Som jag nämnde när jag recenserade den senaste filmen i franchisen The Predator, så diggar jag verkligen del ett och två av Predator-filmerna. Den första filmen (med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen, som fick namnet Rovdjuret när filmen släpptes i Sverige) är fortfarande min absoluta favorit. Det är en perfekt bakfyllefilm, fylld av action, one-liners och ond, bråd död. Så när Predator Hunting Grounds dök upp på min radar så blev jag genast intresserad. Det såg verkligen ut som om man spelade första filmen.
Redan för sådär en 33 år sedan så spelade jag ett Predator-spel på min Atari 1040STE och det kommer jag ihåg var svårt som fasen när man mötte den titulära Predatorn. I Predator Hunting Grounds kan du välja om du vill vara jägare eller villebråd och då spelet är ett hundra procent online-spel så får du snällt vänta en stund för att få spela som Predatorn.
Du har tre val varje spelomgång: att spela som soldat, predatorn eller slumpmässigt. Man är upp till fem spelare, fyra som spelar som soldater och en som spelar som Predatorn. När du är soldat har du uppdrag och bekämpar NPC som ett vanligt spel. Sen kommer Predatorn in i bilden och det hela blir genast mycket svårare. Rovdjuret tål otroligt mycket stryk och även om det är fyra mot en så är det till en början mer eller mindre omöjligt att ta kål på honom, innan du har låst upp och uppgraderat dina vapen.
Väntetiden när jag spelade var runt 50 sekunder för att spela som soldat och uppemot en tio minuter till en kvart för att få spela som Predatorn. När du väl är Predatorn har du 15 minuter på dig att göra processen kort med de fyra spelarna. Du har inga indikationer på vilka som är spelare och vilka som är NPCs, så det är bara att döda allt som rör sig. Våldet är brutalt och blodigt och du kan precis som filmens motsvarighet riva ur nacken och dödskallen ur dina offer och behålla dem som troféer.
Kontrollerna skiljer sig åt ganska rejält mellan att vara Predatorn och soldater. Som Predatorn kan du springa upp i trädkronorna och göra dig osynlig och hoppa långa avstånd. Det känns verkligen av att de som skapat spelet har kollat in filmerna in i minsta detalj. Som soldat är det mera ett vanligt FPS, utan några större överraskningar – förutom möjligen att du kan bada i lera, så du blir osynlig för Predatorn under en tid. Precis som med många andra spel i genren kan du modifiera dina vapen, uppgradera din utrustning och micro-mange:a din outfit och look. Det är både för soldaten och Predatorn som du kan låsa upp nya grejer.
Musiken, ljudeffekterna och looken är perfekt återskapad från filmerna och det är riktigt kul att uppleva spänningen att bekämpa Predatorn. Grafiken är snygg med många detaljer, men tyvärr så lider den av en del artefakter som jag inte tycker är så snygga. Bland annat så är det ett flertal gånger som allt inte har laddats in direkt utan det ”ploppar” fram texturer under tiden du spelar. Det känns väldigt mossigt och gammalt för ett splitternytt spel. Sen saknar jag verkligen ett Single player-läge, med en story. För på samma vis som de flesta andra enbart onlinespel som jag testat, så blir det inte så kul att göra samma sak om och om igen med människor man inte känner. Det blir snabbt tråkigt och spelet blir istället enbart ett tidsfördriv i stil med Candy Crush, istället för att uppleva en djup historia.
Sammanfattningsvis är Predator: Hunting Grounds ändå ett kul tidsfördriv för stunden, välgjort och snyggt men med en del skavanker. Hade det funnit ett single player-läge hade det här kunnat bli årets spel. Istället blir det ett tidsfördriv som är intressant för stunden.
