Jag fick spelet Rampage till min Atari 1040 ST för ganska exakt 30 år sedan. Det blev snabbt favoritspelet. Det gick varmt hemma varenda dag, bokstavligen. Det var vansinnigt roligt att krossa städer ihop med kompisarna. Men så tröttnade jag efter nån vecka. För hur roligt det än var att krossa de pixliga städerna så blev det lite enahanda till slut. Kompisarna älskade det dock. Varje gång vi sågs så spelade vi spelet, om och om igen. Jag ska avslöja en hemlighet som jag burit i 30 år och det kanske är dags att erkänna nu… Men mer om det längre ned i recensionen.
Primatologen Davis Okoye (Dwayne Johnson) har ett djupt band till albino-gorillan George (Jason Liles) som han har tagit hand om sen hans mamma blev dödad av tjuvskyttar. George är utomordentligt intelligent och kan prata med Davis via teckenspråk. Ett experiment utfört i yttre rymden har gått fullkomligt åt skogen och innan stationen exploderar lyckas tre prover klara sig och kraschar ned på jorden. De tre proverna kommer i kontakt med en varg, en krokodil och gorillan George. George humör förändras och han blir våldsam, men vad som är ännu värre är att han börjar växa. Nu dyker Dr Kate Caldwell (Naomie Harris) upp, som visar sig ha en hel del information om vad som kan ha hänt George. Snart börjar en kamp mot klockan innan dessa tre varelser växer till full styrka och ställer in siktet på närmaste stad.
Fribrottaren Dwayne Johnsons karriär har varit spikrak sen hans debut som skorpionkungen i Mumien – Återkomsten. Kommer ihåg att det var snack om honom redan då. Det finns en klassisk meme att den ende som är större än Dwayne ”The Rock” Johnson är just Dwayne ”The Rock” Johnson. Undertiteln ”Big meets Bigger” är med all säkerhet en referens till det.
Regissören Brad Payton har vanan inne att jobba med Stenen, Rampage blir deras tredje film tillsammans efter Journey 2 och San Andreas. Filmen har bland de snyggaste specialeffekter jag sett på film. George är givetvis helt datoranimerad och spelas i motion-capture dräkt av Jason Liles. Jag älskar detaljer som sågspån som fastnar i pälsen då han är inne i buren och det var både en och två gånger som jag faktiskt funderade på om jag såg en helt digital varelse eller ej. I övrigt så tar filmen inga större utsvävningar och regimässigt så är de två skurkarna spelade av Malin Åkerman och Jake Lacy så onda att de blir seriefigurer i kontrast med Dwaynes karaktär, som ändå försöker vara lite jordad. Fast sånt bryr man sig inte om när skiten träffar fläkten och husen börjar rasa.
Dwayne Johnson som Okoye är bra casting. Till skillnad mot den förre Belgian Blue-biffen som gjorde action-filmer (vi antar att Henric menar Arnold Schwarzenegger // reds. anmärkning) så är faktiskt Dwayne en mycket bättre skådis. Dock så ger inte den här filmen så mycket utrymme för större känslor åt varken det ena eller det andra hållet.
Naomi Harris slog igenom som nya Miss Moneypenny och här spelar hon en person med insikt i vad som verkligen har skett. Naomis roll är inte så utvecklad och känns tyvärr ganska tunn.
Jeffrey Dean Morgan spelar den hårdföre agenten Harvey Russel, med Colt 45:an i världens till synes obekvämaste hölster. Det finns en otäck charm över honom och man vet inte riktigt var man har honom, vilket tillför ganska mycket till filmen.
Vår svenska export Malin Åkerman spelar skurken Claire Wyden med bravur. Hon är underbart cynisk och elak. Kanske så är hon lite för cynisk och elak, för som jag skrev i ovan blir hon och hennes filmbror Brett Wyden (Jake Lacy) nästan seriefigurer.
Totalt sett så är det här en riktigt kul popcorn-rulle med storslagna scener, humor och action. Det enda negativa jag kan säga är att den tyvärr inte var så spännande, då den inte innehåll några egentliga överraskningar. Jag kunde räkna ut ganska snabbt vad som skulle hända och när. Fast jag rekommenderar den ändå. Se den, om inte annat för nostalgins skull.
Så här såg spelet ut. George, Ralph och Lizzie är i full fart och krossar städer.
Visst, ja – jag skulle ju avslöja min hemlighet som jag burit på i 30 år. Det var så här: Vi spelade Rampage varendaste gång vi sågs. Vi gjorde inget annat. Till slut tröttnade jag, men inte mina kompisar. De kom förbi och ville bara spela spelet, om och om igen. Så en dag… Så förstörde jag disketten med flit, så att vi kunde göra något annat tillsammans än att bara sitta inne och spela data-spel. Sådär Puh! Sorry grabbar det var jag. Jag erkänner…
Så här sätter vi betyg på Senses