No time to Die börjar så bra. True Detective-regissören Cary Joji Fukunagas evigt försenade, tjugofemte Bond-film – den sista med Daniel Craig i huvudrollen och lite av en poster-film för pandemins ständiga förseningar (med biopremiär samma dag som restriktionerna släppte – förra gången) – är nu här på bästa home video formatet Ultra HD 4K Blu-ray. Som hemmabio-film är den klockren. Som Bond-film… not so much.
Henric har redan gått igenom filmens handling i sin recension av den på bio, här kommer fokus att ligga på UHD 4K-utgåvan. Linus Sandgrens mästerliga foto kickar igång ett rafflande äventyr i bästa Bond-stil: en enigmatisk skurk, snygga exteriör bilder, exotiska medelhavsmiljöer och högoktanig action på alltför smala broar vid en italiensk kyrkogård. Färgerna både skiner i HDR och är precis så där lagom, filmiskt naturliga så att du uppslukas i äventyret. Vyerna över Norge är magnifika och en klen tröst för allt resande som inte blir av i dessa pandemi-tider. Filmen är skjuten på både 35 och 65 mm, men också med IMAX-kameror och resultatet i hemmabion är helt enkelt fantastiskt. En uppsättning med grym bild (Panasonic JZ2000 OLED) och grymt ljud (Paradigm) från en mäktig förstärkare (Yamaha Aventage A2080) uppfanns för filmer som denna. Svenska distributören SF Studios verkar ha fått ta del av samma 4K native transfer som den amerikanska utgåvan fått och det ska mycket till för att du ska hitta skavanker i den, såväl detaljer som kontrast och skärpa är i absolut weltklasse.
Ljudet är även det väldigt nära referens, och Craig får sig ett värdigt avsked i ett mustigt Dolby Atmos-spår som bjuder oss på både en aktiv surround-mix, med massor av effekter och subtilt skapande av levande miljöer, såväl som bra gung i basen under actionscenerna (som förvisso inte är jättemånga, men ändå minnesvärda). Redaktionsfavoriten Hans Zimmer gör väl inte sitt allra mest minnesvärda soundtrack, men när de klassiska Bond-tonerna kommer igenom så är känslan där 100%.
Extramaterial är det tyvärr sämre ställt med. Det finns inget alls på den svenska utgåvan, inte ens på Full HD Blu-ray-skivan i paketet. Nu är extramaterialet till No time to die på den amerikanska utgåvan förvisso inte omistligt, men det är dumt att kapa kanter på UHD 4K-utgåvor som många samlare väljer. Här går SF Studios motsatt håll mot Studio S, som proppar sina utgåvor med nytt extramaterial som bara det anbefaller nyinköp av en film man kanske redan äger på tidigare format. Dessutom är det ju också en av huvudargumenten att köpa film mot att bara hyra eller streama den på någon tjänst i 4K (förutom då att UHD 4K fysiska utgåvor ger i särklass bäst bild och ljud du kan få idag).
En bild- och ljudmässigt strålande UHD 4K-utgåva räddar dock inte No time to Die från att bli en alltför utdragen och förvirrad Bond-film. Det börjar riktigt bra, men likt en lastbil som rullar nedför en (mycket lång) backe så går det allt snabbare utför och slutar i en krasch. Det stora problemet (förutom att 2 timmar och 40 minuter är orimligt för genren) är att filmen inte riktigt vet på vilken fot den ska stå, vem som är dess tilltänkta målgrupp. Å ena sidan vill man anpassa sig till moderna inslag och värderingar, å andra sidan vill man ha kvar en figur som senaste halvseklet etablerat en viss stil, i en viss värld och ett visst format. No time to die blir något av ett sammelsurium av nytt och gammalt, utan riktig fingertoppskänsla – lite som att servera ostron med balsamico. Figuren Bond är numera pensionerad och lätt gråtmild och en hårdkokt, ung kvinna har tagit över hans 007-epitet på MI:6. Samtidigt kämpar han mot en skurk som heter Luitsyfer (ja, han heter så – som Lucifer alltså, fast med en ”rolig” Austin Powers-omskrivning) som bryter på dålig ryska och bor i ett hemligt undervattenslabb… (!). Ja ni hör, å ena sidan är det modernt med tuffa kvinnor och känsliga män, å andra sidan är det som om tiden stått helt still med samma karikatyrer till ryska skurkar som vi sett till leda. Det hela går inte riktigt ihop och risken finns att detta i slutändan varken kommer att tilltala medvetna, moderna tittare eller gamla Bond-fans. Har man en stor, trogen publik ska man inte försöka jaga en helt annan (tänk Kent som började sjunga på engelska) – självklart kan man uppdatera de allra mossigaste bitarna (bimbos i bikini med porrstjärne-namn), men man måste nog också acceptera att inget filmkoncept kan älskas av alla. Det finns nog med content idag att mätta alla smaker och preferenser.
Bond har 2022 haft en fantastisk resa under exakt 60 år som filmerna varit del av film- och populärkulturen. Många har åldrats dåligt, men det finns ändå totalt 25 habila filmer, denna inräknad. Den stora frågan är om Bond fortfarande kan vara relevant i en modern värld, eller om man helt enkelt måste placera honom i en 60-talsmiljö (eller liknande). För det känns som om Tom Cruise och hans Mission Impossible-filmer (den sjunde kommer snart) gör Bond-konceptet så mycket bättre och mer angeläget idag än det ursprungliga gänget, som går igenom en identitetskris och dessutom söker ny huvudroll (som ändå verkar bli en brittisk man enligt producenten Barbara Broccoli). Kanske har James Bond gjort klart sin resa, kanske är det ödesmättade slutet i denna film ett någorlunda värdigt avsked till en serie som bör överväga att sluta med flaggan hyfsat högt? Kanske är det dags för något helt nytt, en annan typ av (super)agent för 2020-talet? Kanske är det Time to Die för Agent 007, James Bond.
UHD 4K-utgåvan är i alla fall To Die For, så är du det minsta intresserad av filmserien eller referensutgåvor gör du rätt i att lägga den till samlingen, omgående (den finns även i Steelbox för dig som vill lyxa till det lite extra).
SF Studios skickade recensionsexemplar av denna film. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan ni läsare (konsumenter) är de vi skriver våra oberoende intryck för.
