Engelsmannen Alfred Hitchcock föddes i Leytonstone, Essex år 1899. Han regisserade sin första film 1925 och det var inte en thriller utan ett romantiskt drama med namnet The Pleasure Garden. 1929 regisserade han sin första ljudfilm som fick namnet Blackmail. På 40-talet tog han steget över till andra sidan Atlanten och i USA började hans numera världsberömda karriär. Redan tidigt så märktes hans iver att hela tiden göra något nytt, som ingen sett förut och filmer som Främlingar på tåg, Repet och De 39 Stegen cementerade hans karriär som en regissör att hålla ögonen på. 1954 hade dagens betraktelse Rear Window (Fönstret mot gården) premiär och nu – nästan 70 år senare – så släpps den på Ultra HD i en full proppad utgåva som jag just nu ska sätta tänderna i.
L.B. Jeffries (James Stewart) är fotograf och har under ett jobb brutit sitt ena ben. Han är därmed fast i sin lägenhet och till råga på allt elände är det mitt under en värmebölja – så han har fönstret mot gården öppet hela tiden. Det finns inte så mycket att göra om dagarna så han börjar studera sina grannar. Det är bland annat det lustiga paret som sover på brandtrappan, det är den frustrerade musikern, konstnärinnan och en blondin som passar på och dansar i tid och otid. En natt när alla andra sover hör han ett skrik. En av hans grannar beter sig därefter underligt och det blir tydligare och tydligare att allting inte riktigt är som det ska…
Problemet med att se Rear Window för första gången nu, 67 år senare, är att precis alla filmskapare har gjort sin version på temat. Det finns en rak remake med Christopher Reeve i huvudrollen (en av de få filmer han gjorde efter sin olycka som gjorde honom rullstolsburen). Sen har tv-serier som The Simpsons, Castle och en rad andra haft avsnitt som bygger på samma tema. Så jag hade typ sett filmen innan jag egentligen hade sett filmen. Fast det påverkade inte min upplevelse nämnvärt, för originalet är alltid bäst.
James Stewart var en av Hitchcocks favoritskådespelare och han var med i ett gäng av mästarens filmer. Hans skådespeleri känns kanske lite kantigt och träigt idag, men jag tycker ändå att han besitter den charm som behövs för att göra rollen rättvisa. Grace Kelly spelar hans flickvän (Lisa), som är verkligen en cool karaktär. Hennes rolltolkning är nästan modern och det känns inte som om hon är med i en 50-talsfilm. Däremot så har jag väldigt svårt att köpa deras relation. Det är över 20 år som skiljer dem emellan i ålder och det känns lite incestuöst nästan. Tyvärr var det så (och är ibland fortfarande) att den manliga skådisen kunde var hur gammal som helst, medan motspelerskan nästan alltid i 20-års åldern. Så var det långt in på 80- och 90-talet också. Detta daterar tyvärr filmen en hel del.
UHD-utgåvan uppvisar bästa möjliga bild som går att tänka sig – Rear Window har aldrig sett bättre ut. Färgåtergivningen är enastående och även om bilden kan uppfattas som mjuk på sina ställen är det på intet sätt UHD-utgåvans fel utan det är helt enkelt så bilden såg ut. Ljudet är endast i DTS 2.0, men det är av förståeliga skäl. Ljudet är ändå fullgott och dialogen är krispig; miljöljuden känns omslutande och fina. Extramaterial finns det en hel uppsjö av. Det är riktigt kul att gotta ner sig i alla historier om hur filmen kom till. Det finns även ett väldigt intressant kommentarspår av John Fawell som skrev boken Hitchcocks Rear Window: The Well-Made Film.
Sammanfattningsvis så är det svårt att inte dela ut betyget ett måste till denna klassiker. Redan innan filmen släpptes på UHD var det här en film som borde ingå i alla filmfans lista över filmer man måste se och nu – när den finns i perfekt form – så finns det inga ursäkter. Så passa på och upplev Rear Window som jag gjorde för första gången eller återupptäck en klassiker med denna fin-fina UHD 4K-nyutgåva.
