Avatar: Frontiers of Pandora utspelar sig till en början år 2146, det vill säga åtta år innan Jake Sully anländer till Pandora. RDA startar då The Ambassador Program (TAP), ledd av Dr. Alma Cortez och John Mercer, som försöker att utbilda fem unga Na’vi-barn för att vara Na’vi-mänskliga ambassadörer. Na’vi-barnen minns däremot att de kidnappades från sina klaner och vantrivs under Mercers stränga läroplan. Efter ett katastrofalt flyktförsök så inser de att det är lönlöst och att de är fast i RDA:s våld. Åtta år senare har RDA förlorat mot Jakes armé och därmed måste de evakuera Pandora. Mercer beordrar att Na’vi-studenterna ska dödas. Alma räddar dem och lägger dem i kryogenisk sömn i ett desperat försök att skydda dem. Sexton år senare vaknar de och lyckas fly i sista sekund från Mercer och hans hejdukar. Nu får de för första gången se planeten Pandora, som alltid har varit deras hem men som de aldrig riktigt har sett då de har varit fångar hela sitt liv. Här startar vårt äventyr och nu är det dags att undersöka planeten och alla dess hemligheter och rädda det som räddas kan från RDA:s våld.
Redan i juni 2021 skrev vi om trailern till Avatar: Frontiers of Pandora och då var tanken att spelet skulle ha premiär lagom till jul 2022. Nu, ett helt år senare, är spelet äntligen här och det är dags att se om det var värt väntan.
Personligen så har jag aldrig varit ett inbitet Avatar-fan. Jag gillade första filmen och uppföljaren Avatar: The Way of Water fick högt betyg, men mestadels för den enormt välgjorda UHD-utgåvan.
När Avatar: Frontiers of Pandora är som bäst, är det riktigt bra. Storyn är helt egen och även om händelserna i filmen nämns, är det inget som vi engagerar oss i som spelare. Det är en intressant twist på spelupplägget att vi spelar som en infödd Na´vi men då vi växt upp hos människorna inte har en aning om vad som sker utanför murarna tills dess att vi flyr. Jag var helt inne på att vi skulle spela som en människa som får en Avatar Na´vi men det hade blivit för likt filmerna, så som sagt, det är ett smart upplägg.
Avatar: Frontiers of Pandora låter dig verkligen undersöka Pandora helt på egen hand om du skulle vilja. Det finns ett val i början där du kan välja om du vill ha hjälp eller ej för att hitta. Väljer du utan hjälp måste du använda kartan och läsa dig till var du ska och sedan gå dit och inte ha en väg-markör som visar vägen.
Djungeln är otroligt välgjord och det mesta känns igen från filmerna. Allt från växterna som viker ihop sig när du närmar dig till att de är självlysande på kvällen. Djurlivet är också representerat in i minsta detalj. Ljud-designen är otroligt välgjord och påverkas av hur långt in i djungeln du är och vad som finns omkring dig. Det är verkligen som att gå där på riktigt. Den inbitne Avatar-fanet kommer älska att smyga runt i djungeln med en pilbåge och jaga Sturmbeest. Precis som i filmen så ber vi en kort bön innan vi plockar på oss hud och kött från det fallna djuret.
Fast Avatar: Frontiers of Pandora är ju mer än att promenera runt i djungeln och kolla djurlivet, så nu är det dags att komma in på det som inte riktigt fungerar lika bra.
För det första förstår jag inte varför ett spel som Avatar: Frontiers of Pandora inte har ett tredje persons vy-läge då du hoppar och klättrar. För det är smått omöjligt och extremt enerverande att försöka klättra upp för berg och träd. Det finns olika växter som du kan åka upp med för ett träd eller bergssida men de är få och långt emellan. Då en stor del av filmerna är just hur smidiga Na´vi är och hur lätt de rör sig i träden är det konstigt att denna del av spelet inte är mer utvecklat. Det finns inte ens indikationer på var du kan ta dig upp eller inte. Så jag vet inte hur många gånger jag stått med näsan in i en bergvägg och hoppat som ett fån för att sedan falla tillbaka ner hela vägen till marken.
Något mer som är störande är att det mesta känns igen. Du har olika safe-houses som du rör dig emellan, du möter olika personer som behöver din hjälp, du hittar arbetsbänkar titt som tätt och du springer på random fiender som du kan välja att attackera eller smyga undan ifrån. Upplägget är exakt som till exempel Tom Clancys Division 2, förutom att Washington DC är utbytt mot Pandoras djungler. Detta är kanske inte så konstigt då det är Malmö-studion Massive Entertainment som står bakom både detta och The Division-spelen. Även om du har waypoints att följa, så är kartan otroligt förvirrande och otydlig.
Det som störde mig allra mest i Avatar: Frontiers of Pandora är att jag måste hitta mat och äta stup i kvarten, för annars faller min energi och jag kan inte röra mig som jag vill. Att äta för att fylla på hälsa kan jag köpa, men att äta för energi blir otroligt snabbt enerverande då dessa Na´vi verkar behöva äta oftare än spädbarn. Det jag inte hänger med på är varför de inte behöver sova? Till skillnad från till exempel Red Dead Redemption II, där du både kan sova, sitta, vila eller spela spel, så kan du inte göra något av det i Avatar: Frontiers of Pandora. Det gör att “du måste äta”-delen känns otroligt onödig och irriterande.
Striderna är oftast engagerande och kul, men det är väldigt olika om du möter fiender som ena stunden är hur lätta som helst att döda, eller så är de smått omöjliga. Det verkar inte finnas ett utvecklat system för hur starka fiender du möter kontra hur starka vapen du har för tillfället.
Sammanfattningsvis är jag väldigt kluven inför Avatar: Frontiers of Pandora. Storyn, miljön och känslan är toppen, men spel-mekaniken och stora delar av upplägget känns inte alls lika välgjort. Fast det är kul att möta sina vänner på Pandora i online-läget, och spelet är egentligen inte dåligt, bara inte i närheten av lika bra som det hade kunnat vara.
Ubisoft skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
