Pokémon var en omvälvande gaming-upplevelse för dryga 20 år sedan, då det först spelet kom till Nintendos bärbara Game Boy. 2015 fick spelet lite av återfödelse då AR-versionen Pokémon GO skapade jägarfeber över hela jordklotet och slog alla rekord för ett mobilspel. När spelet nu gör inträde på Nintendo Switch, med titeln Pokémon: Let’s Go Pikachu / Evee (det kommer ju ofta mer än en version av samma spel) så är det både inspiration från gamla Red, Green, Blue såväl som från det massiva mobilspelet.
Som vanligt handlar det om att, som ens för-pubertala alter ego, jaga de små fick-monsten (Pocket Monsters – Pokémon), träna upp dem och besegra andra Pokémon-tränare man stöter på därute. Det isometriska perspektivet finns kvar och presentationen är som väntat, en av de snyggaste hittills tack vare Switchens överlägsna prestanda mot tidigare Nintendo-format. Precis som du kastar Poké Ball på mobil och ska time:a kasten, så ska du göra det även här med rörelsekontrollern (kasta en virtuell boll alltså, inte kontrollern) och till spelets ära har Nintendo släppt en specialkontroll – en Joy-Con i form av just en Poké Ball, där du styr på ”knappen” (som dubblerar som mini-spak) och trycker på bollens ovansida för meny. Smart och kul! Nintendo ska också ha ordentligt med cred för att man givetvis gjort USB-anslutningen på boll-kontrollern av den moderna USB-C-typen och skickar med extra laddkabel till detta (med USB-A i andra ändan).
Du som spelat något tidigare Pokémon-spel kommer att känna igen dig kungligt här. Pokémon-serien har – likt många, framgångsrika spel-franchiser – utvecklats väldigt långsamt och konservativt. Det finns en anledning varför fansen kommer tillbaka; besattheten att ”catch ’em all” är som digitalt heroin, vanebildande som sjutton (ni som minns samlarkorten på 70- och 80-talet vet vad vi snackar om: måste ha en komplett samling!). Samtidigt är det inte direkt jättemycket nytt att förvånas över i Pokémon: Let’s Go Pikachu (som var versionen vi fick testa) utan det är mycket liknande upplägg som sist det begav sig. Nytt för denna gång är att du kan se din barndoms (ungdoms?) monster springa omkring i det fria och även att det finns ett enklare co-op-läge, som dock gör matcherna kanske lite för enkla och inte känns jätteväl balanserat eftersom spelare två bara blir lite av en assistent.
Välj din favorit och köp utgåvan med Poké Boll Joy-Con (även om det blir lite dyrare)
Grafiken är schysst och det tuggummi-söta japanska soundtracket del av upplevelsen, som även innefattar upprepande fångst-animationer, utrop från dina Pokémon och ljud från Poké Ball Controllern – som vi verkligen tycker du ska skaffa – även om den nästan dubblar priset på spelet. Den gör såpass mycket för känslan och ungarna verkligen älskar den. Sen är Pokémon: Let’s Go Pikachu verkligen ett familjespel. Dels på grund av den glada och lätta tonen, storyn om vänskap men även att själva spelmekaniken inte är sådär jättesvår, komplicerad eller utmanande. Och det är väl det som är spelets styrka och eventuella svaghet: har du barn eller mindre bevandrade gamers att dela det med (eller råkar vara något av dessa själv) så kommer du ha ut mer av det, än om du är van spelare och vill ha lite mer utmaning att bita i.
Pokémon: Let’s Go Pikachu känns som tillräckligt mycket tillbakablick på Red, Green & Blue (är du nyfiken på hur Kanto utvecklats på 22 år? Du får svaret här) såväl som en amalgamering av boll-kastar-koncepetet som säkert delvis gav Pokémon GO sin succé (samt det och faktumet att man blandade spel med verkligheten omkring dig, samt samlade människor att spela tillsammans). Samtidigt är det väldigt mycket det Pokémon du kommit att känna och förhoppningsvis tycka om. Om inte finns inte så mycket nytt att hämta här. Fans av serien bör absolut införskaffa det med nya Poké Ball-kontrollern, föräldrar med spelintresserade barn likaså. För resten av spelarna blir det en fråga om hur casual du känner dig och hur roligt du tycker samlande är. Pokémon: Let’s Go Pikachu bjuder nämligen en hel del av båda.
Så här sätter vi betyg på Senses
