Familjen Creed har flyttat från Boston och ut på landsbygden. Louis Creed (Jason Clarke) har fått jobb som läkare i en närliggande stad. Bakom huset ute i skogen ligger det en djurkyrkogård. En dag blir familjens älskade katt överkörd och Louis gör allt för att dölja det faktumet för sin dotter Ellie (Jeté Laurence) så han och deras granne Jud (John Lithgow) begraver katten på djurkyrkogården. Efter den dagen kommer ingenting att vara sig likt.
Stephen King är tillbaka i ropet igen efter den enorma succén med It (Det), som hade premiär 2017. Så nu dammas allt av som är skrivet av herr King. Jurtjyrkogården heter boken på svenska och släpptes 1983. Sex år senare hade filmen med samma namn premiär och det är verkligen en sanslöst välgjord 80-tals skräckis som regissören Mary Lambert har skapat. Så när det var dags att göra en remake så kände jag att det väl knappast kan finnas så mycket att förbättra?
De mest ikoniska scenerna är med även i remaken, samt en stor twist som jag inte vill avslöja för att det skulle förstöra överraskningen för mycket. Det jag kan avslöja är att det är ett väldigt smart drag av manusförfattarna att göra på det här viset. Sen om det gör filmen läskigare eller inte vet jag inte. Det är ju just det som är problemet med att göra remakes på en film som redan var bra. Då finns det väldigt lite att förbättra och det blir lite desperat istället.
Sen märker man tydligt att regissörerna Kevin Kölsch och Dennis Widmyer verkligen diggar original-filmen till den grad att det på ett ställe blev lite störande för upplevelsen. Det finns en klassisk scen involverande en skalpell som får en twist, fast twisten är enbart för oss som sett original-filmen; för alla andra får sekvensen bara en lite udda uppbyggnad. Sen har slutet på Pet Sematary (2019) inte en suck emot originalets perfekta skräckfilms-final.
Skådespelarinsatserna är överlag bra, men jag vill framför allt poängtera att Jeté Laurence är en sanslöst duktig skådespelare redan vid sin unga ålder av tolv år. John Lithgow, som är en favoritskådis, skapar en extremt tredimensionell karaktär på väldigt kort speltid. Amy Seimetz som Rachel är också sanslöst duktig, framförallt mot slutet då allt står på sin spets.
Sen har vi Jason Clarke och som jag nämnde i min recension av Winchester: House of Ghosts . Det är verkligen något osympatiskt i honom som inte fungerar alls med mig. Han kanske är en trevlig kille i verkligheten, men jag köper honom inte som den gode familjefadern. Där var Dale Midkiff i originalet ett mycket bättre val då han kändes mer som en vanlig kille, som inte skulle göra en fluga förnär. Jason Clarke känns alltid som om han spelar skurken. Han är absolut inte en dålig skådis, men den här filmen hade behövt en mer sympatisk familjefar.
UHD-utgåvan av filmen har klockren bild utan jox. Det är många mörka scener som fortfarande bibehåller skärpan och kontrasten på ett fint sätt. Ljudet i Dolby Atmos är riktigt bra och när lastbilarna dundrar förbi så skakar hela vardagsrummet. Sen finns det många, små härliga detaljer i ljudet: Det är små skrap och det var både en och två gånger jag trodde jag hade fått besök för det knirrade och knarrade runt omkring mig. Extramaterialet är det bästa jag sett sen Spider-man: Into The Spider-Verse: här finns en över timmen lång dokumentär om hur de gjorde filmen med minimalt kiss-ass trams. Ett gäng bortklippta-scener inklusive ett alternativt slut finns också med.
Slutligen har jag lite samma problem med Pet Sematary (2019) som jag hade med Dumbo (2019) och Christian hade med Lejonkungen (2019) – det här är en helt onödig remake. Det var absolut inget fel på originalfilmen. Visst, den har 30 år på nacken och vissa effekter är kanske bättre idag – men den filmen skrämde skiten ur en då och det gör den även idag. Skillnaden mot Dumbo (2019) är att Pet Sematary (2019) faktiskt är en välgjord skräckis som står stadigt på sina egna ben. Och i Ultra HD så kommer den verkligen till sin rätt, så det blir en rekommendation.
Så här sätter vi betyg på Senses
