Som så många andra med mig, så upptäckte jag Squares fantastiska värld i och med releasen av Final Fantasy VII. Detta japanska rollspel hade en sån förmåga att dra in en, bygga upp ett 40-timmars universum och erbjuda fighter som kändes spännande, men ändå strategiska, att man aldrig ville lämna det.
Foton: Square Enix / Disney
Kingdom Hearts kom i början på 2000-talet, som en release till Playstation 2. Här hade Square (numera Square Enix) och Disney gått ihop för att skapa en värld som amalgamerar Squares Final Fantasy-koncept, med Disneys starka tradition av klassiska filmer, figurer och referenser. Lite Cloud möter Kalle Anka, kan man säga. I och med detta ändrade man också det klassiska, turbaserade stridssystemet och bytte ut det mot ett arkadbetonat sådant, där skicklighet med styrspaken blev mer avgörande än strategi.
Nu, 2013, återkommer Kingdom Hearts i en rak remake, denna gång i HD till Playstation 3 under namnet Kingdom Hearts HD 1.5 Remix och med uppföljaren Re: Chain of Memories samt 3DS-spelet 358/2 Days (som här, udda nog, reducerats till bara en enda lång film istället för interaktivt spel) inkluderade. Jag hann aldrig spela något av dessa när det begav sig för 11 år sedan, så detta blir intryck ifrån en prima vista genomgång.
Historien i spelet är den om Sora, en ynglig med levande drömmar och filosofiska frågeställningar, samt tillhörande spikfrissa och aptit för äventyr. Han drömmer att han faller och då han vaknar upp är han i en annan värld. En värld han delvis känner igen, men också en värld fylld med mörka krafter och Disney-figurer i form av Janne Långben och Kalle Anka, som blir hans kompanjoner och vapendragare i kampen mot ondskan. Tillsammans måste de tre vännerna återfinna Kung Musse Pigg, Soras vänner från ön och besegra en armé fiender som kallas The Heartless (De Hjärtlösa). I sina bästa stunder är Kingdom Hearts en poetisk och nästan djupt filosofisk upplevelse. I sina sämsta är det som vatten och olja när Disney-karaktärerna ska kvacka ut sina repliker i Final Fantasy-miljö.
Grafiken är bländande vacker. Från det att Sora vaknar upp på ön, till de varierade platserna man besöker (alltifrån Underlandet till Hercules arena och Lilla Sjöjungfruns undervattensvärld), så slutar man aldrig förundras av sammelsuriumet av färger och stämningsfulla intryck man får. En tidig bossfight man möter (The Darkness) visar också på hur Square inte räds mörkret och allvaret och lyckas illustrera detta med samma skärpa som ljuset. Toppbetyg för presentation alltså.
Ljudet är … omväxlande. Här finns Disney-fierade musiksnuttar som först är trevliga men sen börjar promenera en på nerverna (ni som åkt It’s a small world after all vet vad jag talar om…). Röstskådisarna är fantastiskt bra, ledda av Haley Joel Osment som Sora och en rad andra Hollywood-namn i de andra rollerna (även om alla röster inte är samma röster som Disney-filmerna). Ploppandet och klickandet från Final Fantasy är intakt och ger nostalgisk association.
Stora omställningen från Final Fantasy är valet att göra Kingdom Hearts till ett arkadäventyr i tredjepersonperspektiv. Kameran går alltså att vrida fritt 360 grader och du styr din figur, som kan hoppa, slå och interagera med objekt (ex lyfta tunnor, putta stenar). Att göra bra plattform i 3D är en konst, som Nintendo bemästrat i Mario Galaxy och Sony i Ratchet & Clank. Kingdom Hearts lyckas tyvärr inte särskilt bra med det. Kontrollerna är oexakta och svårbemästrade – flera inslag, såsom ex att springa ikapp med Raiku i början, blir onödigt svåra bara pga av att det är så svajjigt att styra Sora i en pressad situation. Boss-fighterna blir tidvis också lidande; spelet har en lock-on mekanik som ska hjälpa dig hålla koll på målet, men då både Sora, bossen och kameran snurrar runt blir det ibland redan gissningsleken och man slår vilt omkring sig av glatta livet, med förhoppningen att man ska träffa rätt. Kontrollerna är dock för det mesta acceptabla och spelet går uppenbart att spela igenom, men det är ett missat tillfälle som drar ned spelglädjen en del.
Det andra problemet är storyn och balansen. De 2-3 första timmarna av Kingdom Hearts är inte särskilt spännande. Det börjar vackert, poetiskt och man får en liten tutorial och sköna strider. Men sen förvandlas spelet till ett “spring-och-hämta XYZ”, inte bara en, utan flera gånger på raken. Och blandat med relativt långa och långsamma cut-scenes (som man nu kan hoppa över i remaken) så drar det ned tempot och gör att man tappar fokus och entusiasm. Orkar man igenom så väntar sen ett betydligt mer dynamiskt och spännande äventyr, men kontrollerna och den långsamma starten gör att vissa kanske kommer att ge upp allt för tidigt på ett spel som faktiskt är bra, om man bara ger det tid och har tålamod.
Kort om de andra två spelen i paketet är uppföljaren Re: Chain of Memories, där stora skillnaden är stridssystemet, som här är en slags spelkortbaserad strategi-historia, blandat med lite arkad. Det passar mig och min smak bättre och det är kul att fortsätta äventyret efter det första spelet, som tar 15-20 timmar att spela igenom, lite beroende på hur noga du vill vara. 358/2 Days inklusionen är märklig – storyn är cool, men det är alltså en icke-spelbar film man får. Kanske borde ha släppts som självständig Blu-ray?
Jag älskar Disney och jag älskar Final Fantasy (iaf 7:an och 9:an). Kingdom Hearts är vackert som en tavla och lite av en våt dröm för Disney-fans, då man får träffa massor (100 stycken!) av de klassiska karaktärerna från Disneys ca 50 filmklassiker. Samtidigt är det ett spel med ett drygt decennium på nacken och det känns. Kontrollerna är inte optimala och man har problem med att verkligen slänga in spelaren i engagerande story och uppgifter, direkt. Valet av blandning mellan FF-rollspel och arkad gör också spelet svårare att finna den perfekta målgruppen för – plattformsfans kan finna det för långsamt och FF-fans för svårt/krångligt att behöva vara fingerfärdig med kontrollerna. Men trots bristerna finns här ett sagolikt och, efter en tid, engagerande äventyr i en helt magisk värld. Och det tycker jag är värt resan i sig, trots skavanker.
Så här sätter vi betyg på Senses