Morbid – The Seven Acolytes är ännu ett spel i vågen av moderna retro-spel som kommit senaste åren. Det här har verkligen blivit en helt egen genre.
Som den sista överlevande Skriver of Dibrom är din plikt att besegra De Sju Akolyterna (ungefär ”medhjälpare”, ofta menat i kyrkliga termer). Dessa akolyter är i spelet mäktiga monster, som är besatta av ondskans gudar. Till din hjälp har du din list och en stort svärd.
Morbid: The Seven Acolytes har en isometrisk vy och vi får en bra överblick över slagfältet. Spelet påminner en del om Diablo III i sin utformning med monsterslakt, skattjakt och möten med personer som ger dig uppdrag. Fast där Diablo III är näst intill omöjligt att lägga ifrån sig är Morbid: The Seven Acolytes precis tvärtom. Här tröttnar jag ganska snabbt på att slå ihjäl sten-dumma monster som rör sig i enkla banor och ja – jag förstår att det är gjort så för att spelet ska kännas retro – men allt var (faktiskt) inte bättre förr. Du kan smyga dig upp till fiender och slå ihjäl dem när du i princip går rakt framför dem. Sen i nästa stund möter du en fiende som är dig så övermäktig att du dör innan du hinner slå ditt första slag.
Fight-mekaniken känns klumpig och enformig och även om du kan rulla undan (i likhet med Diablo III) och springa så finns inte den finess som det spelet har.
Morbid: The Seven Acolytes har en del fina plus däremot och det är att det faktiskt är en bra historia och det finns massor av side-quests att genomföra. Det är trots allt många timmars underhållning för en liten penning, men som sagt blev det för mig ändå alltför enahanda då striderna är väldigt enformiga och fantasilösa.
Sammanfattningsvis så har Morbid: The Seven Acolytes sina poänger, en bra story och prisvärd längd men då spelmekaniken lämnar så mycket att önska så blir betyget också därefter.
