Det är hela tre år sen Mario och hans vänner intog tennisbanan, då på Wii U i Mario Tennis: Ultra Smash, ett charmigt men lite oävet tennisspel. Mario Tennis Aces är ett lyft på nästan varje front och förbättrar spelmekaniken plus fixar till några av klagomålen vi hade sist – men tyvärr kvarstår vissa smolk i bägaren.
I Mario Tennis Aces så har Nintendo skapat en slags tennis-äventyr för en spelare, där Mario förflyttar sig på en spelplan, lite likt Mario Party och får diverse tennisutmaningar; till exempel att slå ned måltavlor eller besegra fiender, som alla har sin speciella spelstil och äss i rockärmen. Man slås av utvecklaren Camelots finurlighet att försöka bredda tenniskonceptet till skicklighetsutmaningar och för det mesta roar det kungligt, medan vissa inslag gör en bara galet frustrerad över hur onödigt svåra de är.
Precis som för tre år sen, så har ett nytt Virtua Tennis inte uppenbarat sig denna generation konsoler heller. Skulle gärna spela om Virtua Tennis 4, som vi nötte sönder på PS3 – ett spel som premierar skicklighet och att man övar upp sin figur. Mario Tennis Aces har också ett progressionssystem där Marios level och skicklighet går upp för varje match (oavsett utgång) men det bygger samtidigt också på att man ska lära sig en hel del specialattacker och time:a in specialslag och fantasifulla ”skillshots” som bryter mot all fysikens lagar.
Om du träffar växterna så spottar de tillbaka bollen mot dig…
Och det är just detta som gör att man kan spela vidare och variera något så ”o-varierat” som den glorifierade ping-pong-sporten tennis. Samtidigt skapar det också frustration då det blir en massa nötande att lära sig timing på rena hitte-på slag och specialkrafter, såsom att blockera smashar för att ens racket inte ska gå sönder. Å andra sidan så kan dina smashar paja motståndarens racket också, och motståndaren (eller du) får slut på racket, så avgöra matchen automatiskt på ”Knock Out” – även om parten låg under med hur många set som helst. Den spänningen är kul och kan plötsligt ändra en match som verkar hopplös, även mot en vida överlägsen motståndare. Bossfighterna är roliga och lagom svåra, varje match och utmaning går att slå med träning och rätt taktik. Men var införstådd med att detta är ett ganska krävande skicklighetsspel och rekommenderas därför inte för de allra yngsta eller för de som räds att lägga tid på att nöta in tekniken och timingen.
Kontrollerna är en blandad godispåse. Vi upplevde spelet som mycket svårare än det är då vi körde via Joy-Consen och gamepad-attrappen. Spakarna känns lite lösa, vilket ger minskad finess i avläsningen som i sin tur gör precisionsspelande mer utmanade än det borde vara. Då vi ändrade till Controller Pro blev det stor skillnad – spelet kändes plötsligt tightare och mer rättvist, och således även roligare att spela, såväl i en- som flerspelarläge (upp till fyra spelare kan delta samtidigt, precis som i Ultra Smash). Figurerna kan slå de fyra klassiska slagen (topspin, snabb-, stopp- och lobboll) samt även utföra fantasifulla specialattacker, såsom att få tiden att gå långsammare och dra iväg superskott som är i princip omöjliga att fånga. Det finns ett ”simpel rules”-läge i flerspelarläget som tar bort allt lull-lull och gör spelet med till klassisk tennis.
En skicklig spelare klarar kampanjen i Mario Tennis Aces på kanske 6-8 timmar. Men sen öppnar sig en värld av multiplayer upp, med nya banor, figurer och racket. Mario Tennis Aces är helt klart ett kul och varierande tennisspel, särskilt mot andra spelare, då det lägger stort fokus på arkadglädje hellre än trogen simulering av sporten (vilket ju är att vänta från Nintendo, mästarna på tillgänglighet och spel över åldersgränserna). Samtidigt vinner spelet titeln bästa tennisspel denna generation mycket i brist på konkurrens. För ibland är vissa fiender och inslag så frustrerande jobbiga att man bara vill gråta. Och kontrollerna i Joy-Cons (som alla har) är bra men inte tillräckligt vassa för att göra ett skicklighetsspel som detta total rättvisa. Mario Tennis Aces ser ut som ett Mario Party med tennis, men det är ändå mycket mer tennis än party. Om det bara hade fått vara det i ännu större utsträckning hade toppbetyg varit givet.
Så här sätter vi betyg på Senses
