”Now I am become Death, the Destroyer of Worlds”
Orden är guden Vishnus från sanskrit-texten Bhagavad-Gita och tillskrivs atombombens ”fader” J. Robert Oppenheimer, som faktiskt kunde läsa språket (lustigt nog handlar citatet inte alls om död och förstörelse, utan om att livet och döden är en illusion – men det lämnar vi därhän). Christopher Nolans senaste storfilm är titulerad kort och gott Oppenheimer och det är en ambitiös storfilm av den gamla skolans filmskapande med en kavalkad av namnkunniga skådespelare.
Redan i högskolan står det klart att J. Robert Oppenheimer (Cillian Murphy) inte är som andra fysiker. Hans fascination för Niels Bohr (Kenneth Branagh) och Heisenberg (Matthias Schweighöfer) vet inga gränser. Snart får han i uppgift att ta deras teorier och omsätta till ett nytt super-massförstörelsevapen för USAs räkning. Vägen dit är dock lång och krokig, med kommunistkopplingar och anklagelser, intern konkurrens forskare och länder emellan och inte minst ett skakigt äktenskap med den alkoholiserade frun Kitty (Emily Blunt). Filmen bygger till stor del på boken American Prometheus och håller sig för det mesta till fakta, även om scener som mötet mellan Oppenheimer och Einstein aldrig ägt rum, så används det till snygg effekt här,
Det är skönt att se Nolan komma tillbaka till högform – dessa ”raka” storfilmer är vad han är briljant på. Oppenheimer har faktiskt mer gemensamt med Batman-filmerna han skapat, än senaste årens hjärngymnastik-alster. Tenet hade en god premiss, men efter 45 minuter körde hela konceptet i diket och föll på det så orimliga ”om alla kan resa i tiden varför reser ingen till precis minuterna före”-problemet. Oppenheimer är inte lika visuellt spektakulär eller intellektuellt utmanande som Inception eller Interstellar (som vi båda älskar) men den är väldigt mycket mer koherent berättad och klippt än Dunkirk. Vi tillåts vila i känslor och Cillian Murphys briljanta porträtt bär verkligen filmen på sina axlar, utan att vara någon showig Oscars-bait (även om race:t nästa år lär stå mellan honom och Bradley Cooper). Ingen levande filmskapare har fingertoppskänslan för epik som Nolan har. Han målar med Hoyte van Hoytemas fantastiska foto och man njuter av vår andre svensks Ludwig Göranssons soundtrack.
Förutom Murphy så skiner också Robert Downey Jr som Lewis Strauss, mannen som tog Oppenheimer ombord på atom-tåget och även Florence Pugh i en liten roll som Oppenheimers oberäkneliga älskarinna Jean Tatlock. Men rollistan är verkligen 50-talsspäckad, med Gary Oldman, Matt Damon, Tony Goldwyn (Ghost), Josh Hartnett (som är riktigt kul att återse!), Jason Clarke, Rami Malek och även Oscarsnominerade David Strathairn (från George Clooneys suveräna Goodnight and Good Luck, också om kommunistskräck) i en roll så liten och tyst att han nästan blir reducerad till statist. Så trångt är det att få vara med i en Christopher Nolan-film.
Nolan har i intervjuer uttalat sig mindre stödjande för Dolbys moderna format Dolby Vision (HDR) och ljudformatet Atmos (viket kan ha att göra med hans samarbete med IMAX). Samtidigt är han – som sann filmälskare – stark proponent av fysisk media, som vi bör ha i hyllan så att ”onda streamare inte tar dem ifrån oss”. Och han har en bra poäng, filmer du ”äger” digitalt äger du faktiskt inte, de kan tas ifrån ditt bibliotek eller ändras med tidernas känsligheter. UHD 4K-utgåvan av Oppenheimer innehåller därför inte Dolby Vision utan grundläggande HDR10 och DTS-HD Master Audio-ljud i 5.1. Nolan älskar IMAX och ger oss på fysiskt format samma skiftande aspect ratio som på bio – 2:20:1 och 1.78:1 för IMAX-sekvenserna. Detta störde oss inte alls på vår 65″ referens-OLED utan precis som Zack Snyder påpekat med Justice League så ger det faktiskt mer bild (i höjd) och samma bredd, men det ser kapat ut i kanterna. Hoytes foto återges läckert med färger och ett filmiskt gryn där det behövs, samtidigt som de svartvita sekvenserna verkligen sticker ut med sin intensitet. Det är inte lika färgsprakande kalejdoskop som Avatar 2, men det är mästerligt bild. Och även om Full HD-bilden på Blu-ray är bra, så är den flera resor sämre och mörkare än 4K-utgåvan, som är det absolut givna sättet att se Oppenheimer på – i så stor bild som möjligt.
För er som inte trivs med skiftande AR så är Apples digitala utgåva av filmen låst till 2.20:1 hela tiden. Men vi skulle inte välja den, dels för att det inte är så filmskaparen tänkt sig att filmen ska upplevas, men också för att en film som denna förtjänar att innehas fysiskt.
DTS HD MA 5.1-ljudet går inte av för hackor även om Oppenheimer mest är ett stillsamt drama så drar det på ordentligt i vissa sekvenser (ni kan nog gissa vilka). Det vi fann småstörande med ljudmixen var att dialogen ligger aningens aning för lågt i centern för ett vanligt hem, så därför får man därför höja och sänka en del under tittningen. Explosionerna återges med självförtroende i basen och miljö- och riktningsljuden är precisa. Samtidigt undrar man vad Nolans ljudligare skulle kunna göra med ett mer modernt ljudformat som även inkluderar höjd (Atmos, DTS:X eller Auro 3D)?
Det är en stor klisterlapp på plasten (inte omslaget, tack och lov) av filmen som säger ”över 3 timmar extramaterial”. Och detta stämmer. Här finns en otroligt intressant bakom-kulisserna där Nolan tar oss igenom hela filmprocessen i princip, men även med inspel från producenten (hans fru, Emma Thomas), Hoyte, skådespelarna och andra involverade. Det är faktiskt lite som en modern filmskola att sitta och bara njuta sig igenom. Utöver det finns en rad med trailers, IMAX-inslag och andra kortare featuretter som rundar av en habil utgåva.
Oppenheimer är en film som ska ses och man ska göra det i en hemmabio. Nolan har skrivit ett finstämt och berörande manus, Murphy och Downey Jr är superba och bild och ljud märks att någon lagt sin själ i. Att denna film blev någon slags absurd sommartävling med pekoralet Barbie – som spelade in mer pengar – säger bara något om hur sorgligt vårt filmklimat blivit. Det är en lång film (nästan tre timmar) som kräver lite av dig som tittare. Men om du ger den din tid och slappnar av, så finns här en cineastisk resa du kommer att vilja äga och göra om på UHD 4K. Universal och SF Studios har givit oss en toppenutgåva av vad som kan vara årets bästa film.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
