyvärr inte så mycket bättre. Oscarsvinnaren Firth lever på sin åldrande, brittiska charm, medan Brosnan är så mätt och trött man bara kan bli. Han får inte ens ur sig ett naturligt skratt när han återser sina “bros”. Stellan Skarsgård har ett par roliga scener där han bjuder på sig själv, men halva tiden omtalas karaktären Bill som “den grymmaste svensken genom tiderna”, men ingen förstår riktigt varför. Och varför kunde inte någon av hans fyra, skådespelande söner ha spelat honom som ung?
Blu-ray-utgåvan är inget större fel på; bilden är färggrann och lyfter fram de grekiska öriket med besked och ljudet ligger precis som det ska och presenterar det tidlösa soundtracket beskedligt. Vi hade såklart önskat att ha haft UHD-versionen att bedöma, men på grund av logistik blev det inte så denna gång. Bästa extramaterialet på utgåvan är sing-along-läget, som nog kan bli en kul, social grej eller som festuppvärmning.
Att säga att vi blev besvikna på Mamma Mia! Here we go again är ingen överdrift. Men mest av allt blev vi tyvärr uttråkade. Filmen blir ofta så paint-by-numbers-generisk och utan riktig udd 85% av speltiden. På slutet (spoileralert!) lyfts den av Cher och ABBA-låten som alla väntat på, men fram till dess är det soundtracket som räddar en annars rätt krystad och oinspirerad musikalfilm. För dig som tycker premissen Sex & The City med ABBA-musik till låter som en dröm, så kör i vind. Alla andra gör bäst i att hylla ABBAs fantastiska arv genom att bara fortsätta njuta av musiken, utan denna påklistrade historia.
Så här sätter vi betyg på Senses
