Nioh kan enklast beskrivas som ett actionbetonat samuraj-äventyr med rollspelsinslag. Utvecklat av Team Ninja, som tidigare gjort sig namn med serier som Ninja Gaiden och Dead or Alive-spelen på förra generationens konsoler, så är Nioh både en hommage till dessa såväl som just Miyazakis hard-core hit-serie Dark Souls. Historien utspelar sig under 1600-talet. I rollen som huvudkaraktären, William Adams (som ska ha varit en riktig, västerländsk samuraj), så börjar du i ett brittiskt fängelse (Towern) och får snart uppleva en origin-historia som är en väldigt fantasy-betonad tolkning av tiden precis innan det kända Tokugawa Shogunatet regerade i Japan, komplett med ikoniska figurer som Hattori Hanzo.
Riktigt så här snyggt är inte Nioh i själva spelet.
Du som spelat något av Souls-spelen kommer att känna igen dig. Massor. Team Ninja (minus skrytmånsen Tomonobu Itagaki) har inte gjort någon hemlighet av den inspirationen heller. Det är inte förbjudet att stjäla och förfina andras idéer och man kan väl säga att Team Ninja både lyckats överträffa och underträffa originalförlagorna. På plussidan har vi ett actionäventyr som är old-school svårt – med exakt timing, inlärning och en massa upprepning. Å andra sidan är Nioh inte Dark Souls-svårt. En ganska bra bit ifrån, faktiskt. Medan Dark Souls bestraffar dig kumulativt genom att du förlorar alla dina vapen, föremål och nedgraderas i stats, så låter Nioh dig behålla i princip allt utom valutan (Amrita) som du kan plocka upp på platsen där din gamla ”grav” ligger. Med Amrita kan du uppgradera dina förmågor, så ju mer du spelar och samlar, desto mer boostar du din karaktär. Vi tycker Niohs utmanande men ändå mer förlåtande system är bättre och roligare än Dark Souls tidvis ohyggligt frustrerade sado-bestraffning.
Nioh är skapligt, rent visuellt, men det känns lite old-school även där.
På minussidan är Nioh snyggt i promo stillbilderna, men lite ojämnt i rörelse genom de olika banorna. Spelet har sina rötter i ett projekt som drogs igång redan 2004 och sägs bygga på ett okänt Akira Kurosawa-manus, Oni (ett namn spelet även gick under i många år). Och det märks att det har en lång utvecklingsperiod bakom sig. Till slut mynnade arbetet ut i en PS4-exklusiv titel som från början har stöd för PS4 Pro. Du kan välja på: högre upplösning, bättre frame rate (variabel) och en blandning av de båda. Eftersom Nioh i sig självt inte är supersnyggt – de något simpla karaktärmodellerna och de ofta mörka och murriga miljöerna, som återkommande utspelar sig nattetid, påminner mer om ett snyggare PS3-spel snarare än nästa generations PS4, som gav oss ögongodis som Uncharted 4. Här spöar Dark Souls-spelen lätt Nioh, med sin stämningsfulla och vackert designade visuella stil. Högsta frame rate är inställningen att föredra – att ställa in spelet på högsta upplösning (vilket bara kan göras via huvudmenyn) gjorde bara upplevelsen ryckigare och mindre smidig – och ytterst marginellt snyggare. Kanske att detta kan förbättras med patchar till releasen, men vi tycker nog att en stadig 60 fps inte skulle vara omöjligt med spelets grafiska ambitionsnivå och PS4 Pros resurser.
Karaktärsmenyn är enkel och känns välbekant.
I sina bästa stunder påminner Nioh oss om svunna tiders vanebildande och tidvis vansinnigt utmanande spel. Vi snackar åttabitarseran med Mega Man 2, Castlevania och Samurai Warrior (på C64). Det kräver tålamod och visst nötande att lära sig flowet och attackmönster hos de olika fienderna. Samtidigt skruvar det ofta upp adrenalinet till max – ska man våga göra det där extra utfallet och våga stå öppen utan Ki (livsenergin, som avgör hur du kan anfalla och blockera) eller ska man väja undan bara en gång till innan nådastöten? Plötsligt räknas varje möte och valet att ta en strid, eller en omväg förbi betyder mer än i spel som God of War, där du kan vada igenom legioner av slaktade fiender på rad. Spelare som vill bli hållna i handen eller kunna ställa ned svårighetsgraden göre sig icke besvär – här är det upprepning och timing som gäller. Finmotorik som du snart bemästrar likt stjärnspelarna som går igenom det – till en början omöjliga – Castlevania på NES på 18 minuter utan att knappt ens förlora en gnutta energi. Nioh innehåller möjligheter att spara (checkpoints) och varje gång du använder dessa (genom att be) så får du ny energi och ett par health-boosters – men alla fiender återuppstår också, i god 80-talsanda (där fiender ibland återkom bara man lämnade en plats).
Vi blev faktiskt lite förvånade över att vi fastnade så för Nioh och fann oss sitta in på småtimmarna med en stark känsla av ”bara en gång till, om vi gör så här…” och det är bland det bästa betyg man kan ge ett spel. Att det är roligt att spela, svårt att bemästra och tidvis omöjligt att lägga ifrån sig. Det är ett lite enklare och rakare – om än inte lika snyggt – Dark Souls, som är utmanande, men inte diaboliskt bestraffande. På många vis är det väldigt likt Team Ninjas eget Ninja Gaiden, som byggde på ungefär samma spelmekanik. Och sämre förebilder än så kan man ju verkligen ha (nej, vi räknar inte Ninja Gaiden 3).
Så här sätter vi betyg på Senses