Vi glömmer aldrig när Jordan Mechners enmansshow Prince of Persia landade på våra Amigor och PC i början på 90-talet (det släpptes faktiskt redan 1989 för Mac II). Trots att spelet kunde – och skulle – klaras av under en timme (i realtid) kunde vi spela det om och om igen. Animationerna på prinsen slutade aldrig förundra (Mechner hade filmat sin brors rörelser och använt sig av en teknik som påminde om en tidig rotoscoping, helt revolutionerande för sin tid). Under de nästföljande, dryga 30 åren köptes Mechners Broderbund av jättestudion Ubisoft och Prinsen fick därmed en stor, kulturell närvaro och har återuppstått i såväl AAA-spel som Hollywood-filmer. Dagens betraktelse, Prince of Persia: The Lost Crown är en återgång till sidoscrollande äventyr med en stor dos modern Metroidvania i sig.
Historien denna gång iklär oss rollen som Sargon, en krigare i konstellationen The Immortals. Persisk mytologi står som bakgrund när Prins Ghassan av Persien är i fara och det blir upp till våra hjältar att rädda honom. På vägen möter vi såväl bossar som bekanta tidsförskjutningar (Sands of Time).
Prince of Persia: The Lost Crown är ett massivt spel. Vi snackar Ori-gigantiskt. Ja, det finns naturligtvis en översiktlig karta som dynamiskt ritas upp och där du kan göra markeringar, men det är oerhört lätt att tappa tråden och irra bort sig helt (trots ett spel-läge som ska ge dig ”pointers” vart du ska härnäst). Det hör till genren att man ska backtracka och lösa pussel när man fått nya förmågor, och här finns naturligtvis både teleporteringsplatser och sparpunkter, i bästa Symphony of the Night-stil. Men räkna ändå med en hel del sökande, om du inte följer en walkthrough (särskilt om du ska ha alla skatter och bonusar som finns utspridda).
Rent tekniskt är detta ett imponerande hantverk. Grafiken är en blandning av 2.5 D tecknad framtoning och celshadingen vi såg i Prince of Persia-rebooten 2008. Kontrollerna är tighta och på PS5 lyckades i få 120Hz ganska stabilt (med VRR i synnerhet). Ubisoft har en tendens att lite köra på samma spår i sina spelserier, men just The Lost Crown känns nytt och fräscht och återgången till 2D med djup och metroidvania-upplägg gläder oss mycket.
Fightingen kan vara precis så rak eller så komplicerad som du önskar; här finns gott om svärdstekniker att lära och sen kombinera med hopp och tidsförflyttningar (när du väl låser upp det). Plattformsbiten påminner lite om Hollow Knight och utmaningen kan vara tidvis hög, särskilt om du inte låst upp tillräckligt med egenskaper (ett tips är att farma så mycket kristaller du kan av enkla fiender, det finns mycket kul att köpa). Nytt i denna serie är att du kan trä amuletter på ett halsband, där varje amulett ger dig en unik förmåga eller styrka i utbyte mot plats på halsbandet. Det är småkul att laborera med och anpassa efter bana och utmaning.
Som helhet är Prince of Persia: The Lost Crown ett väldigt lyckat och roligt spel. Det ger oss något nytt och blandar samtidigt in gammalt som ekar av dess ursprung, även om detta lätt är ett 30 timmarsspel för den som vill göra det mesta i det (och det vill man ju, sidohistorierna är både intressanta och nyttiga att klara av). Svårighetsgraden går att ställa in, men den är rätt bra kalibrerad på normal nivå. Räkna med att spelet kräver viss fingerfärdighet med kontrollen i plattformshoppandet och att det verkligen är en förvillande stor karta. Vi hade kanske hellre sett flera mindre kartor alternativt ”världar”, eller en lösning á la SOTNs upp-och-nedvända-slottet. Likt Moon Studios fantastiska Ori-spel så är detta tidvis både väldigt vackert och väldigt snårigt.
Ett solklart måste för dig som älskar Metroidvania-spel, ett av de bästa spelen i genren på länge!
Ubisoft skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
Så här sätter vi betyg på Senses
