Syskonen Wachowski gick till producenten Joel Silver (Die Hard) med ett manus som ingen förstod. De hade inte gjort någon film tidigare, så ingen trodde på dem att detta skulle kunna bli bra. Fast det var ändå något som sa att det skulle vara värt att satsa på. Så Silver gav dem möjligheten att regissera en lite mer lågbudget film först, för att visa vad de gick för. Det blev thrillern Bound, som hade premiär 1995. Den kanske inte blev en enorm succé, men syskonen visade i alla fall att de hade potentialen att regissera sitt pitchade sci-fi-epos, The Matrix.
The Matrix hade premiär 1999 och jag minns hur precis alla snackade om att den var så svår att förstå att ingen fattade vad som pågick – men att det var en superhäftigt actionfilm. Jag såg filmen första gången på DVD när den kom ut och blev helt golvad av storyn (som jag inte alls tyckte var särskilt svår att förstå, här finns en allegori över världens mest läsa bok till exempel), det visuella och actionscenerna. Bullet-time blev ett utryck och varenda filmskapare försökte sig på sin egen version av det. Max Payne-spelet bygger till exempel hela sin spelmekanik på bullet time. Fyra år senare hade The Matrix Reloaded och The Matrix Revolutions premiär med ett halvårs mellanrum och hypen var total. Den var lika stor som uppföljarna var usla. Aldrig har jag varit så besviken på en uppföljare som jag var när jag stapplade ut från biosalongen efter jag hade sett Reloaded. Jag såg inte ens Revolutions på bio, jag såg den flera år senare på DVD och den var om möjligt ännu sämre. Så snabbt bestämde jag mig för att de inte finns och jag såg aldrig om dem. Sen vart det tyst på The Matrix-fronten i nästan 20 år. Helt plötsligt så proklameras det att en fjärde film ska ha premiär. Denna gång med bara Lana Wachowski i registolen och med Reeves och Moss tillbaka i sina respektive roller. Det kan ju inte bli sämre i alla fall, tänkte jag och satte mig i biofåtöljen för att se The Matrix Resurrections.
Thomas Anderson (Keanu Reeves) är speldesigner och får i uppdrag att göra en fjärde uppföljare på sitt prisbelönta spel The Matrix. Hans liv präglas av ångest efter hans misslyckade självmordsförsök några år tidigare så han går regelbundet till sin psykolog (Neil Patrick Harris). Det är något som gnager i honom att världen runt omkring inte är verklig och varför har han en så stark dragning till kvinnan Tiffany (Carrie-Ann Moss) som han mötte på sitt favorit-café? En dag så ställs allt på sin spets och nutid och dåtid blandas ihop och hans liv kommer aldrig bli det samma.
The Matrix Resurrections är helt klart den bästa Matrix-uppföljaren och till skillnad mot de andra två så är denna mer lik den första filmen i sin utformning. Storyn är smart och nyskapande och hela att The Matrix finns inuti The Matrix (som ett TV-spel) är ett genidrag. Filmen blir väldigt Meta på sina ställen, men lyckas ändå gå balansgången hela vägen ut utan att det blir för fånigt. Actionscenerna är som vanligt snygga, men jag känner att de inte för något nytt till genren utan de fortsätter egentligen i exakt samma spår. Keanu Reeves är som alltid intressant och det är kul att se honom tillbaka i rollen som Neo. Förhållandet mellan hans karaktär och Carrie-Ann Moss karaktär är grundpelaren för hela filmen. Det nya karaktärerna har bra rollsättning och även här bjuds det på en hel del blinkningar till de andra filmerna.
Det jag kan känna som inte riktigt funkar för mig är bland annat logiken i att varför skulle maskinerna behålla Neo och Trinitys fysiska kroppar? Det finns en “förklaring” om varför de behövs i Matrix . men för er som SPOILER ALERT inte har sett de andra två uppföljarna, så dör ju både Neo och Trinity i slutet på tredje filmen och innan dess blir ju Neo av med sina ögon. Dessa ögon är maskinerna snälla nog att rädda på Neos kropp. Till vilken nytta? Hans kropp ligger ju bara i en podd och där använder han dem aldrig. Det känns lite som om den fjärde filmen försöker rädda upp mörkret från de gamla uppföljarna. Förutom det så är filmen också lite för lång med sina två och en halv timme. Den hade mått bra av att kapas ned med en halvtimme. Finns många, långa sekvenser som verkligen blir pinsamma i sin fåniga dialog och högtravande mening med livet.
Sammanfattningsvis så vill jag ändå rekommendera The Matrix Resurrections för trots att det finns en del skavanker i filmen, så i det stora hela dras jag tillbaka till hur genuint underhållen jag blev då jag såg första filmen för 22 år sedan. Så passa på att se den bästa Matrix-uppföljaren och – vem vet? Det kanske till och med blir några till framöver?
