Föräldralösa Claire Redfield (Kaya Scodelario) återvänder till sin hemstad Raccoon City efter många år och tillsammans med sin bror, polismannen Chris (Robbie Amell) får hon uppleva en helvetisk natt. Stadens invånare håller sakta på att förvandlas till zombies och allt verkar vara kopplat till den ljusskygga verksamheten The Umbrella Corporation...
1996 släpptes Shinji Mikamis första Resident Evil-spel till Playstation och jag minns hur livrädd jag var för zombierna som attackerade en. Spelet var helt unikt när det kom för det var verkligen genuint läskigt. Ett par zombie-hundar som hoppar in genom ett fönster är fortfarande en av de bästa jump-scares som jag har upplevt i ett spel!
2002 hade filmatiseringen premiär med Paul W.S. Anderson (Event Horizon, Alien VS Predator) i registolen. Filmen var helt okej minns jag, men den hade egentligen inte så mycket med spelen att göra. Karaktärerna var ändrade och det lånades hej vilt från andra spel och genres. Efter vad som kändes som 200 uppföljare så tog Resident Evil-filmserien slut i och med Resident Evil: The Final Chapter 2016. När en filmserie tar slut så vet Hollywood precis vad de ska göra: reboota allt från början igen. Och precis så blev det.
Nästan 20 år efter första filmatiseringen har Resident Evil – Welcome to Raccoon City premiär och enligt förhandssnacket skulle den här filmen vara närmare spelen. Vilket den är, de flesta karaktärerna finns med, miljöerna ser rätt ut såsom till exempel herrgården och polisstationen. Alla pusselbitarna finns verkligen här för att skapa en riktigt bra filmversion av spelen. Problemet är bara att allt är i fel ordning och för mycket.
Precis varenda en av karaktärer ska klämmas in i en och samma film och det blir totalt förvirrande redan från start. Regissören Johannes Roberts har inte regisserat så mycket innan den här filmen och det märks för det är regi-miss efter regi-miss. Ett exempel: Claire berättar om sin bror, som är polis. Klipp till en man som vaknar i en säng. Han är polis. Vi som publik är helt inne på att det är hennes bror, men så är inte fallet utan det här är en helt annan karaktär. För dem som har spelet spelen och kan alla figurerna utantill så kanske det fungerar -men för oss som inte känner till varenda karaktär och nyans blir det totalt förvirrade.
Något annat som störde mig i Resident Evil – Welcome to Raccoon är all usel CGI. Zombierna är praktiskt gjorda till stora delar med smink, men de andra mer muterade karaktärerna är helt skapta i datorn och de ser rent ut sagt för jäkliga ut. Mellansekvenserna i spelen ser bättre ut. Sen är all eld och rök pålagt efteråt och ingen av skådespelarna verkar ha fått förklarat för sig vad exakt vad det kommer att innebära i slutprodukten. De står och pratar rakt upp och ned i ett rökfyllt rum utan att hosta eller undvika elden som rasar två decimeter ifrån dem.
Manuset är ett ihopkok av flera års storys i spelen och fokus verkar verkligen ha varit att få med så mycket som möjligt i en och samma film. Neal McDonough blinkar förbi som William Birkin och hela hans story avhandlas på några få scener. Samma sak med Wesker (Tom Hopper) som de har klämt in i smeten avhandlas snabbt och stressat. Filmen är samtidigt, ironiskt nog, långsamt berättad men har ändå ett vansinnigt tempo på fel ställen.
Ultra HD 4K-utgåvor brukar ofta få även den sämsta filmupplevelsen att höjas ett antal snäpp och det är sant i även denna gång, men bara ur en aspekt och det är ljudet i Dolby Atmos som verkligen inte går av för hackor! Det är en riktigt maffig ljudbild och putsen rasar mer eller mindre av väggarna när lastbilen i början av filmen dundrar fram. Det här är ett välmixat och underhållande ljudspår. Bilden är det däremot inte riktigt lika bra ställt med. Den presenteras förvisso i 4K med HDR, men blir ändå kontrastlös och extremt mörk. Normalt sätt när det är HDR så brukar mörka scener se helt fantastiskt ut med tydlig kant-skärpa, men så är inte fallet denna gång. Jag satte i Blu-ray versionen för att se om det var något fel på UHD-versionen, men BD såg om möjligt ännu sämre ut.
Extramaterialet består av tre rätt korta dokumentärer som mest pratar om hur duktiga och bra filmskaparna varit på att skrämmas och göra CGI-karaktärer något som rimmar illa med resultatet vi fått.
Sammanfattningsvis så var kanske inte Paul W.S. Andersons Resident Evil-filmer särskilt bra eller trogna spelserien, men i jämförelse med den här soppan så var de rena mästerverk.
Sony skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
1 kommentar
Håller verkligen med dig. Filmen är rätt usel på många sätt. Undvik filmen för den är så dålig och att ens försöka sätta ihop två spel i en samma film.