Det har varit omtalat och hypats ända sedan PS4:an avslöjades 2013. Tre år senare är det upp till bevis för No Man’s Sky, det hittills näst bäst säljande spelet i PS4:ans historia. Vi tar reda på svaret till frågan – hur roligt kan ett spel utan story och konventionellt ”slut” vara?
Sean Murray och hans lilla team (ett dussin personer ca) på Hello Games förkroppsligar andan av en liten studio med stora drömmar och ambitioner. Deras mål var att skapa ett litet enormt spel, ett spel som ska genereras inom spelet. Genom avancerade kalkyler och algoritmer så skall världar, varelser och planeter byggas upp inuti din konsol (och dator som det numera är, då spelet även släpps till Windows). No Man’s Sky bygger i princip på fyra delar – utforskande (den största), överlevnad (den svåraste), strider och handel. Ja, ni hör att det låter som en gammal David Braben-klassiker, Elite, som med sina ynka 22 kb minnesanvändning (mindre än den minsta beståndsdel på denna sida du läser just nu) kunde måla upp enkel 3D-grafik och simulera både strider och rymdhandel.
Hello Games plockar upp stafettpinnen som Braben började löpa med 1984 och levererar drygt 30 år senare ett spel som andas samma lust och utforskar-anda, samtidigt som det egentligen inte handlar om sådär värst mycket mer. Du – en spelare utan identitet och utseende (man spelar i FPS-läge) – finner dig på en okänd planet någonstans i rymden. Ditt rymdskepp behöver lagas så du måste ge dig ut sondera terrängen efter mineraler och byggmaterial. Utrustad med en enkel rymdräkt, en booster-pack för höga hopp och en kombinerad laser för utvinnande av material samt pisk av fiender så bygger du sakta ihop ditt skepp igen. En ny waypoint öppnas och du flyger med ditt rymdskepp – först med efterbrännare och sen lite starkare thrusters mot en ny planet och rymdstationer, där nya bekantskaper och uppdrag väntar. När du efter ett tag har laddat ditt skepp med bland annat hyperdrive så kan du warpa till galaxens alla hörn, handla med utomjordingar och delta i heta rymdstrider mot jätteskepp. Och så givetvis utforska en massa planeter.
Det är i utforskandet av planeter som No Man’s Sky spränger alla vallar och mänskligt förstånd. Spelet kan generera fram 18 kvintiljoner planeter (nej, det är inte ett påhittat ord – det är 18 med 30 efterföljande nollor – eller 18 miljoner kvadriljonerm om det känns mer greppbart). Och om du är först på en planet så får du både döpa planeten och dess livsformer. Över 10 miljoner planeter, fauna och flora har redan döpts och det är blott en droppe i havet. No Man’s Sky ska spelas online och i teorin kan du stöta på andra, riktiga spelare. Men endast i teorin. Att två spelare samtidigt skulle befinna sig på samma plats i detta oändliga universum är i princip lika med chansen att vinna på lotto – möjligt i teorin, men extremt ovanligt i praktiken.
Grafiken i No Man’s Sky är genereras genom en teknik som kallas för Voxels, en slags grafisk algoritm som skapar kombinationer med strikta ramar för berg, vatten, växtlighet, varelser etc. Den har sin charm och väldigt distinkta look, men det är egentligen ingen grafik som är särskild snygg eller avancerad med moderna mått mätt. Å andra sidan är allting väldigt enhetligt och skapar snabbt en illusion om att så här ser faktiskt den här galaxen ut – precis som Elite en gång gjorde med världens enklaste geometriska figurer. Ljudet är stämningsfullt, uppbyggt av synth-ljudslingor som skapar skön stämning med puls och bra bas. Surronden används ofta och effektivt och man blir extra glad för den i stridssituationer. PC-versionen ser klart bäst ut, med en riktigt monster PC som klarar 60 fps och 4K så är spelet en dröm. PS4:an gör ett hyggligt jobb, men de avancerade kalkylerna tär på processorn som inte får jättestor hjälp av grafikkortet i detta fall och vi kan bara ana hur mycket kommande PS4 Neos ökade spexar kommer att göra för NMS-upplevelsen.
No Man’s Sky väktare – Sentinels – kan vara en plåga, men man kan slå tillbaka.
Så till den stora frågan då – är No Man’s Sky kul att spela? Från början är det rätt omärkvärdigt. Man styr sin något sega figur och sitt smått bångstyriga skepp och plockar på sig material från planeter. Inventariet är fullt hela tiden, så det gäller att prioritera och kombinera rätt. Har skeppet tillräckligt med plutonium för att starta och stanna ytterligare en gång? Kan man kasta bort lite kol-baserade material för järn? Och hur många ByPass-chip behöver man ha på sig? Man börjar sen sakta att beta av uppgifterna man får. Fixa A, hämta B, köp C av Y. Och innan man vet ordet av så har det blivit natt och man har spelat 8-10 timmar i sträck utan knappt ens toa- eller matpaus. No Man’s Sky är ingen smällkaramell utan har en subtil charm som fångar in en sakteligen och håller en fast i sitt grepp. Det är inte spektakulärt snyggt, actionfyllt eller otroligt storymässigt (man kan välja lite olika vägar att följa) men som helhet är det faktiskt en smått förtrollande upplevelse. Och det är väl allt Sean Murray och hans gäng på Hello Games ville uppnå från början? Att fånga oss oändligt länge? Oändligt är en lång tid, men helt klart är att No Man’s Sky må kännas lite som ett indiespel med AAA-prislapp, men här döljer sig ett rymdäventyr du kan spela i hundratals timmar.
Detta är dock inte ett spel för alla, vilket omdömena på nätet redan gjort klart. Men även vi på redaktionen, som inte älskar ”meningslösa” spel som Minecraft (alltså spel utan story / mål) utan vill ha en historia och klara uppdrag, fastnade för No Man’s Sky. Att utforska är kul och spännande och handladet blev snart ett mål i sig. Men vi förstår också dom som tycker att NMS kan kännas ofokuserat och utan egentlig riktning, ja rentav upprepande och tråkigt i sin avancerade enkelhet. Här finns en slags story, men den är vag och vet du med dig att du älskar action och klara direktiv så är nog detta inte spelet för dig. Men om du andra sidan gillar att utforska, uppleva och kanske var med och älskade Elite på tiden det begav sig, så kan denna ”uppdatering” varmt rekommenderas.
Så här sätter vi betyg på Senses