Kan NBA 2K17 verkligen fånga känslan av äkta basket? Vår basketspelande recensent har testat.
Basket är en sport som man spelar med hela kroppen. Detta stämmer förstås för de flesta sporter, men i basket blir det extra påtagligt. Att driva på korgen, kasta sig upp i luften och samtidigt skydda bollen med armarna eller kroppen, eller att passa bollen vidare medan man befinner sig i luften är någonting som involverar en hel del koordination och balans eftersom man använder flera delar av kroppen, samtidigt som man behöver anpassa sig väldigt snabbt till vad ens motståndare och medspelare gör.
Att fånga detta fullt ut i spelform och göra en avancerad basketsimulering som återskapar sportens alla nyanser och små knep är förstås knepigt med tanke på hur avancerad sporten är när det gäller motorik och balans. Det finns olika vägar att gå. Antingen låter man rörelserna vara automatiserade och kontextbaserade i större utsträckning, vilket resulterar i ett spel som kan se realistiskt ut men som samtidigt gör att spelutvecklarna får brottas med känslan av att spelet delvis spelar sig självt. Eller så tar man samma väg som NBA 2K17 försöker ta (och som dess föregångare tog i ännu större utsträckning) och som Konamis Pro Evolution Soccer väl också får sägas vara känt för, med mer finjusterad styrning där man kan detaljstyra och peta i olika småsaker. Något som kan ge ett större djup, men också kan göra vissa rörelser lite väl onödigt svåra, om det finns för mycket att hålla reda på. Om styrningen dessutom är för seg vad gäller input finns en risk att dribblingar mellan benen och snurrfinter hamnar helt i otakt med vad motståndarna gör på planen. Den känslan får jag tyvärr lite för ofta av NBA 2K17 för att det ska kunna aspirera på toppbetyg – finterna blir oftast något som ser snyggt ut och som man kan använda för uppvisnings skull snarare än något som man har användning av.
Vid andra tillfällen råder motsatt förhållande: Dribblingarna blir ineffektiva och min spelare fastnar på motståndaren. Rappheten i dribblingarna finns inte riktigt där och att försöka penetrera in mot korgen blir lite väl svårt. Dessutom är det lite väl svårt att sänka en lång två- eller trepoängare, även om försvararen inte håller tätt utan backar någon halvmeter för att bättre kunna hänga med på om jag skulle försöka driva mot korgen. Skotten fungerar på sedvanligt sätt, man håller inne skottknappen och en mätare visar när man bör släppa för att få iväg ett så lyckat, mjukt och välbalanserat skott som möjligt. Det hela slutar dock ofta i att man tittar mer på mätaren än på spelaren, således består utmaningen mer i att tajma mätaren än att få en känsla för när skottet bör avfyras genom att titta på spelarens egen rörelse.
Kyrie Irving i Cleveland försöker hitta på något för att skapa yta mot Golden States försvar. Pick n´roll-spelet kunde fungera än bättre i NBA 2K17.
Basket handlar också mycket om spelet utan boll och alla snabba beslut som tas på väldigt små ytor när screens sätts eller små instickspassningar görs. Att även lyckas med att skapa en AI som tar hänsyn till detta och som anpassar sig och fattar rätt beslut i olika situationer är inte lätt, och ibland beter sig spelare i NBA 2K17 på ett sätt som skulle få dem att se trögtänkta ut i en riktig basketmatch. Det finns lägen när de borde röra på sig och driva på korgen eller ta ett öppet skott men istället förhåller sig passiva. NBA 2K17 klarar sig bättre än konkurrenten från EA Sports (där spelarna inte alltid ens söker en öppen yta under korgen) men det finns fortfarande en del att jobba på för att nå ett resultat som liknar riktig basket i den utsträckning som skulle behövas. Däremot får Visual Concepts faktiskt bakläxa vad gäller att sätta en screen, vilket känns klumpigare än i huvudkonkurrenten. Vad som dock oftast fungerar riktigt smidigt är passningar och alley ops (när man passar bollen och en medspelare tar emot den i luften). Men man kunde önska lite mer rörelse och mindre stillastående från sina medspelare.
NBA 2K17 har även gott om spellägen som man kan ägna massor av timmar åt och skriva en mindre novell om. Allt runt omkring är egentligen mest strössel på din glass, lök på laxen eller det där snygga märket på basketskorna. Detta lull-lull hade varit helt ointressant utan en stark spelmässig bas att bygga vidare på. Som tur är finns den basen där i grunden, även om den inte är perfekt. Och Take 2 och Visual Concepts har inte sparat på strösslet.
Här finns det spännande karriärsläget MyCareer där man spelar som den unga baskettalangen med smeknamnet @Pres, som efter ett inledande år med Collegebasket där han spås en lysande framtid blir draftad av ett NBA-lag. I mitt fall gick färden norrut från Louisvilles college till Toronto och det enda NBA-basketlaget i Kanada, Toronto Raptors. På vägen genom karriären får han sällskap av den kortare point guarden Justice, spelad och motion capture:ad av Hollywoodskådespelaren Michael B. Jordan.
Hello Mr. President! Alabaster är “Pres” College-rumskamrat och lagkompis i inledningen av MyCareer.
Tyvärr känns denna kampanj lite trevande och i längden väldigt enformig. Det börjar kul och smått intressant på College, när det händer ett och annat med handlingen, men efter draften och flytten till NBA sjunker mitt intresse för spelläget i takt med ambitionsnivån hos utvecklarna. De ganska taffliga och inte särskilt snygga mellansekvenserna med Motion Capture, inspelad dialog och tveksam läppsynk under College-året ersätts under NBA-säsongen till stor del tyvärr av en massa skickande och svarande på kortfattade SMS, vilket känns än mer lågbudget. Pres (som är smeknamnet på huvudpersonen, du väljer själv vad han ska heta och se ut) ägnar en stor del åt träning i klubbens träningshall också, vilket även det blir tjatigt. I början känner man att man kan lära sig att bli lite bättre på att spela genom att träna, men i längden urartar det i ett slags sportspelens motsvarighet till rollspelens grinding, där det handlar mer om tidsåtgång och kvantitet än att faktiskt bli bättre eller ens lära sig nya rörelser eller få nya förmågor.
En alltför stor del av MyCareer spenderas i denna tråkiga lagerbyggnad. Extra minus: Varken biljardbordet eller flipperspelet går att minispela. Vad jag har märkt.
“Pres” går även regelbundet på events för att stärka sitt personliga varumärke, vilket oftast inte är mer spännande än att han lämnar den tråkiga lagerbyggnad (komplett med spartansk inredning och privat basketplan) som utgör en slags bas, går ut genom ytterdörren med en träningsbag och återvänder hem igen efter ett meddelande om att man har besökt ett event för Spalding, Nike, något lokalt café eller liknande. I takt med att karriären går bättre börjar mer lukrativa sponsoravtal trilla in, men dessa ser man inte röken av rent visuellt utan följer oftast genom korta textmeddelanden. även relationen med flickvän, förälder och vänner är sparsmakad och utvecklas genom korta, halvvitsiga SMS.
Trots detta är kampanjen faktiskt småkul. De timmar som jag har lagt på den har varit rätt underhållande, men det beror mer på spelet på planen än på vad som händer vid sidan om. I MyCareer spelar man inte som ett helt lag, utan som samma spelare hela tiden, det går alltså inte att välja vem på planen man vill styra. Detta ger lite omväxling mot de andra spellägena, och man får även möjlighet att utveckla spelet utan boll genom att röra på sig för att hitta fria ytor, eller genom att sätta upp screens åt andra. Även i detta spelläge finner jag dock det lite tröttsamt hur klängigt AI-försvararen beter sig. Även när “Pres” inte ens är bollhållare envisas motståndaren med att stå i vägen och blockera min position. Realistiskt kanske, men det går nästan till överdrift och känns mer som fasthållningar. Man saknar även möjligheten att skjuta ifrån bakåt från en motståndare som håller emot när man försöker ta sig närmare korgen, och på det sättet skapa yta för att ta ett skottavslut.
Det går även utmärkt att designa sitt eget basketproffs och ta kampen vidare online till MyPark, där man möter andra spelare i korta matcher till 21. Massor med parametrar kan ställas in och ändras, som vanligt, och genom att spendera spelets egen valuta kan man låsa upp ännu mer saker, målgester och så vidare. Kläder och skor kan införskaffas och pengar kan också läggas på att förbättra spelarnas egenskaper. Inget nytt under solen, men definitivt en av de mest genomarbetade delarna av det där strösslet.
När man har vant sig vid försnacket i andra sportspel känns denna jämngråa studio och dess kantiga karaktärer med tveksamt läppsynk tyvärr som ett nedköp. Ledsen, Shaq!
Något som vi däremot inte har sett alltför ofta förut är att den som vill låna ut sitt eget fejs till sin digitala spelare nu kan scanna in sitt eget ansikte med hjälp av en mobiltelefon och en app. Genom att panorera mobilkameran över ansiktet läser den av ansiktets utseende och former, och detta kan sedan exporteras in i spelet. Själv avstod jag från att testa denna funktion på grund av att jag värnar om min integritet och inte orkade läsa igenom exakt hur avtalet ger 2K games rätt att använda eller sprida denna information. Men från vad jag har sett från när andra prövar funktionen varierar resultaten från knappt godkända halvmesyrer som mest ser konstiga ut till mer lyckade överföringar som hamnar rätt nära verkligheten. Med lite finslipning kan denna funktion nog bli bättre och bättre i framtiden. Frågan är väl inte om, utan när Electronic Arts och andra aktörer lyckas få med denna funktion även i deras konkurrerande titlar och andra typer av sportspel.
Varje vecka går det även att titta på spelets eget tvprogram 2KTV, som innehåller intervjuer med verklighetens NBA-stjärnor, varvat med information om spelinslag och veckans höjdpunkter som spelare världen över kan rösta på. Alla som spelar kan försöka få med just sina snyggaste mål genom att dela med sig av sina spelklipp i sociala medier. Genom att svara på frågor om spelet kan man tjäna ytterligare pengar, som gjort för att få spelarna att fortsätta spela en hel säsong och skapa incitament fö att återvända till samma spel. Kundvård kallas det kanske. Eller vanebildande. Jag vet inte. Men nog vore det väl roligare om spelarna fortsatte spela av egen kraft för att de gillar spelet, utan denna typ av morötter? Så har det varit i mitt fall, när jag spelat match efter match i NBA-slutspelet och även följt “Pres” på hans väg från lovande talang till en eventuell stjärna i NBA.
Det slutar inte ens där. NBA 2K17 har även ett väldigt omfattande franchise-läge, som jag faktiskt inte har mer än skrapat på ytan på. Det finns väldigt många möjligheter här att designa arenor, matchställ, lagnamn, logotyper och mycket mera. Det går även att utöka NBA-ligan från 30 lag till 36 lag, och etablera lag i nya städer. Något som den som är mer intresserad av manageraspekterna än spelet på planen lär uppskatta mer än jag.
Ligans tjurigaste lag finns förstås som alltid i Chicago.
Mycket strössel alltså. Men utan en stark spelmässig kärna hade detta “extra allt” inte varit särskilt lockande. Vad som gör att NBA 2K17 i grund och botten lär få spelare att fortsätta spela spelet under en hel säsong är den stabila spelmekaniska bas som spelet står stadigt på. Det känns inte på något sätt perfekt, men det duger tillräckligt väl för att locka mig tillbaka och spela en match eller två mer än jag från början tänkte mig. Något som jag dock blev lite besviken på var hur laggigt spelet kändes när jag testade att spela det online. Kanske beror det på att många av de motståndare jag mötte fanns på andra sidan Atlanten, vilket torde göra det svårare att lyckas göra spelupplevelsen online i klass med den i de garanterat laggfria offlinelägena.
Sammanfattningsvis är NBA 2K17 ett oerhört innehållsrikt spel, men till nästa version önskar jag att ännu mer krut läggs på de mindre fadäser som finns att förbättra vad gäller spelet på planen. Lite rappare styrning och mer aktiva spelare utan boll som letar efter lägen att passa, sätta upp spel eller driva på korgen, samt lite mindre stela och mer flexibla skott där spelarna lättare sänker bollarna i vissa lägen vore några saker som med fördel kunde utvecklas till nästa års upplaga. Sedan vore det väl inte heller helt fel med större och tydligare möjligheter till mer avancerade rörelser, som till exempel eurosteps, reverse lay ups eller fade away-skott. NBA 2K17 är ett väl godkänt basketspel, men det skulle kunna bli ännu bättre om mer fokus lades på spelet på planen, istället för vid sidan om den.
Så här sätter vi betyg på Senses