Just nu kan du tävla om två biobiljetter till Rambo: Last Blood!
Sagan om krigsveteranen John Rambo började 1973, då boken First Blood (eller Tvekampen, som den hette i Sverige) släpptes. Nio år senare fick filmen med samma namn premiär och Sylvester Stallone tog sig an den numera ikoniska rollen. Filmen blev en succé och hade filmskaparna behållit slutet från boken – som även filmades – så hade Rambo quintologin varit slut redan då. Att John Rambo skulle dö i slutet var det ingen som ville ha eller se, så det ändrades och han sattes i fängelse istället. Där satt han i tre år tills militären behövde hans hjälp att åka tillbaka till Vietnam och rädda krigsfångar som suttit där sedan kriget. Filmen fick det urfåniga namnet Rambo: First Blood II. Första filmen i serien är ett seriöst drama, men i denna film är Rambo mer eller mindre en tecknad figur med sitt långa hår och pilbåge. Filmen blev ändå en så pass stor succé att det 1988 blev det dags igen: denna gång var det att slåss mot ryssar i Afghanistan. Precis som med film nummer två är det inte en särskilt verklighetstrogen karaktär som Herr Stallone spelar i Rambo III; det är ändå extremt underhållande, men ack så fåniga 80-tals-actionfilmer, som har parodierats och hyllats omvartannat.
Sen var det tyst i 20 långa år. 2008 hade en fjärde film i serien premiär, titeln blev denna gång kort och gott Rambo. Nu är det ganska exakt tio år sedan jag såg filmen, så jag minns faktiskt inte så mycket om den förutom att den var väl helt okey samt extremt våldsam och blodig. 2019 så har den femte och sista (?) delen i serien premiär och det är med en viss iver i kroppen som jag sätter mig i biosalongen.
John Rambo (Sylvester Stallone) har efter händelserna i Rambo (2008) dragit sig tillbaka till sina föräldrars gård. Han har en inneboende hushållerska och hennes dotter som heter Gabrielle (Yvette Monreal). Gabrielle får ett tips om var hennes biologiska far finns och åker prompt över gränsen till Mexico och där blir hon kidnappad och blir tvingad till att bli prostituerad. Rambo plockar på sig en pistol och sin kniv och åker över gränsen på jakt efter Gabrielle.
Först, det som fungerar: Sylvester Stallone är en bit över sjuttio år fyllda då han återigen iklär sig rollen som John Rambo och det hade snabbt kunnat bli fånigt – men det funkar perfekt. Han spelar sin ålder och till och med kapat av sig sitt långa hår och låtit det vara grått. Hans mordiska blick finns där och det är ingen punchig Rocky vi får möta utan en djupt ärrad och trött krigveteran, som vi inte riktigt vet var vi har honom. Sen är Rambo: Last Blood bland det våldsammaste jag sett i filmväg; det finns bland annat en sekvens då Rambo förhör en person och nog bland de äckligare jag upplevt. För det här är inte en person du jävlas med och det etableras väldigt snabbt.
Regissören Adrian Grünberg väljer att göra filmen mer ”realistisk” än del två och tre och mera i samma anda som första och fjärde filmen. Problemet med det är att för mycket tid spenderas på att bygga upp saker, medan vi i publiken sitter och väntar på att Rambo ska börja krossa fiender. Tro mig, det kommer han att göra och det är en av de bästa slutstriden jag sett, men det tar för lång tid att komma dit. Sen så bygger manusförfattarna upp vilken strateg Rambo är och hur han kan komma ur de flesta situationer för att i nästa andetag göra bort honom till den milda grad att man funderar på om gubben blivit senil?
Filmskaparna har filmat om en del och det har klippts ganska rejält i filmen vilket gör att till exempel Paz Vegas karaktär (som en är journalist som hjälper Rambo) är nästan helt borta ur filmen. -MILD SPOILER ALERT- Den konstigaste kortningen är då Rambo gör processen kort med en av huvudskurkarna (bokstavligen) och vi får inte ens se den sekvensen. Med tanke på hur mycket som den karaktären var uppbyggd och allt skit som han gjort så borde vi fått vara med och se hur han går åt.
Sammanfattningsvis så är Rambo: Last Blood en ganska spretig film; när den är som bäst är den riktigt jäkla bra och när den är som sämst så är den botten-usel. Så betyget blir precis mitt emellan.
