Test: Playstation Classic

147

Sony Playstation Classic fortsätter en tydlig trend: I takt med att de som var barn och unga på 1970-, 80- och 90-talet nu blivit eller börjat bli vuxna (och kanske har egna barn) så ökar incitamentet för speltillverkarna att återutge gamla spelklassiker, antingen som perfekt bevarade upplevelser (som på Switch via nya online-tjänsten som ger dig en NES-samling) eller som uppgraderade alster med helt ny grafik och ljud, men bibehållen spelmekanik (exempelvis Spyro – Reignited Trilogy). Därför har retro som koncept också exploderat och gamla maskiner, kassetter, cartridges, CD-ROM-skivor och nya sätt att återuppleva barndomen har blivit i det närmaste oändliga idag, för att inte säga hutlöst dyra att uppleva analogt 1:1 på andrahandsmarknaden.

Sony har onekligen sneglat avundsjukt på japanska kollegan och konkurrenten Nintendo och velat emulera deras kritiker- och försäljningssuccéer NES Classic Mini och SNES Classic Mini, två ypperliga behållare av retrospelupplevelser. Tyvärr borde man ha tittat djupare även under huven på dessa minikonsoler också och inte bara härmat konceptet på ytan. För tyvärr är Sonys bidrag, Playstation Classic, något av en teknisk besvikelse.

Utseende- och tillbehörsmässigt är Playstation Classic en triumf. Maskinen är galet söt och en perfekt liten replika av den gamla, trotjänaren Playstation 1 (PSX). Här finns alla tre originalknappar på ovansidan (ström- och resetknappen torde inte behöva förklaring, och Open – som förr öppnade CD-ROM-läsaren, använder du här för att byta de digitala skivavbilderna för spel som släpptes på mer än en skiva, till exempel Final Fantasy VII). Två original-handkontroller medföljer (den allra första, innan det fanns analoga spakar och dual shock-skakningar – minns du den?) och de ligger faktiskt förvånansvärt bra i handen än idag, trots att de känns fjäderlätta med något udda placerade och små R2-knappar. Likt Nintendos minikonsoler ingår en HDMI-kabel och en USB A-till-USB B-kabel, men själva USB-anslutningen till strömuttaget får du kirra själv (vilket inte torde vara något större problem idag).

I Europa ingår 20 spel till maskinen, som alla ligger som CD-avbilder inbyggda i flashminnet på maskinen och de är följande:

Battle Arena Toshinden
Cool Boarders 2
Destruction Derby
Final Fantasy VII
Grand Theft Auto
Intelligent Qube
Jumping Flash!
Metal Gear Solid
Mr. Driller
Oddworld: Abe’s Oddysee
Resident Evil: Director’s Cut
Revelations: Persona
Ridge Racer Type 4
Super Puzzle Fighter II Turbo
Syphon Filter
Tekken 3
Tom Clancy’s Rainbow Six
Twisted Metal
Wild Arms
Rayman

Lite av en blandad lista, minst sagt och samtidigt som vi fått med vissa pärlor är det ändå flertalet PSX-klassiker som saknas. Men vi återkommer till urvalet lite längre ner i artikeln.

Playstation Classic – Tekniken

Precis som i Nintendos fall är Playstation Classic inuti sit skal en simpel enkortsdator, med ganska rejäl prestanda (chipset är ARM A35 med en PowerVR GE8300-grafikprocessor, 1GB DDR3 RAM samt 16 GB flashdisk – som torde ha plats för fler spel än de som ingår) och som kör spelen i emuleringsläge via den öppna emulatorn PCSX ReARMed (utvecklad för just ARM-processorer). Det handlar alltså inte om en äkta 32-bitars RISC-processor med hjälpchip som satt i originalhårdvaran på PSX och hade gett oss den helt exakta upplevelsen (men också de tekniska begränsningarna). Faktumet är att spec:arna i PS Classic springer ärevarv runt hårdvaran i den gamla PSX:en, så här finns gott om hårdvaruresurser som inte bara borde klara emulering galant, utan även kunna ge oss förbättringar. Så är dock tyvärr inte alls fallet.

Även om vi hoppar till lite av lycka när vi hör den klassiska Sony Interactive-slingan och ser det – hyfsat snygga – menysystemet (som återigen lånat ett blad från Nintendo) så börjar maskinens begränsningar snabbt göra sig påminda. Trots att menyerna i sig är bra och ger fin översikt över sparade filer och ögonblicks-sparpunkter, med det klassiska minneskort-gränssnittet från förr och plats att spara riktigt många filer denna gång, så är inställningsmenyn rätt tom. Förutom språk och skärmsläckare så är det inte många saker man kan ställa in på PS Classic. Bildsignalen ut är 720p, förmodligen för att det var enklast att köra den upplösningen då den exakt tredubblar PSX ursprungliga upplösning på 240 linjer (de flesta PSX-spel låg, otroligt nog, runt 320×240). Problemet är att PS Classic-hårdvaran är gjord för att skala upp bilden till 1080p och skicka den signalen vidare, vilket innebär att ägare av 4K-bildkällor får uppskalning i två omgångar – dels i PS Classic och sen i själva bildkällan, en process som aldrig är förmånlig för kvaliteten på bilden. Här finns inga moderna filter som lägger till CRT-linjer (inte för att vi saknar dom), anti-aliasing-funktioner som ska mjuka upp kanterna och pixlar eller något annat som vi kommit att vänja oss vid från bl a NES Mini, men även RetroArch. (alla dessa inställningar finns dock i själva PCSX-emulatorn, som tydligen går att nå även här via utvalda USB-tangentbord, men de funktionerna borde ha varit tillgänglig för alla användare i menyn, från början)

Sonys ingenjörer borde ha studerat Nintendos minikonsoler noggrannare av en annan viktig anledning också: Nintendo valde att lägga in de amerikanska och japanska versionerna av sina spel. Och det är ett viktig beslut då vi förr i tiden (på typ, stenåldern) hade olika tv-system i värden: PAL och NTSC. Det europeiska (och australiska) systemet, PAL, hade högre upplösning (576 linjer)  men uppdateras på 50Hz (och gav således max 25 fps). Det amerikanska och japanska NTSC hade lägre upplösning (480 linjer) , men istället bättre flyt tack vare fler bilder per sekund genom 60Hz (vilket gav max 30 fps). Idag är detta i princip meningslöst vetande, då moderna bildkällor klarar av alla möjliga skärmuppdateringar (hertz) och upplösningar, men det påverkar å det allra grövsta hur spelen presterar. Eftersom de japanska och amerikanska spelversionerna ofta kom först och var “viktigast” så fick i PAL-territoriet alltid anpassade versioner för 50Hz. De gjorde att de inte klippte frames (bildtrutor), men priset blev istället att de i genomsnitt lirade runt 16% långsammare. Tekken 3 är ett lyssande exempel på att det gör skillnad. Det var två skilda upplevelser att spela Namcos fightingklassiker på PAL och NTSC, där den europeiska versionen nästan kändes sengångaraktig, som att gubbarna gick på halvfart – vilket gav helt annan timing och spelupplevelse.

Teamet bakom Playstation Classic har – av någon helt obegriplig anledning – valt att lägga in PAL-versionerna på flera av spelen som ingår. Samtidig är andra spel i sina NTSC-versioner, som förväntat (bl a Wild Arms, Syphon Filter och Final Fantasy VII). Varför man gjort på detta vis är en gåta som kräver svar, Sony har ju både tillgång och licens till alla utgåvor av sina spel?? Detta beslut är supertrist eftersom vi får versioner som inte ser annorlunda eller bättre ut, men istället rör sig sämre, samtidigt som ARM-systemet som sitter i lådan ändå är gjort för att ge ut en 60Hz-signal. Detta innebär att det blir ytterligare mish-mash-konvertering där bilduppdateringen inte stämmer och det resulterar ändå i ryckighet och tappade frames i slutändan, såväl i R4: Ridge Racer Type 4 som Rayman, som tillsammans med Tekken 3 annars flyter på i perfekta 60 fps på progressiv NTSC. Varför man gjort detta är som sagt helt obegripligt för oss, men det är ett ödesdigert beslut för resultatet som vi konsumenter får ut av Playstation Classic.

Sen fungerar själva PCSX ReARMed-emulatorn uppskattningsvis 95% med alla de inkluderade spelen. För det mesta är det absolut acceptabel återgivning, men i vissa spel är det rent av kaos. Cool Boarders 2 klipper mer än lovligt i grafiken och har tydliga grafikbuggar, medan Grand Theft Auto (det första, klassiska) blir nästa ospelbart med sin ofattbart usla 17 bilder per sekund. Förutom att det är segt som julknäck så blev vi dessutom åksjuka av den ryckiga bilduppdateringen på storbild. Hemskt.

(videon ovan visar NTSC-versionen, som rör sig bättre, men ger ändå en hum)

Hårdvaran i Playstation Classic räcker som sagt mer än väl för att driva 20 år gamla spel och här är det helt enkelt en fråga om slarv och oinspirerade val av spelversioner och emulator från utvecklarna (Sony skulle väl ha resurserna att utveckla en egen emulator eller använda den befintliga man har till PS2/PS3/Vita och även ta hårdvara därifrån?). Kör du PCSX ReARMed på en PC eller motsvarande emulator på en annan ARM-baserad hårdvara, såsom Raspberry Pi 3B+ (där den förvisso även använder RetroArch) får du ofta mycket bättre resultat, om du äger rätt versioner av spelen att göra skivavbilder av. Precis som är fallet med NES / SNES Mini så håller Playstation Classic på att hackas och då kommer användare kunna lägga in egna versioner av spelen istället. Vi är helt emot olagligt nedladdade ROM:ar och skivavbilder av spel (och dessa börjar dessutom städas bort från nätet, tack och lov) men har du originalskivorna i NTSC-version av PSX-spel så kan du läsa in dessa på din PC (om du har en CD-läsare kvar, förstås) och skapa skivavbilder som förmodligen kommer att lira mycket bättre än de PAL-versioner som finns inkluderade.

Playstation Classic – Spelen

När spellistan för PS Classic avslöjades var det många som klagade. Och vi ska erkänna att även vi blev lite besvikna, då många av våra 25 bästa spel på PSX saknades. Men att jämföra med Nintendo här är orättvist, då den japanska speljätten alltid ägt alla sina spel-IP:n, medan Sony 1994 inte kunde förutspå att de en dag skulle bli världens största konsolformat och därför nästan inte köpte upp och ägde några IP:n själva från början. Vi saknar såklart spel som Crash Bandicoot, Spyro the Dragon och inte minst ett av världens bästa spel – Castlevania: Symphony of the Night – men alla dessa spel ägs av tredjepartsutvecklare och har ju alla precis nyligen släppts i remasters till moderna format. Så det är nog både en kostnads- och licensfråga vad Sony lyckades få ihop till Playstation Classic. Därmed inte sagt att det är en dålig samling spel vi får. Tvärtom.

Bland favoriterna hittar vi Hideo Kojimas klassiska Metal Gear Solid, som i princip definierade den cineastiska sneak’em-up-gernen och givetvis det epokgörande Square-rollspelet Final Fantasy VII, som trots pyttesmå skavanker med ljud och grafik, gör sig riktigt bra fortfarande (men finns i bättre versioner, ska medges). Mr. Driller och Super Puzzle Fighter II: Turbo är två andra guldkorn och vi måste ju nämna föregångaren till Limbo/Inside, Oddworld: Abe’s Oddysee. Slutligen även Rayman – som trots enstaka, tappade frames och lite för mjuk skärpa, fortfarande står sig som ett av de allra snyggaste och bästa plattformsspelen från PSX-tiden.

Sen finns några helt OK spel, som mest faller på genomförandet. Tekken 3 är kanske det allra bästa spelet i serien (tätt följt av Tekken 7), men det går lite för långsamt och blir något off i timingen här, medan Ridge Racer Type 4 är ett galet bra bilspel som också lider av tappade frames och tidvis konstigt ljud, som skiftar till och från, precis som redan nämnda Cool Boarders 2. Resident Evil: Director’s Cut påminner oss om varför spelet en gång gjorde succé och samtidigt hur mycket sämre kontroller var förr, tacka vet vi alla remakes som kommer nu (remaken av tvåan kommer i januari!). Grand Theft Auto är originalspelet som påbörjade Rockstars Games fantastiska resa till världsdominans, “the original gangster-simulator”, men som tyvärr åldrats dåligt och dessutom emuleras rätt bedrövligt här.

Slutligen har vi en del av samlingen; såsom Battle Arena Toshinden och Twisted Metal 3 som inte var jättebra ens då de begav sig, men funkar som historielektion i samlingen, samtidigt som inkluderingen av Jumping Flash! (kommer någon ihåg det från PSX-tiden??) är kul för att det är det enda spelet med olåst bilduppadatering, och är precis lika anonymt som Rainbow Six-spelet på PS1 (fanns det ens Rainbow Six-spel på PSX?).

En blandad godispåse alltså. Det är ändå värt att understryka att Playstation Classic gör ett helt OK jobb överlag med emuleringen och förutom GTA är inget spel direkt ospelbart, även om flera tyvärr lider av skavanker som är onödiga, främst på grund av att fel version av spelen inkluderats av Sony själva.- men också på grund av kombinationen hårdvara och emulator. Den stora fördelen med PS Classic-utgåvan är att det är det enklaste och smidigaste formatet att stoppa ned i väskan och ta med sig på jullovet och njuta av genom HMDI på en modern bildkälla, med två förinställda handkontroller som funkar bra. Frågan är bara om det kommer hitta någon större publik?

Playstation Classic – Slutomdöme

Vi hade så gärna velat älska Playstation Classic, mini-versionen av konsolen som fick oss att överge spelande på PC till förmån för konsol i slutet på 90-talet. Maskinen har ett fantastiskt spelarv, men vi kanske ändå måste ifrågasätta timingen av releasen. Dels är resultatet uppenbart framstressat – även om systemmjukvara aldrig varit Sonys starka sida, så kan bolaget mycket bättre än så här. Sen är frågan om PSX verkligen är så retro som man vill göra gällande. Gammalt är det, visst – men tänk efter: 8- och 16-bitarsspel med sprite:ar och sidoscrollande arkad-action-äventyr (NES, SNES, Mega Drive, Amiga mfl) görs knappt längre idag (av andra än indiestudior), medan flertalet av dessa 32-bitarsspel är 3D-alster som i sin tur bara är riktigt gamla versioner av spel vi spelar än idag, fast med lägre upplösning, sämre ljud och fula detaljer. Det är skillnad på old-school och gammalt.

Då blir den logiska följdfrågan också vem man tänkte sig skulle vara målgruppen för Playstation Classic? Nostalgiker och retroälskare är ju en uppenbar sådan; men dessa är dels väl medvetna om hur PSX-spelen faktiskt lirade för 20 år sen och många samlare har med stor sannolikhet också redan en Playstation som kan emulera PSX bättre än Playstation Classic (både Playstation 2 och Playstation 3 kan det, samt Playstation Vita och Vita TV). Nostalgiker är dessutom en krävande konsumentgrupp och vill ha äkta, premium-upplevelser, så de kommer också att vara den mest krävande och kritiska publiken (vilket man kunnat se av reaktionerna på nätet, där delar av den tidvis överdrivna kritiken mest verkar handla om brustna förväntningar). De som inte var med på 90-talet har ju ingen aning om hur det var förr, så de kanske accepterar den inte-helt-optimala-upplevelsen som PS Classic innebär – och den är som sagt verkligen inte så dålig som vissa kritiker vill få den till. Men frågan där är varför de konsumenterna skulle motivera att lägga ut 1 500 kr för en historielektion de inte har något (nostalgiskt) förhållande till? Visst är flera av spelen högst njutbara än idag, men sett till priset är det dyrköpta spelupplevelser, där man dessutom kan uppleva flera av dem i bättre versioner till andra format idag, via PSN t ex.

Kvar är vi då med en maskin som gör ett helt OK jobb, med ett gränssnitt vi faktiskt tycker mycket om. Vi kommer att sätta igång Playstation Classic då och då, lira något tvåspelarspel och njuta av att se hur vacker den är i test-riggen på kontoret, bredvid NES och SNES Mini. Vill vi uppleva äkta PSX-glädje finns det bättre sätt att göra det på idag, även om Playstation Classic inte är något uselt val heller, för den som kan ha överseende med bristerna. Synd bara att man ska behöva vänta på hemmasnickrare för att så småningom, förhoppningsvis, få till den spelupplevelse man skulle haft från början. Kom igen Sony, erkänn att det gick lite för snabbt och ge oss en uppdaterad version 1.1, med rätt NTSC-versioner och utstrukna buggar? Det är den gamla Playstation 1-maskinen och dess spelupplevelser värda. Ni får gärna ett extraliv av oss.

Så här sätter vi betyg på Senses