Det finns en tydlig trend i Hollywood: att döpa en uppföljare till exakt samma namn som originalfilmen. Halloween är ett aktuellt exempel på detta och i dagens betraktelse, Scream (2022) så fick jag faktiskt höra termen för detta fenomen, som är: “Requel”. Det vill säga att det är en reboot och en sequel (uppföljare) på samma gång. Originalskådespelarna är med, men mest för att lämna över facklan till det nya gänget.
Första filmen i Scream-serien hade premiär 1996 och jag kan glatt erkänna att det är en av de bästa skräckfilmer jag någonsin sett. Filmen var slasher-genren trogen, men lyckades ändå vända upp och ned på allting. Alla filmreferenser och framför allt humorn var helt unikt, när filmen hade premiär. Efteråt har det gjorts en uppsjö med filmen som har försökt att casha in på samma koncept. Bland dessa filmer räknar jag även in Scream-uppföljarna. Scream 2 hade premiär redan året efter och Scream 3 tog tre år till på sig och släpptes år 2000. Båda två har inte en suck jämfört med originalet. Scream 3 började riktigt tappa greppet när bland annat Jay och Silent Bob dyker upp. Sen var det tyst i Scream världen fram till 2011, då Scream 4 hade premiär. Det är den enda av de första filmerna som jag bara ha sett en gång och det var för elva år sedan – så jag minns ärligt talat inte så mycket förutom att jag tyckte den var bättre än Scream 3 (vilket inte säger mycket). Regissören Wes Craven (Nightmare on Elm Street) regisserade de första fyra filmerna i serien och när han avled 2015 så trodde nog de flesta att Scream 4 skulle bli den sista filmen i serien.
Fast så blev det inte; regissörerna Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett (Ready or Not) tog över tyglarna och i vintras hade Scream (2022) premiär och som jag nämnde i ovan har den tappat siffran och heter nu samma sak som första filmen.
Ett brutalt mordförsök på Sams (Melissa Barrera) syster Tara (Jenna Ortega) får henne att åka tillbaka till en lilla staden Woodsboro. Ghostface-mördaren är tillbaka och liken börjar snabbt hopa sig. Den överlevande originaltrion av hjältar; Gale (Courtney Cox), Dewey (David Arquette) och Sidney (Neve Campbell) står nu inför en ny, livsfarlig mördare som verkar veta en hel del om vad som tidigare skett i Woodsboro… och mer står på spel än någonsin tidigare.
Scream (2022) börjar på samma sätt som Scream (1996) och jag får plötsliga flashbacks till Matrix Resurrections som gör exakt samma sak. Fan-service går att göra perfekt, som i Spider-man No Way Home eller så kan man göra det klumpigt – som i Scream (2022). Intro-scenen blir givetvis lite annorlunda, men en krypande känsla av (fel) oro infinner sig tidigt i min kropp. Filmen är snygg och välspelad och det är alltid kul att få se de gamla hjältarna igen, men det där som gjorde originalet så perfekt finns inte alls här. Scream (2022) refererar till hur onödigt och dumt det är med “Requels” och hur fånigt det är med usla uppföljare, men filmskaparna gör ingenting för att vrida på det och skapa något helt nytt. För det är ju det som är Scream, det var just att driva med det etablerade och göra något ingen sett förut. Istället så bjuds det på ett smörgåsbord av trötta klyschor som upprepas i tid och otid. Bland annat klassiker som att en person öppnar en dörr eller en lucka och när personen stänger den igen så kanske det står någon bakom och skräms. Just den effekten upprepas säkert fyra gånger i filmen. Sen har vi det helt tomma sjukhuset där alla verkar ha gått hem för dagen, när mördaren lurar på sitt offer för att sedan i nästa sekvens vara fullt av folk. Det fanns många, många fler saker som störde mig som jag inte kan ta upp här för då spoilar jag filmen för mycket.
Förutom att filmen tyvärr var något av en besvikelse så ska jag nu ta upp den största besvikelsen av dem alla: Denna tragiskt usla UHD-utgåva. Först ut så saknas 7.1 DTS-HD-spåret som finns på import Ultra HD-versionen av Scream. Spåret finns alltså att tillgå, men saknas helt obegripligt på den svenska utgåvan som istället har ett sämre 5.1 DTS-HD-spår. Ultra HD-skivan har sällan – eller aldrig – extramaterial, så jag blev inte så oroad först. Men när jag sätter i Blu-ray skivan och inser att det inte finns något extramaterial alls så blev jag ilsken. En snabb googling visar att importversionen har dokumentärer, bortklippta scener och kommentarspår! Bilden i 4K med HDR är, som tur är, väldigt bra. Tydligast syns det i mörka scener. Det finns bland annat en mordscen på en parkeringsplats som blir väldigt effektiv och snygg i Ultra-HD. Men ärligt talat, hur man kan ha mage att fullpris för denna nedbantade vanilj-utgåva är för mig en mindre gåta.
Sammanfattningsvis så är Scream (2022) en hyfsat habil film-upplevelse, som inte lämnar några större spår efter sig. Den undermåliga, svenska UHD-utgåvan är istället en mycket större besvikelse, som sänker betyget rejält.
