Alla stora spelserier får ett i det närmaste religiöst följe. De tre första Mass Effect-spelen var massiva framgångar för BioWare på förra generationens konsoler och PC. Mass Effect 1-3 har genom åren byggt upp en stor fan base och ju högre man klättrar, desto längre faller man, som det gamla talesättet går. Nätets reaktioner på Mass Effect: Andromeda (eller Mass Effect 4, som man kan säga att det är) har varit blandade för att inte säga underväldigande. Mass Effect: Andromeda rebootar på sätt och vis serien; Commander Shepard är 2,5 miljoner ljusår bort och istället har ett tvillingpar – Sara och Scott Ryder – huvudrollen denna gång. Den gamla Unreal 3-motorn har bytts ut mot Dice / EAs Frostbite, som skapat grafiska mästerverk i spel som Battlefield 1 och Star Wars: Battlefront.
Många av miljöerna och himlakropparna i Mass Effect: Andromeda är fantastiska (särskilt i HDR på PS4 Pro)…
Eftersom förväntningar till (mycket) stor del styr upplevelser (låga förväntningar = stor chans att bli positivt överraskad och vice versa) så lät vi senses.se-redaktionens Mass Effect-oskuld, Anders, testa Andromeda. Så vad ni läsare får här är alltså upplevelsen från en som inte bär några tidigare förväntningar med sig. Är ni redo? Då åker vi!
… ansiktsmodellerna, ögon och uttryck lämnar dock en hel del övrigt att önska.
Mass Effect: Andromeda utspelar sig ca 600 år efter den ursprungliga trilogin (får vi veta i introduktionen). Människan har lämnat vår egen galax och istället tagit sig till ”en galax i närområdet” av vintergatan – Andromeda-galaxen – ca 2,8 miljoner ljusår bort. På det enorma rymdskeppet Hyperion finns 20 000 människor nedfrusna i kryosömn, redo att vakna upp på en i förväg utforskad planet som ska bli vårt nya hem. Men något går väldigt fel. Uppvaknandet blir våldsamt och planeten som scoutats ut är fientligt och obeboelig. Vad har hänt under de senaste 600 åren? I rollen som antingen Sara eller Scott Ryder, får du uppdraget som ”Pathfinder” – den utvalde upptäcktsresanden, som ska finna ett nytt hem för mänskligheten och ta reda på vad som hänt när den fredliga galaxen splittrats upp i bitar.
Ni som spelat det utsökta Dragon Age: Inquisition kommer att känna igen er väldigt mycket i Mass Effect: Andromeda. Förutom spelmekaniken, som är väldigt lik, så är även storyn en slags eko av ”the hero of Andraste”, en ovetande och lite motvilligt utvald hjälte som måste växa med uppgiften och ställa allt till rätta. MEA är ett rollspelsäventyr med actioninslag och fokus på ganska öppna världar samt vissa pussel- och arkadinslag, som att pricka fiender med skjutvapen och ta betäckning bakom skydd. Svårighetsnivån på arkadinslagen kan dock ställas ned till i princip obefintlig, så du som vill fokusera på story och äventyret kan göra det (det finns dock inte något turbaserat strategiläge, som i Inquistion).
Som vanligt ligger Mass Effect: Andromedas storhet i story och möjligheterna att uppleva ett väldigt personligt anpassat äventyr. I vanlig anda kan man svara med olika sinnelag och även uppvakta de flesta figurer i spelet (de flesta, vissa går inte och dras bara till samma eller motsatt kön). Eller kön och kön. När man kan uppvakta figurer som ser ut som räkor på två ben så flyger lite av hela könsgrejen ut genom fönstret. Det är meningen att romansen och den mjuka erotiken i Mass Effect Andromeda ska ge krydda till spelandet och även om jag är för fri kärlek, så blir det lite smått bisarrt ibland. De stela vaxfigurerna gör också kärleksscenerna till mer av skyltdockor som juckar och skämskudden ligger sällan långt borta.
Trots massor med romans-möjligheter så är Andromeda aldrig särskilt sexigt.
Andromeda har – med rätta – fått kritik för sin presentation och många buggar. Detta är ett enormt spel, som varit under utveckling länge, men det dras med en hel del småproblem, både i grafiken och spelet som sådant. Den grafiska presentation är en väldigt blandad godispåse med sött och surt: planeter och himlakroppar som ser fantastiska ut på PS4 Pro, samtidigt som karaktärsmodellerna både är stela, taffligt animerade och väldigt fejk i ögon och hår till exempel. Det är nästan fascinerande hur ojämnt Andromeda är. Frostbite-motorn klara enormt häftiga saker, vilket vi nämnt ovan och som vi kan se i FIFA 17 bland annat, som är en dröm på PS4 Pro (i 4K). Andromeda är ibland en mardröm i fråga om stelhet och figurer som går minst sagt märkligt och lyckas se vindögda ut i vissa fall. Det finns tonvis med dialog och mängder med karaktärer och överlag är dessa välspelade och snyggt producerade, men ibland lämnar Mass Effect: Andromeda oss med känslan av att det var lite ofärdigt vid release och hade behövt några månader till att poleras.
Hursomhelst är BioWares stora trumfkort ändå intakt här – story, karaktärer och frihet att spela som du vill. En del sidouppdrag blir snabbt tradiga; fota x antal plantor, hitta x antal sidor av en bok etc etc men samtidigt rekommenderar vi dig verkligen att fördjupa dig och ta dig an särskilt dina squadmates önskeuppdrag, något som både utvecklar er relation och ger intressant kött på benen till historien. I sina bästa stunder är Andromeda både fascinerande och uppslukande och regin gör att den filmiska känslan infinner sig genom i princip hela spelet. En interaktiv film, som du kan styra. Att den sen inte alltid övertygar grafiskt kan man faktiskt nästan ha lite överseende med, även om det såklart drar ned helhetsintrycket.
Eftersom vi inte testar PC kan vi inte uttala oss om spelupplevelsen där, men på konsol är PS4 Pro det absolut bästa sättet att uppleva äventyret på, om du äger formatet. Xbox One lider av frame drops och ganska rejäl tearing och kan förutom detta inte heller bjuda på den dynamiska uppskalningen ända upp till 4K och HDR, som spelet faktiskt stöder. PS4 Pro kämpar ibland också med bilduppdateringen och vi hade önskat ett 1080p-läge med stabila 60 fps, något vi kanske kan få framöver i kommande patchar?
Summa summarum – trots skiftande teknisk nivå så har jag haft en riktigt angenäm resa genom Andromeda-galaxen. Flera av karaktärerna, uppdragen och storylinjerna stannar kvar hos mig långt efter att eftertexterna rullat och jag ser ändå upplevelsen som klart övervägande positiv. Jag kan inte säga hur väl det lever upp till de enormt högt ställda förväntningarna, eftersom jag inte hade några men jag kan ändå rekommendera det till alla som gillar BioWare-spel i allmänhet och Dragon Age: Inqusition i synnerhet.
Så här sätter vi betyg på Senses