Det klart bästa Wii U-spelet, som släpptes samtidigt som maskinen, var New Super Mario Bros U (läs mer om vad vi tyckte om releasespelen här). Det visade på Nintendos två, enorma styrkor – spelbarhet och spelglädje. Att få återse favoriterna från nästan 25-års spelande, i HD-grafik och med bättre färger, effekter och grafik än någonsin förr, kändes som rätt typ av lyft vi förväntat oss från nextgen.
Efter det har det varit lite torrt med riktigt bra spel till Wii U. Vi fick chansen att provspela New Super Luigi U på E3, och nu finns det alltså att införskaffa via Wii Shop som DLC, förutsatt att du äger och har kvar skivan till New Super Mario Bros U (eftersom 2013 ska vara Luigis år, så kommer spelet även att släppas som fullpris, stand-alone produkt i slutet på juli). Vad har detta, för oss efterlängtade, expansionspack att bjuda på då? Svaret är, en blandad påse sött och surt.
Vid första anblick känner man sig lite besviken. Kartan, storyn och ljudeffekterna är exakt likadana i detta DLC, med den skillnaden att Mario nu är ute ur leken och har ersatts av Nabbit, som här alltså är en spelbar karaktär (och kan jaga ikapp sig själv i värld 2… logiskt nog). Banorna ligger på samma plats som förut, och Toads hus fungerar på exakt samma sätt. Där spelet skiljer sig nämnvärt är i fråga om upplägg – varje bana är nu ändrad (somliga mer, andra mindre) och kortare, men du får sällan mer än 100 sekunder på dig på varje – vilket helt ändrar spelstilen: utforskandet får stryka på foten för stress och att klara banor snabbt. Detta gör också NSLU till ett av de svåraste Mario-spelen på länge, även om det finns stora lokala skillnader från bana till bana – vissa går du igenom utan problem och andra kommer att frustrera livet ur dig (särskilt boss-banor, där om du dör på bossen så får du spela om hela banan igen).
Denna stress och ökade svårighetsgrad har man försökt kompensera med att Nabbit är en figur som inte kan ta skada (men han kan dö genom att falla av banan). Detta är förvisso ett nytänkande val, men jag blir lite förbryllad över målgruppen till spelet. Som hard-core gamer känner jag inte att det är ”schysst” att gå igenom spelet med Nabbit (och jag klarade det utan honom), samtidigt har ett yngre barn eller en mindre erfaren spelare inte en chans i världen att klara sig särskilt långt utan honom. De kortare banorna och ökade tidspressen förtar också en stor och kul dimension för mig – att hitta hemligheterna, passagerna och plocka alla stjärn-mynt. Det finns helt enkelt ingen tid för det längre. Och slutfighten med Bowser har förvisso fått 250 sekunder extra på klockan, men man bränner också på med allt man kan – eldklot, bomber, Bowser Jrs krossande och Bowsers hopp och snurr.
Som helhet var det kul att spela igenom NSLU, särskilt i co-op (vi älskar co-op spel!). Men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig besviken. Besviken över att spelet i grund och botten inte är så annorlunda mot NSMBU och att förändringarna som gjorts i princip alla känns till det sämre. Vidare så hade man ju, nästan sju månader efter release av WiiU, sett fram emot ett unikt IP eller spel som ska få en förväntansfull igen. Luigi U säljs som en DLC och som sådan är den helt OK, men det är inte spelet man gått och väntat på och som känns som något nytt, snarare en slags repris av ett väldigt bra spel, som man redan spelat igenom en gång förut, i bättre version.
