John Wick (Keanu Reeves) har återhämtat sig efter händelserna i John Wick: Chapter 3 Parabellum och han ställer nu in siktet på att försöka bli fri från sitt kontrakt som yrkesmördare under The High Table. Den nya bossen fransmannen Marquis (Bill Skarsgård) visar med önskad tydlighet att det kommer inte gå för sig men John får veta att det finns ett sätt att bli fri men det är livsfarligt och det blir inte lättare då han får hela världens yrkesmördare efter sig. Priset på hans huvud ökar hela tiden och ett uppdrag som var svårt tenderar nu att nästan bli omöjligt. För Marquis har ett ess i rockärmen och det är John Wicks före detta bästa vän Caine (Donnie Yen) som är en av de dödligaste männen på den här jorden och nu är insatserna verkligen skyhöga.
Som jag nämnde i min recension av John Wick: Chapter 3 Parabellum så ramlade jag över John Wick serien av en slump och sen dess har jag verkligen varit ett fan. Jag gillade den tredje filmen i serien men jag kände att den 130 minuter långa speltiden verkligen var i överkant, särskilt då manuset är tunnare än bladguld. Så jag var något oroad när jag satte mig i biostolen och inser att den här filmen är en hel halvtimme längre än del tre.
John Wick: Chapter 4 har flera av de absolut bästa actionscener jag någonsin har sett; det finns en slutstrid vid Triumfbågen i Paris som är helt sanslöst välgjord och cool. Specialeffekterna är av högsta kvalité och det är smart av filmskaparna att låta scenen utspela sig på natten för det är lättare att dölja skavanker på så vis.
Donnie Yen spelar en ny karaktär som vi inte mött förut den blinde yrkesmördaren Caine. Caine har vart bästa vän med John Wick och här tycker jag verkligen att filmskaparna har lyckats med dynamiken dem emellan. Bill Skarsgård som den onde Marquis är också riktigt roligt att se. Det märks verkligen att han hade kul med rollen och kunde ta ut svängarna.
Precis som med del tre är manuset lövtunt och det finns ingen som helst anledningen egentligen att filmen ska klocka in på närmare tre timmar. Den hade helt klart vunnit på att vara runt 40 minuter till en timme kortare. Jag vet inte vad som här hänt med filmskapandet nu för tiden där verkligen ALLA filmer ska vara superlånga helt utan handling. Det var precis samma problem med Black Panther: Wakanda Forever. Skillnaden är att John Wick: Chapter 4 är en många gånger bättre film och att det faktiskt händer något hela tiden.
Jag gäspade mig inte igenom filmen även om jag vred på mig i stolen. För tempot är bra och actionscenerna är många. John Wick serien har aldrig stått för någon sorts realism även om första filmen var ganska nedtonad i jämförelse med uppföljarna. I John Wick: Chapter 4 har all tillstymmelse av realism skickats rätt ut genom fönstret både bokstavligen och bildligt. Filmskaparna har försökt att förklara hur John Wick överlever allt då han har en kostym konstruerad av skottsäker-Kevlar. Vilket jag kan köpa som en filmfantasi men när han håller upp kavajen för ansiktet hela tiden för att inte bli skjuten där så ser det till slut väldigt fånigt ut. För hur det än är så är ju kraften från kulan den samma och lite fladdrande kevlar framför nyllet gör absolut ingenting. Ännu tydligare att filmskaparna inte har brytt sig ett dugg om hur vapen fungerar är när soldater med hjälmar blir skjutna i huvudet och de fortsätter attackera men de faller omkull när han kastar pistolen i huvudet på dem…
Som sagt realism är inget som finns kvar i John Wick filmen och det syns även tydligt när den mest efterlysta personen på den här planeten tydligen kan resa hur han vill, när han vill och var han vill utan att någon hittar honom. Det vore okej om det inte var så att många repliker är just: ”Hur ska vi hitta John Wick?!” svaret är fånigt enkelt: ”På flygplatsen vid gate 3 där han väntar på flyget tillbaka till New York och sen ska han åka till Berlin och sen Paris”. Han är inte särskilt svår att hitta. Sen att polisen inte syns till någonstans i något land när de springer och skjuter på varandra är ännu ett steg iväg från någon sorts tillstymmelse av realism.
Nu sitter inte jag här och vill ha en realistisk John Wick film men när ALL realism är borta så finns det inget att investera i. Han blir en osårbar superhjälte utan kryptonit och därmed blir det till slut ganska tråkigt att titta på. Det finns en sekvens där han tar av sig sin kavaj och vi hör hur kulor (borde det vara men det låter som hylsor) ramlar ned på marken. Hans skjorta under är helt ren. Finns inte ens ett blåmärke på karln han är inte ens svettig. Till exempel Die Hard är också sanslöst orealistisk men där blev vi som publik investerade i McClane just för att han var mänsklig och då köper jag allt det andra.
Sammanfattningsvis så gillade jag ändå mycket i John Wick: Chapter 4 det finns bland annat en lång sekvens i ett övergivet hus som är helt mästerligt gjord. Effekterna är superbra och stunt-scenerna är nog de bästa jag har sett någonsin. Filmen är däremot alldeles för lång och en gnutta realism hade gjort att jag personligen hade investerat mig mer i John Wick: Chaper 4.
Nordisk film ordnade med en förhandsvisning inför detta test och har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
