Nordic Games, som tagit över Darksiders-licensen från numera kursade THQ, testar vattnet för en kommande, tredje del av last-gen-klassikern. Hur mycket nytt tillför egentligen en remake på PS4 och Xbox One mot originalet?
Originalet mot remaken. Skillnaderna ligger främst i detaljerna och ljuset.
Det första Darksiders-spelet kom som en oväntad överraskning 2010 när det plötsligt släpptes och fick mängder med fans på Xbox 360 och PS3 i slutet av THQ-eran. Mer än lite inspirerat av Sonys titaniska hitserie God of War, så bjöd Darksiders ändå på en lite annorlunda och ofta snygg hack’n’slash-upplevelse, blandat med problemlösning och klassiskt plattformsupplägg. Historien är i korthet den om att apokalypsens fyra ryttare slitit sig loss från sina armaggedon-inska uppgifter och istället lägger sig i kriget mellan människor och nephilim, som i detta fall är änglar som blandats med demoner. I första spelet följde vi War och i tvåan tar hans bror, Death, över stafettpinnen. Ni som inte spelat ettan ska inte få storyn spoilad här, men så mycket kan vi avslöja att Deaths uppdrag har att göra med hur Wars resa slutade i del ett…
Utvecklarna Gunfire Games, som till stor del består av folk från Vigil Games – som alltså utvecklade originalen – är huvudmännen bakom denna remaster som fått det lustiga tillägget ”Deathinitive” edition. Huvudsakligen är det grafiken, i form av upplösning i 1080p (på både PS4 och Xbox One), nya texturer och framförallt nya ljussättningseffekter som står högst upp på menyn. Och visst, så här snyggt var Darksiders 2 aldrig på PS3 eller Xbox 360, samtidigt som vi ju faktiskt fick en lite snyggare (och, tack vare gamepad:en – smartare) version 2013 på Nintendos Wii U. Frame raten har låsts till 30 fps, förmodligen för att motverka telering, och det är beklagligt då Darksiders 2 lätt hade gått att köra i 60 fps, då det inte alls är lika avancerat som säg Nathan Drake Collection. Ändå har denna utgåva svårt att hålla jämn steg, även med 30 fps som mål, särskilt på Xbox One. PS4-versionen är – som i 99% av fallen – stabilare och klarar målet i de allra flesta fall, samtidigt som vi sett Darksiders 2 rulla perfekt i 60 fps på en numera blygsam PC. Visst, det är lite skarpare nu, men vi hade lätt bytt 1080p mot 720p om vi bara istället fick stadiga 60 fps, eftersom det gör så mycket för spelupplevelsen.
Det man behållt från originalet och som funkar riktigt bra är ljudet. Röstskådespelarna gör ett schysst jobb och även om storyn är lite småtråkig i denna andra del, så är karaktären Death riktigt skön i sin syrliga cynism och låga tröskel för tjafs. Hans röst påminner om en ung Jeremy Irons, med lite av attityden från Scar i Lejonkungen. Faktiskt riktigt bra. Surroundmixen är också habil, där musiken ligger som ett grundtäcke åt ljudeffekterna, som i sin tur kan urskiljas och placeras i fråga om var fiender närmar sig ifrån.
Kontrollen funkar tillfredsställande för det mesta, men det märks att spelet är baserat i ett original som numera har ett par år på nacken. Här finns saker att lära av Santa Monica Studios, Insomniac och Naughty Dog. För även om Death för det mesta gör som man vill, och väggspringandet är riktigt coolt – när man får in det – så lider spelet av rörig kamera och fighterna blir ofta svåra att överblicka, särskilt när man blir anfallen av mer än en fiende åt gången. Här finns ett uppgraderat auto-system som kan aktiveras för att plocka skatter och uppgraderingssystemet med bättre utrustning och utvecklingsträdet för nya tekniker är båda föredömligt enkla att förstå och navigera igenom. Men förbered dig som sagt på att vissa sekvenser blir lite svårare än de borde på grund av den inte helt optimerade kameran. Därför blir bossfighterna de roligaste och mest minnesvärda även i denna del.
Darksiders 2: Deathinitive Edition gör inte anspråk på att mäta sig med det största, nyaste, next-gen AAA-spelen på marknaden idag. Du kan få tag i spelet för så lite som 199:- i skrivande stund och det är en spottstyver för ett så kul och ändå genomarbetat spel som går mot kultstatus och dessutom inkluderar alla DLC-paket (som mest består i vapen och enstaka platser). Personligen gillade vi nog ettan lite mer, kanske också för att den kändes fräschare och mer modernt för sin tid, men om du som vi har en svaghet för actionspel med bra plattformsinslag så kan du absolut lägga den lilla peng som Nordic Games begär för remaken vi fått. Det är bra uppvärmning inför den kommande trean.
Så här sätter vi betyg på Senses