Jag har alltid gillat Mission impossible. Jag diggade originalserien från 1966-1973, var stormförtjust när serien kom tillbaka 1988 i två år, till 1990. Peter Graves var tillbaka som bossen Jim Phelps och när det blev snack om att det skulle bli en bio-film så var jag överlycklig. En av mina absoluta favorit tv-serier ska bli film! Sen kom filmen…
Året var 1996 och Brian De Palmas långfilm var en enorm besvikelse. Den hade ingenting med serien att göra. Bossen Jim Phelps var förvisso med, men spelades av Jon Voight och huvudrollen som Ethan Hunt gjordes av sparrisen Tom Cruise – som jag inte tålde under 90 talet. SPOILER ALERT för de tre personer som inte sett första filmen, så hoppa över nästa sektion om ni inte vill få den spoilad.
I första filmen dödas hela teamet och den enda överlevaren är Tom Cruises karaktär Ethan Hunt och det visar sig sedan att det är ingen annan än Jim Phelps himself är skurken. What the serious fuck?! Vad som värre var att producenterna ville till och med ha Peter Graves i huvudrollen och att han skulle döda sitt eget team från TV-serien. Som tur var så tackade han nej, så att jag kunde ignorera denna fullkomligt usla avslut av min favorit serie.
Fyra år senare var det dags igen. Denna gång var det John Woo som satt i regissörsstolen, med resultat därefter. Det är en två timmar lång, slowmotion-stinn soppa; lika fånig som Tom Cruises långa hår i den filmen. Mission Impossible II har inte heller mycket med originalserien att göra. Hela grejen med Mission Impossible är ju teamet, som jobbar tillsammans mot helt omöjliga odds. Men både i första och andra kretsade handlingen enbart runt Ethan Hunt.
Mission impossible föll i glömska. Sex år senare var det ändå dags igen, en tredje film i serien var på gång men då var mitt intresse ytterst svalt. Som den fan-boy jag är så satte jag mig ändå i biosalongen med förväntningen av en ny besvikelse på min favoritserie… Trettio sekunder in på anslaget av nya filmen visar det sig att regissören och manusförfattaren J.J. Abrams faktiskt förstår sig på Mission Impossible och ihop med en perfekt cast, bra manus och grymma actionscener blev film nummer tre näst intill perfekt. Hur många filmserien kan skryta med att den tredje filmen i serien är bäst?
Fem år senare så var det dags igen. Då tredje filmen var så awesome hade jag inga förhoppningar om att blixten skulle slå ned två gånger. Jag hade fel. Fjärde filmen var snäppet ännu bättre och regissören Brad Bird (känd för att ha regisserat flera av Pixars långfilmer) tog allt till en ännu högre nivå!
Och så fyra år senare var det dags igen. Denna gång fick manusförfattaren (Oscarsvinnare för The Usual Suspects, De Misstänkta) och numera regissören Christopher McQuarrie ansvaret att axla den femte filmen i serien (Mission Impossible: Rogue Nation). Femman är helt ok, men den är inte riktigt lika bra som del tre och fyra – men betraktat som femte film i en serie är den riktigt bra.
Dagens betraktelse är den sjätte filmen i serien. Christopher McQuarrie är återigen tillbaka som regissör (detta är nionde filmen han och Cruise samarbetar på), Rebecca Ferguson återvänder som Ilsa och det är första gången i filmserien som samma regissör gör fler filmer än en och att den kvinnliga huvudpersonen återkommer i en stor roll. Hur bra kan egentligen Mission impossible – Fallout vara? 2 timmar och 27 minuter senare har jag svaret.
Syndikatet, med Solomon Lane (Sean Harris) i spetsen, krossades i förra filmen men är nu – två år senare – tillbaka i en ny form. Denna gång kallas de Apostlarna. Via en galen norrman Nils Delbruuk (Kristoffer Joner) har de fått tag i plutoniumkärnor och Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans team gör allt för att plutoniumet, som kan skapa atombomber, inte skall hamna i Apostlarnas händer. Efter en misslyckad överlämning så sker det som inte får hända och en kamp mot tiden startar ett race där det verkligen inte går att lita på någon.
Okej först ut, filmens två svagheter: Den är lite för lång och storyn är både för tunn och samtidigt för avancerad. Vad jag menar med det sistnämnda är att det är så många twister i filmen att den till slut slår knut på sig själv. Jag kände mig helt dränerad när jag inser att det är minst en halvtimme kvar av filmen för att knyta ihop allt. Med det sagt så kan vi gå in på filmen styrkor – och tro mig det är många fler än svagheterna.
I min recension av Skyscraper så skrev jag att scener i den fick sekvensen på husfasaden i Ghost Protocol att se ut som en promenad på stranden med gåbock. Allt i den här filmen får sekvenser i Skyscraper att blekna. Skillnaden här är att Tom Cruise är en galning som gör mer eller mindre alla sina stunts själv. Allt från att hoppa fallskärm (han tränade i ett år för Halo-hopp-sekvensen), till att köra motorcykel genom gränder och trafik, till att springa och hoppa över hustak. Visst han har säkerhetslinor som plockas bort digitalt men det finns en verklighet i stuntsen som jag inte sett i andra filmer. Kan lugnt säga att den här filmen har bland de bästa actionscener jag någonsin sett på duken. Det är ingen hejd på det och det digitala fjanteriet hålls till ett minimum. Jag fullkomligt älskade varje sekund.
Sen är rollbesättningen riktigt bra också. Tom Cruise, som jag nämnde i ovan inte var en av mina favoritskådespelare till en början. Jag tyckte han var en pretty boy som levde på sitt fåniga smile och verkade ha noll självdistans. Sen var han med i Tropic Thunder och spelar något så långt bort från allt han någonsin gjort och på så vis dök han upp på min radar igen. Plus att med Mission Impossible III och framåt så är ju filmerna mer och mer som jag minns tv-serien. Denna gång infinner sig retro-känslan till hundra procent, med introt då han får uppdraget som blir en rak homage till hur de fick uppdraget i originalserien.
Ving Rhames är tillbaka som Luther och han är den ende, förutom Tom, som har varit med i alla filmerna. Han hade en ytterst liten roll i del tre, men har var alltjämt med. Ving är som vanligt bra och blir fysiskt större och större för varje film. Denna gång får han visa lite mer känslor än tidigare vilket var uppfriskande.
Simon Pegg stiftade jag bekantskap med första gången med Shaun of the dead och har varit en favoritskådis sen dess. Simon spelar Benji, som introducerades i tredje filmen som ett tekniskt geni och blir som en version av Q från Bondfilmerna. Efter sin introduktion har han fått mer och mer att göra och nu är han fulländad fältagent och har skaffat sig kroppen som krävs för actionscenerna. Benji fungerar som filmens humor och Simon kan balansera den med mer seriösa scener, vilket han visar prov på i denna film.
Vår svenska Rebecca Ferguson är tillbaka som lönnmörderskan Ilsa Faust, hon introducerades i förra filmen och storyn fortsätter i denna. Rebecca är ett riktigt stjärnskott, hon har allt vi vill ha och mer därtill. Det känns i ryggraden att hon kommer få fortsätta att dyka upp i denna alltmer underbara filmserie. Kemin mellan henne och Tom Cruise är elektrisk och det har ryktats om romans dem emellan, även om det hittills förnekats av parterna.
Henry Cavill är kanske mest känd som Superman i Zack Snyders oförlåtligt usla filmer. Henry har spelat mannen av stål i hela tre filmer, ändå är det ironiskt nog först i den här filmen som han verkligen känns riktigt kraftfull. Dock är han träig som få och den charm som skulle behövas för att vara Stålis saknas totalt även i den här filmen. Däremot behöver inte vara charmig denna gång så på så vis fungerar han. Jag kom på mig själv att stirra på hans mustasch, som han inte fick/kunde/ville raka av sig för att filma om saker till den usla Justice League. Filmens trailern avslöjar tyvärr alldeles för mycket om hans karaktär och det gjorde att när twisten kom hade jag suttit och väntat på den i över en timme. Det var tyvärr ganska tråkigt och verkar vara ett återkommande problem med trailers nuförtiden, därför är det bättre att helt skippa dom ifall man är spoilerkänslig.
Sen så vill jag nämna Sean Harris, som återigen spelar skurken Solomon Lane med bravur och Michelle Monaghan som också är tillbaka i sin karaktär som introducerades i film nummer tre.
Sammanfattningsvis så kan man nog inte ha mycket roligare än så här på bio just nu. Filmen har sina små skavanker, men de är inte många. Som jag nämnde är det lite för snurrigt i manus och den är något för lång men med det sagt spänn fast er och åk den filmiska berg-och-dal-banan som är Mission Impossible: Fallout.
