Okej först ut så är jag nog bland de få där ute som faktiskt gillade Star Wars Episode VIII: The Last Jedi. När jag precis hade sett den så kastade mig på datorn för att skriva en recension, innan jag egentligen hade låtit den smälta. Det började saka gry för mig, hur påverkar det här resten av historien? Hur påverkar den här filmen det som J.J. Abrams hade byggt upp i sjuan, The Force Awakens? Det var ett par saker som störde mig rejält i The Last Jedi som jag inte kunde skriva om just då för att det skulle spoila för mycket och när jag tänker efter och hade tagit med det i recensionen hade betyget sjunkit rejält. Nu har jag inte sett om The Last Jedi sen jag såg den i vintras och det kanske är dags för en “mot-recension”… Aja, med den brasklappen ur vägen så ska jag ge mig på dagens betraktelse: Solo – A Star Wars Story.
Han (Alden Ehrenreich) har lyckats stjäla dyrbart Hyper-bränsle vars värde kommer att låta honom och hans flickvän Qi´ra (Emilia Clarke) fly från industriplaneten de bor på. Efter en spektakulär jakt genom staden blir de separerade och Han kommer undan, men inte Qi´ra. Han är villrådig om hur han ska ta sig från planeten som en efterlyst man så han skriver in sig i Imperiets armé. Tre år senare så möter han ett gäng smugglare och tjuvar med Beckett (Woody Harrelson) i spetsen. När deras första stora rån tillsammans går åt skogen så blir de återbetalningsskyldiga till den livsfarliga Dryden Vos (Paul Bettany). Beväpnad med sin list och nya kompanjon Chewbacca (Joonas Suotamo) tar Han Solo hjälp av Lando Calrissian (Donald Glover) för att utföra en spektakulär kupp.
Först ut så har vi nog alla hört otalet historier om inspelningen av den här filmen. Filmen regisserades av Phil Lord och Chris Miller, som tidigare har regisserat The Lego Movie och nyversionen av 21 Jump Street. Ett par veckor innan inspelningen var klar så bestämde sig Lucasfilms VD Kathleen Kennedy att de bägge regissörerna inte höll måttet. Exakta anledningen till att de sparkades har inte framkommit, men det jag har pusslat ihop är att de inte riktigt var ämnade till att ge sig på en film av den här storleken. De hade låtit skådespelarna improvisera för mycket och de tog tydligen ett enormt antal tagningar på samma scen utan att egentligen veta vad de ville ha i slutändan. Nu var jag inte på inspelningen och det kanske inte alls var på detta vis, men det är delar av ryktena som har läckt ut i alla fall. Oavsett så bestämde produktionen sig för att ta in Lucasfilm-veteranen med Willow i bagaget: Ron Howard. Ron är en habil filmskapare men egentligen utan egen stil; alla verk han släpper är alltid välgjorda men saknar till stor del personlig touch. Vilket säkert var det som Lucasfilm ville ha från början. Så Ron filmar om 70 procent av hela filmen och den lyckas ändå hålla sitt releasedatum som var 23 Maj 2018, det vill säga knappt ett halvår efter The Last Jedi, som hade premiär i december 2017.
Kommer ni ihåg när man var liten och det blev påsk och det fanns hur mycket godis som helst och man tryckte i sig allt man kom över? Okej, alla kanske inte var såna gottegrisar som jag, men resultatet var att man vart jäkligt trött på godis långt efter en sån händelse. Innan Episode I – The Phantom Menace hade premiär 1999 så längtade man efter mer Star Wars, när spelet Rebel Assault 2 (1993) kom så älskade man varje sekund av de pixliga, nyinspelade sekvenserna med X-Wings, piloter och Darth Vader! Samma sak med det sanslöst bra Jedi Knight – Dark Forces 2 (1997) där vi fick följa med i en helt ny Star Wars-historia som var awesome. Sen kom prequel-filmerna och de ska vi prata tyst om… När Disney köpte Lucasfilm så jublade man för att nu skulle det komma riktigt många nya Star Wars-filmer – och det gjorde det. Med råge. En film per år och- i det här fallet – en film per halvår. Resultatet: Samma som på påsken och illamåendet efter allt godis. Nu har Disney faktiskt insett att de kanske inte ska göra en film om dagen i Star Wars-universumet, utan de kanske ska tänka mera på manus, story och göra bra filmer. Plus att det var rätt beklämmande att få reda på att Rian Johnson inte hade några förhållningsregler alls när han gjorde The Last Jedi, så allt som J.J. Abrams hade byggt upp i första filmen raserades i denna. Ironiskt nog får just J.J. komma in och försöka pussla ihop allt igen i nionde filmen, som har premiär nästa år. Rian skulle få en helt egen triologi att leka med, men just nu är det väldigt tyst om det. Så de gjorde som hunden som ser sin reflektion i vattnet och tappade hela stycket. Man tappade fansen och – ännu värre i filmbolagens värld – man tappade pengar. Så back to the drawing bord grabbar och tjejer (även om Kathleen torde sitta löst, har hon just förnyat sitt kontakt med Disney i tre år till) och ring Disney-kollegan, Marvels Kevin Feige och fråga hur man inte klantar bort en franchise. Ryktet går att Disney nu vill ta Star Wars-konceptet till TV, för sin nya streamingtjänst.
När Ron Howard kom ombord och började styra upp filmen så tror jag att något försvann i filmens kärna. Den är nämligen fullkomligt ospännande. Främst kanske för att vi ju redan vet Han Solos öde och vi vet var Chewbacca håller till 40 plus år senare än den här filmen utspelar sig, så det finns ingen direkt oro för hur ska våra hjältar klara sig. De har försökt att fixa spänning med att döda två andra karaktärer som vi fått spendera säkerligen hela 10 minuter av screen-time med innan de faller av pinn. Ett annat problem är att manuset av Lawrence Kasdan och sonen Jonathan är otroligt tunt och rakt ut sagt fånigt. Det är en jäkligt stor galax och chansen att möta någon du känner intimt på en bar på en annan planet är 1000993874652554785889969372554556323242555 till 1 (C3P0 var förbi och gjorde uträkningen) och redan där så börjar filmen att kännas liten och trängd. Hade de inte råd med en skådis till så att de kunde göra det mötet på ett annat sätt och sparat den andra personens öde till nästa film? Sen finns det ett annat fundamentalt problem med filmen och det är att det finns ingen emotionell grund i filmen alls. Oavsett vad man tycker om The Last Jedi så lyckades den i alla fall beröra mig flera gånger. Solo lämnar en helt oberörd. Den vill så gärna att vi ska bry oss, men vi gör inte det.
Han Solo som ung spelas av Alden Ehrenreich och jag vet inte vad det är som gör att jag inte köper honom som den berömda smugglaren för en enda sekund. Han känns för kort, för klen och för fånig. Han är som Luke Skywalker i Episode IV: A New Hope då rösten går upp i falsett när han ska till Toshi Station. Vi vet exakt hur Han Solo såg ut som ung. Han Solo är 35 år i Episode IV och vad han ska ha för ålder här vet jag inte, men det här är en kille som kom sent in i puberteten om han växer nio centimer och blir ungefär tusen gånger coolare på knappt ett decennium. Alden är en kompetent skådespelare, men han är tyvärr inte någon Han Solo. Jag hade gärna sett en annan Star Wars-film med honom i huvudrollen, men här funkar det inte alls.
Woody Harrelson dök upp på min radar första gången i TV-serien Skål som gick på TV3 (har jag för mig) och där spelade han en ganska korkad karaktär. I hans filmkarriär så har spelat så skilda roller som polis till massmördare och allt däremellan. En alltid kompetent skådespelare. Här spelar han Becket – en man som har få skrupler och gör allt på sitt sätt. Han funkar i rollen och även om twisten är given, så funkar det ändå bra.
Emilia Clarke tar hand om drakar i Game of thrones till vardags och har blivit lite av en flavor of the month med den här rollen och rollen som Sarah Connor i Terminator Genisys. Hon gör vad hon kan med en ganska tråkigt och platt karaktär.
Joonas Suotamo är finländaren som fick den episka uppgiften att ta över som Chewbacca efter Peter Mayhew, som nu är för gammal för att klä sig i Jak-päls. Joonas är grym som Chewbacca och karaktären kommer att leva vidare med Joonas i dräkten och Peter i själen. Det som är riktigt kul med den här filmen är att vi faktiskt får se Chewbacca slåss och fightas, något som man annars aldrig har fått se. Scenen då Han Solo och Chewie möts för första gången är också riktigt bra.
Paul Bettany som Dryden Vos är Ron Howards påhitt. Rollen spelades från början av Michael K. Williams som varit med i bland annat TV-serien The Wire, men när de var tvungna att filma om allting så kunde han inte på grund av schemaläggning för sitt nya projekt så han var tvungen att tacka för sig. Nu har jag ingen riktig koll på hur han är som skådis, men han är nog inte så ointressant som Paul är i rollen i alla fall. Paul Bettany är ändå en bra skådis som har massor av bra rolltolkningar bakom sig, han är också en Ron Howard veteran, med Da Vinci-koden i ryggen. Här är det något som inte riktigt går hela vägen hem. Han ska vara farlig, men det får man aldrig känslan av, han ska vara mäktig och det får man heller aldrig känslan av. Han blir en enda lång axelryckning.
Lando Calrissian som karaktär gjorde sin filmdebut redan 1980, då med Billy Dee Williams iklädd capen och leendet. Här så får Donald Glover ta över som hans yngre jag och visst, han är inte en karbonkopia av en ung Billy Dee Williams, men han har charmen, känslan och lurigheten (om det ens är ett ord) som originalet hade. Jag köper honom som Lando på ett helt annat sätt än vad jag köper Alden som Solo.
Sist vill jag nämna Landos andrepilot L3-37 spelad av Phoebe Waller-Bridge. L3-37 blir filmens starkare kvinnliga karaktär med sin no bullshit-attityd och när hon menar att robotar och människor kan ha kärleksrelationer så verkar hon veta vad hon pratar om. Kul att de har gjort henne dels i CGI och dels praktiskt – men det har blivit lite standard nu med vitsiga robotar, så hoppas att de kan ha det i åtanke till nästa rulle.
Här på slutet så vill jag gå igenom det som faktiskt fungerar bra i Solo. Star Wars-världen är perfekt; allt är på sin plats och känslan är total. Skitigheten från Rogue One känns igen och det tillför stämningen. Sen att filmen har ett utpräglat western-tema är också coolt och snyggt. Samspelet mellan Chewie och Solo är fint och engagerande, även då det hade varit bättre med en bättre skådis som Han. Effekterna är snygga, men jag blev lite chockad och besviken när jag såg extramaterialet på Blu-rayen. Det visar sig att actionscenen jag älskar mest faktiskt är gjord praktiskt till stora delar, men det syns inte för den drunknar i ful CGI. Blu-ray utgåvan är en dubbel-disk som är smockfull med making-of och bortklippta scener. En konstig sekvens är när Chewie kastar snöboll på Han Solo? Det känns som det är en blooper outtake, men sen började jag fundera på om det är en liten del av det som finns kvar av de gamla regissörerna. Att de lät dem ha snöbollskrig precis efter en emotionell händelse. I så fall så förstår jag att de fick kicken. Bild och ljud på filmen har ingen anmärkning och allt är kristallklart och låter maffigt, som det ska.
Sammanfattningsvis så tycker jag verkligen inte om Solo – A Star Wars Story som helhet. Trots att den innehåller det mesta man vill se i en origin story: “hur träffades Han och Chewbacca?”, “hur fick han sin pistol?”, “hur träffade han Lando?”, “hur fick han The Millenium Falcon?” och “hur blev skeppet så skadat så det fick sin nuvarande look?”. Problemet är att filmskaparna klämmer in allt det i en och samma film och det blir fånigt att en person skapar hela sitt livs bakgrundshistoria under loppet av några veckor. Det enda de faktiskt inte tar upp är hur han fått ärret på hakan…
Så här sätter vi betyg på Senses
